Årets stora resa började med att vi stannande några nätter i Seattle innan vi flög upp till Anchorage i Alaska. Vårt första möte med Seattle var deras tunnelbana som bestod av en (!) linje som går under namnet Light Link Rail. Den börjar en station innan flygplatsen och fortsätter sedan genom staden. Det här var någonting som vi fick lära oss senare att Seattleborna var oerhört stolta över, att dom hade ett sånt bra och utbrett lokaltrafiksystem i staden. Som europé är ju det nästan ett skämt. Vi är bortskämda med att ha ett myller av olika tunnelbana och spårvagnslinjer i nästan varje större miljonstad. Det här säger en hel del om USA och deras transportsystem. Här tar man bilen vart man än ska och där ingenting är i gångavstånd. Men Seattle ska ha det att man faktiskt kan ta tunnelbanan ut till flygplatsen för bara cirka 25 kronor.
Efter en hel del research innan resan insåg vi att det var rätt svårt att hitta ett hotell i Seattle som passade vår budget och som var lite roligare. Det kryllar av dom där hotellen med tillhörande konferensanläggning och som piffats upp med en trött neonlampa i entrén. Vi ville bo någonstans där det kändes lite mer personligt och genomtänkt och valet föll till slut på hotellkedjan Ace hotel.
Här kommer en liten fun fact: Har du sett serien Portlandia som gör parodi på hipsters i Portland och allt som hör därtill? Om inte så borde ni göra det, så otroligt många roliga sketcher med stor igenkänningsfaktor på människor du har mött. Kanske känner du till och med igen dig själv i vissa scener? I avsnittet som heter Blunderbuss finns det en sketch om dom jobbigt hippa personalen på Duece hotel som delar ut skivspelare och skrivmaskiner till sina gäster. Det är faktiskt en parodi på just ett Ace hotel som ligger i Portland.
I entrén på Ace hotel möts du inte av en dj som scratchar fram meningar eller snorkig personal som i sketchen. Här möts du snarare av tystnad och slingrande krukväxter i lerkrukor.
Med en nyckel till rum 127 i handen försöker vi orientera oss i dom smala gångarna som en gång i tiden var ett halvvägshus för kriminella som suttit i fängelse innan det renoverades och blev hotell. Vi hittar vårat rum längst in en korridor och sticker nyckeln i låset. Rummet är stort och fint med målade vita tegelväggar och två enorma sängar bredvid varandra som tar upp det mesta av platsen. Amerikanerna gör verkligen allt så mycket större, men det var perfekt för mig som skulle dela säng med Sofia. Sängarna var helt obeskrivligt sköna med fluffig täcken och massor kuddar. Precis allt jag gillar. Ingen av oss ville dela säng med Katarina då hon lyckats dra på sig en influensa och feber på morgonen vi skulle flyga. Trodde att kvinnan skulle sluta andas och kvävas av hennes snortäppta näsa och hals en natt och var tvungen att väcka henne för att få henne att sluta göra dom kvävande lätena. Stackare!
Överkastet skulle jag inte ha något emot att ha hemma och över sängen fanns instruktioner på hur man viker en origamifågel, så fina detaljer.
Ett gäng skivor står i en låda på skrivbordet och jag börjar långsamt bläddra mellan dom. Ska jag vara ärlig så är det inte många skivor som jag känner igen men fastnar för ett svart omslag med rosa text av Curtis Harding. Typsnittet och layouten gör att den ser ut att vara från 70-talet. Den får det bli tänker jag när jag lägger den på skivspelaren och musiken spelar i bakgrunden när vi gör oss iordning för att gå ut och upptäcka Seattle. När jag sedan googlar på vem Curtis Harding är så det inte alls någon gammal soulräv från 70-talet utan han är bara några år äldre än mig själv. Jag fastnade för låten Ghost of you som jag sedan spelade om och om igen resten av vistelsen på Ace. Den låten blev lite som ett soundtrack för våra dagar i Seattle. Precis som Dolly Parton senare skulle bli vår följeslagare genom Alaskas vildmark.
Varje morgon vaknade vi flera timmar innan frukosten öppnade eftersom vi hade drabbats av den ökända jetlagen. Men det som är positivt är att man får väldigt mycket gjort innan klockan ens slagit 7. Det får man dock betala dyrt för senare under eftermiddagen då sömnen kommer krypande och plötsligt kommer man på sig själv att nästan somna stående. Jag kom lindrigt undan på vägen till USA men jetlagen som slog till när jag lämnade USA var värst för mig. Som när Katarina har parkerat bilen och vänder bort huvudet en kort sekund för att sen hitta mig sovandes som en räka med pannan mot handskfacket i bilen på Island. Det enda som jag har att säga som jag tyckte var mindre bra på Ace hotel var att för det priset vi betalde per natt (cirka 1500kr) tycker jag att det borde ha ingått en bättre och större frukost. Continental breakfast är i princip rostmackor med sylt på, kokta ägg och yoghurt.
Du hittar mig även här:
