–Vilken jäkla inflygning, det är som om man kunde bli religös utbrister Katarina när vi landat. Inte för att den på något sätt var obehaglig utan snarare tvärtom. Bergstoppar och slingrande floder nedanför oss färgades av midnattssolen, precis som hemma under juni vägrar solen att gå ner här.

Tillsammans med Katarina och Sofia flyger vi från Seattle och landar runt midnatt i Anchorage som är Alaskas största stad. Det är ifrån Anchorage som hela vår resa runt delstaten ska börja och sluta. Tidigare samma dag hade Lena landat och låg nu och sov när vår taxi körde upp på parkeringen till Arctic Adventure hostel. Vi hade inte förväntat oss mycket av boendet och det överraskade oss inte heller till något mer. Sängen täcktes av renar och julmotiv och fönstret gick inte att öppna. Men vad spelade det för roll när vi äntligen var i Alaska. Drömmen som efter månader av väntan hade blivit verklighet.

Jag och Lena poserar utanför vårt hostel som om vi var i ett band och ett frö om The Herings är fött men det vet vi inte då. Bilen med registreringsskylten hering väntade på oss i en annan del av staden.

---

Är du nyfiken på vilka jag reste till Alaska med? Läs mer i blogginlägget:
Låt mig få presentera The Herings

---

Frukost i Anchorage

Vi har så mycket att prata om när vi äntligen är fulltaliga och vi googlar best breakfast in Anchorage och promenerar längs med tomma trottoarer. Vi blir påminda att i det här landet går man inte, här kör man bil. Vi skyndar oss över breda gator som saknar övergångsställ och beställer in frukost för ett helt kompani. Mannen som serverar oss får springa många vänder till vårt bord för att fylla på Sofias kaffekopp och jag känner mig förväntansfull. Man kan se det i min blick där bakom bordet.

highway 1- Turnagain arm

När vi hämtat ut vår bil från hyrbilsfirman Midnight sun, som jag för övrigt verkligen kan rekommendera. Supertrevlig personal, fräsch och ny bil som var billigare än dom stora kedjorna av hyrbilar. Bli inte avskräckt av deras hemskt fula hemsida som andas sent 90-tal. Alla som vi pratat med som varit i Alaska sa unisont att vi skulle lämna Anchorage så fort som vi bara kunde och ta sikte på naturen istället. Sagt och gjort körde vi söderut mot halvön Kenai.

Bara efter cirka 30 minuters bilåkande möttes vi av vackra snöklädda berg längs med sträckan som går under det udda namnet Turnagain Arm på highway 1. Vägen följer vattnet och runt varje krök vägen tar blir det bara vackrare och vackrare. Vi svänger av på en parkeringsplats och andas in den friska luften. Vinden river tag i våra jackor och hår när vi tar bilder och säger till varandra att det börjar verkligen bra när det här är vår första bensträckare. Hur ska det här sluta?

Seward highway

Vi fortsätter att köra på Seward highway och tar vår andra bensträckare när vi kommit längre in på halvön. Här skyddar träden oss mot den värsta vinden och vi kan lämna våra jackor i bilen. Bergen är nära nu och Katarina skuttar runt och sträcker ut sina armar mot himlen. Stora långtradare dundrar förbi oss och dom känns hotfulla.

Kenai river

Allt tar mycket längre tid än vi förväntat oss då vi vill stanna och se allt. Precis innan bron som går över Kenai river svänger jag av. Bergen tornar upp sig runt omkring oss och floden skiftar mellan en turkos och grön färg när den flyter fram. Längre bort sitter två män i en liten eka och fiskar. Inne i skogen där jag parkerat bilen skymtar jag en stuga mellan grenarna och en älg gjord i trä håller en skylt med namnet på platsen. Besynnerlig liten älg tänker jag. Längre fram under resan kommer vi stöta på hantverkaren Barry som går som lärling hos en man som karvar fram djurformerna från stockar med endast en motorsåg. Kanske är det han som gjort den? Resan fortsätter med oändligt många stopp. Men vad gör man när varje krön kallar på oss.

Bilderna på mig är fotograferade av Katarina från resebloggen Äntligen vilse

Du hittar mig även här:

Hårda aggresiva regndroppar träffar bilen när jag kör på den sliriga grusvägen. Jag har kvällen innan sagt hejdå till Katarina och ska upptäcka den södra sidan av Island själv. Det är ovant att sitta ensam i en bil efter ha kört genom Alaska och norra Island tillsammans med andra. Jag lägger i ettans växel och kör långsamt genom insjörarna som bildats på vägen.

Jag svär högt för mig själv när jag inser att jag är kissnödig. Regnet piskar där ute och jag vet att jag inte bara snabbt kan smita ut utan att bli dyblöt. Jag har inte tagit mig så här långt för att bara ge upp på parkeringen. Den här varma källan har jag velat fotografera i flera månader sen den dök upp i mitt instagramflöde. När både jag och kameran är helt inplastade trotsar jag vädret igen och beger mig ut.

Jag går på stigen som ska ta mig till Seljavallalaug, en varm källa som många missar när dom skyndar mellan vattenfallen på Islands södra kust. Hit går inga busslaster och en dag med det här vädret behöver jag inte dela platsen med många andra. Det är juni och hela Island är täckt av vackra lupiner. Dom mjuka kullarna skiftar i olika nyanser av grönt och dimman har svept ner över topparna. Rakt framför mig är det små vattenfall som rinner nedför kullarna och skapar ett litet vattendrag. Stigen går på vänster sida av vattnet och jag går där helt själv. När jag kommer runt ett hörn stannar jag till, lite längre bort står ett barn helt blixtstilla. Inga andra syns till och jag blir på riktigt lite rädd. Måste sluta lyssna på alla läskiga poddar och filmer där barn beter sig konstigt. Det kan ju inte vara sunt att bli rädd för en unge i ett rött regnställ. Men kanske är det hela stämningen med Island och dimman som byggde upp det försöker jag rättfärdiga mig själv.

Stigen leder ner till vattendraget som har ett gäng söndertrampade plankor i mitten som man ska gå på, kanske är dom perfekt under dom torra dagarna. Men nu breder vattnet ut sig mycket mer och jag härmar personerna som jag kommit ikapp när dom går zickzack och ser dom hoppa mellan dom torrare områdena. Några av dom vandrar i vanliga sneakers som måste ha varit helt genomblöta vid det här laget. Själv går jag rakt igenom vattnet med min nya vandringsskor från Meindl (modell Kansas) som jag har en kärleksrelation till. Det här är verkligen livets sko, skönare och stabilare sko får man leta efter. Helt torra om tassarna är jag över på andra sidan.

Bada i den varma källan Seljavallalaug

Efter en cirka 20 minuter lång promenad är jag äntligen framme vid en av Islands äldsta pooler som byggdes redan 1923. Den är 25 meter lång har till och med ett litet omklädningsrum som du kan smita in i för att byta om. När den byggdes användes poolen för att lära barnen att simma vilket inte var en självklar grej på den tiden trots att så många jobbade inom fiskeindustrin. Förstå att så många som jobbade till havs inte visste hur man simmade. Att simma är något vi tar som en självklarhet idag att man lär sig som barn.

En man simmar själv runt i poolen och ser rätt nöjd ut. Jag stoppar ner handen i vattnet och förvånas över hur varmt det är, tydligen kommer värmen från en varm källa i närheten. Dimman trycker sig ner över bergen mer och mer. Linsen på min kamera är täckt med vattendroppar. Först ger jag ett ärligt försök att torka bort dom men ger snabbt upp jobbar med dom istället. Vattendropparna skapar små disiga runda cirklar på mina bilder som får hänga kvar.

Ni kanske kommer ihåg när vulkanen Eyjafjallajökull hade sitt utrbrott 2010 och flygen blev inställda på grund av det. Seljavallalaug ligger inte alls långt bort från utbrottet och täcktes av aska, när man ser bilder som dom här fattar man verkligen vilket jobb dom har gjort som grävde fram det igen.

Det finns en gammal tradition av att bygga torn av stenar som härstammar ändå tillbaka till vikingatiden på Island. Då användes dom som riktmärken från deras olika expeditioner runt om på ön och dessa är det ytterst viktigt att inga rör då dom är historiska landmärken idag. Idag har tyvärr turister börjat bygga liknande torn vilket islänningarna själva inte uppskattar. Ibland bygger dom på dom gamla (!) eller flyttar runt stenar och genom det skadar väldigt gammal mossa. Jag förstår inte riktigt varför man gör det, kanske är det någon jag var här grej eller tycker bara det är en gullig sak att göra. Men snälla flytta inte runt stenar eller ändra om i naturen, lämna den som den var när du kom dit.

Hitta till Seljavallalaug

Koordinater: 63.568474, -19.608277

Kör på ringvägen 1 från Rekjavik mot Vik i cirka 15 mil, sväng sedan vänster in på väg 242 mot Raufarfell. Du vet att du missat avfarten om du åker förbi avfarten till vattenfallet Skogafoss. På väg 242 kör du bara rakt fram och vägen kommer gå över till en grusväg. När vägen delar på sig håller du åt höger och följer skylten mot Seljavellir. När vägen tar slut parkerar du och promenerar den sista biten.

Det bästa är att det är helt gratis att bada i den här varma källan, bara att byta om och hoppa i.

 

Du hittar mig även här:

Lever du din dröm? Vi har nog alla en dröm som vi bär på som ibland känns ouppnålig. Kanske har vi inte exakt formulerat den för oss själva eller vågat tillåta oss själva att ens tro på den. Människor som bär på en dröm och som sen gör något av den är något jag verkligen beundrar. Just nu följer jag tv-serien Kalle och Britas sex liv där Brita Zackari och Kalle Zackari Wahlström reser till sex utvalda personer som bor på ett annorlunda sätt och har valt en egen livsstil. Det får mig att tänka ännu mer på mina egna val och vart jag vill i framtiden. Ju mer jag tänker tanken på att jag ska fortsatt bo i en lägenhet i framtiden desto mer kryper det i kroppen. Jag vill ut till naturen och ha gräs under fötterna när jag kliver ut från dörren.

Det finns dom som vågar att gå emot strömmen och bygga upp något helt eget lång ifrån vad man bör göra. Nathalie och hennes Anders uppfyller verkligen den beskrivningen. Där allt började med en längtan och en dröm om ett självförsörjande liv. Från att vara en del av vad man kallar ekorrhjulet i Stockholm bröt dom sig loss och allt föll på plats när dom hittade den lilla gården på den väglösa ön Lindö ute i Mälaren dit du endast kan ta dig med båt. Att det blev en ö är inte så konstigt då Anders är uppvuxen i skärgården och hade en längtan till vattnet.

Om du blir nyfiken att läsa mer så kan du klicka in dig på Nathalies blogg Att leva sin dröm där du kan följa deras resa till ett självförsörjande liv.

Hemma hos Nathalie som lever sin dröm

Från första stunden när dom kom ut till Lindö blev dom kära i ön. Först förlorade dom budgivningen men den äldre mannen som ägde gården gillade deras idéer om att låta gården få leva vidare att han ändå valde dom över dom andra vinnande buden. Ett kort tag efter att kontraktet var påskrivet går den äldre mannen bort kanske i lättnad över att hans livsverk kommer få leva vidare. Det var som om det var skrivet i stjärnorna att Nathalie och Anders skulle hamna på Lindö.

Deras hem är en mardröm för den som är pälsallergiker men en dröm för mig som älskar allt med päls på sig. Nathalie har uppfödning av katter hemma hos sig och har ett rum som går under namnet kattrummet som när jag var på besök var fylld med två kullar av små kattungar som var en korsning mellan ragdoll och birma. Små vita små pälsbollar som stökade runt och som låg i små grupperingar och mös tätt ihoptryckta mot varandra.

En längtan till djuren

Djur är Nathalies stora passion och det är inte svårt att förstå det när man kliver iland på ön när dom första som säger hej är fåren som nyfiket kommer fram och hälsar. Men allt började med att dom skaffade höns och den känslan när dom första äggen hämtades beskriver hon som en otrolig rikedom som om det var diamanter hon hade i sina händer. Idag har dom flera olika sorter av höns som till exempel Maran, Cream Legbar och Welsumer. Hon lär mig att det är inga problem att kombinera olika hönsraser och idag när hon hämtar äggen så skiftar dom i olika pastelliga toner från rosa till blått. Målet med gården är att leva på det gården har att ge och inte göra den storskalig, här är det mer fokus på att veta vad varje djurs namn är och hålla det intimt.

Vi ger matrester till grisarna Kajsa och Krut-Maja Krigargris som bökar runt i slänten bredvid huset vars gulliga öron sticker upp mellan bladen. Genom högt gräs tar vi oss ut till ängen med små vildäpplen i händerna. Vid ett stängsel stannar vi och ser hur dom små minishettisarna Flicka och Flinga börjar styra stegen mot oss.

Från att odla basilika i kruka till en köksträdgård

Jag hukar mig när jag går genom ingången till köksträdgården och sockerärtorna stryker mig i håret. Allt är så grönt och väller upp från trälådorna som prydligt står uppradade efter varandra. Nathalie berättar att det finns hopp för alla att kunna lära sig att odla då hon innan bara kunde odla basilika i kruka. Det känns lovande för min egen del att höra. Själv har jag inga visioner om att bli helt självförsörjande utan mer ha det som ett härligt tillskott. Jag läser dom prydligt skrivna små träpinnarna som visar vad som växer just där. Tomaterna ligger tunga i klungor med skiftande nyanser mellan grönt till solmogen röd. Hunden Vilja ligger och hämtar andan i gräset och blickar tillbaka på oss med sina isblåa ögon.

 Vattenbeståndet är lågt i brunnen som för väldigt många brunnar runt om i landet den här sommaren då regnet var ett koncept som vi knappt kom ihåg vad det var för något. Duscha är bara att glömma under besöket på ön men vad spelar det för roll när man har en brygga, badtunna och en vacker sjö nära till hands. För att spola i toaletten får man helt enkelt gå och hämta hinkar med vatten som vi spolar med efter våra besök. Saker som jag vanligtvis bara tar för givet i min egna lägenhet men som jag vande mig oväntat snabbt med här.

Du hittar mig även här:

Jag har varit i många övergivna hus genom åren men Alaska har nog den mest besynnerliga samlingen av dom. Här kommer en liten guide till övergivna hus du kan besöka så som gruvstaden Kennecott med en makalös utsikt över en glaciär, övergivet igloo-hotell och ett höghus i Whittier där en bys alla invånare bodde under samma tak. 

---

KopparGruvan Kennecott

Kennecott är inget du bara svänger av vägen och tar en bild på och sen åker vidare. Först måste du svänga av från motorvägen in på en liten grusväg som du kör på i cirka två timmar tills du kommer fram till en flod. Där får du parkera bilen och ta dig över en gångbro för att sedan bli upphämtad av en shuttle som kan ta dig fram den sista biten. Kennecott var ett samhälle som byggdes upp för att kunna bryta koppar men som sedan övergavs under 1930-talet. Jag hade aldrig tidigare tagit en guidad tur i ett övergivet hus innan och var lite skeptiskt när vi bokade via St. Elias Alpine guides men i efterhand inser jag att det är ett måste. Du behöver någon som låser upp dom låsta delar av det 14 våningar höga huset och på köpet får du lära dig massor av intressanta och sorgliga historier om livet i Kennecott under dess storhetstid. Men det absolut bästa var att vi fick bli utsläppta på taket och blicka ut över glaciären och dom storslagna bergen för att sedan gå och upptäcka våning för våning tills vi kom ner till marken igen.

Igloo hotellet

Längs med vägen på George Parks Highway som tar dig upp från Anchorage till nationalparken Denali ligger det här övergivna huset, eller igloo är nog ett bättre ord för byggnaden. Den fyra våningar höga igloon byggdes under 1970-talet med en tanke på att bli ett hotell men på grund av att den bröt mot så många byggnandsregler har den faktiskt aldrig öppnat för några hotellgäster. Dom enda som verkar ha bott där är vilda djur som sökt skydd i den, kan knappt föreställa mig hur hård vintern kan vara i Alaska. På köpet får du en nedlagd bensinstation med det passande namnet Igloo. Fun fact: Inte långt bort från igloon hittar du bussen som boken och filmen Into the Wild utspelar sig.

Det är lätt att åka förbi igloon men här har ni kordinaterna 63.2453 -149.2499

Höghuset i Whittier

Whittier är känd för något så bissart som att alla byns cirka 200 invånare bor i samma höghus. På 1950-talet byggde den amerikanska militären byggnaden Buckner som på sin tid var Alaskas största byggnad. Här fanns precis allt du behövde i en och samma byggnad så som bostäder, sjukhus, affär, postkontor och till och med ett fängelse. Men under 1960-talet skadades Buckner av en jordbävning och och övergavs och istället byggdes den nya 14 våningar höga byggnaden Begich som än idag inhyser stadens alla invånare. I det huset kan du även hitta förrutom allt det andra som fanns i den gamla byggnaden också polis, stadshus, kyrka, lekpark och hotell.

Men inte nog med det så finns det bara två sätt att nå Whittier, antingen genom båt via fjorden Prince William Sound eller göra som vi gjorde och köra igenom en smal enkelriktad tunnel som också agerar som tågspår rakt igenom ett berg som endast är öppen vid vissa klockslag. 

Du hittar mig även här: 

Stäng in fyra kvinnor i en SUV och kör över 150 mil genom Alaskas vildmark, det är som upplagt att samtalsämnena kommer spåra ur. När vi hämtade upp vår bil på uthyrningsfirman i Anchorage fnissade vi åt att vår registreringskylt hade ordet Hering på sig. Hering (tyska) och Herring (engelska) betyder sill. Inte otippat att vi senare spårade ur och började kalla oss för The Herings, som om vi var ett band som åkte runt på en turné. När som helst redo att dra fram våra gitarrer på dom lokala haken vi stannade på längs vägen.

Lena hade skrivit ett inlägg där hon presenterade dom personer hon ofta reser med och jag blev lite inspirerad över att göra en presentation av medlemmarna i The Herings som jag reste med i sommar. För mig är dom ju självklara men det är dom ju kanske inte för alla er. Dom kommer dyka upp väldigt mycket i blogginlägg här framöver och tyckte det vore kul om ni också lärde känna dom lite närmare. Gå nu in och dröm er bort på deras bloggar och inspireras av platser att besöka på andra sidan jorden men även dom som är runt hörnet här hemma! 

---

Sofia från Fantasiresor

Det här är the queen of powernaps! Sofia kan på bara några sekunder koppla bort omvärlden och ta en liten lur. Vilket är fantastisk bra egenskap för att ladda batterierna när man ska köra långa sträckor. Hon är så tyst när hon sover att man tror att hon knappt lever. Hon nyser aldrig en gång utan cirka 180 gånger i rad. Hon älskar Italien och dras dit som om hon har ett gummiband runt sig och måste då och då susa över dit för att få sig en liten Italien-dos. Du hittar henne där på ett cafe sippande på en cappochino i någon vacker gränd. Kaffe är lite av hennes grej, en ständig jakt efter den perfekta koppen. Inte en bra kombination då USA har det blaskigaste kaffet i världen. Hon är även en fena på att skriva vackra texter som får vem som helst att drömma sig bort.

Katarina från Äntligen vilse

Här har vi en kämpe! I taxin på väg till flygplatsen så är det en spillra av Katrina som hoppar in. Samma natt hade underjordens influensa brutit ut i henne och hon är så svag. Men hon tar sig runt Seattle med sin trötta och jetlagade kropp men klagade aldrig. Katarinas peppiga energi smittar lätt av sig till alla runtomkring henne. Hon kan prata med vem som helst och har tagit oss ur kniviga situationer med sin charm som när vi gjorde lite intrång på ett skrotupplag i Alaska. Hon älskar naturen och vandrar mer än gärna genom den med sin kamera. Du hittar henne inte vid en poolkant på ett all-inclusive hotell utan snarare i karga och svala områden där hon kan bada i lugna sjöar.  

Lena från Ladies abroad

Det här är en av dom mest beresta kvinnor jag känner. Hon är norskan som lämnade Norge och bor idag i Stockholm. Antingen hittar du henne i hennes gulliga kolonilott i Oslo, på staycations där hon testar hotell här i Stockholm eller ständigt är på väg ut på nästa äventyr runt om i världen. Hon väljer hellre att stå bakom kameran precis som jag än att rikta den mot sig själv och hon älskar att gå i flipflop var som helst när som helst.  Hon har en övertalningsförmåga som vi fick otrolig användning av när vi blev strandade i vildmarken och hon lyckades med konststycket att få personal att komma och hämta oss trots att shuttleservicen hade stängt.

Du hittar mig även här: 

Vinden tar tag i dörren när jag kliver ut ur bilen och skyndar mig in till hostelet i Breidavik som vi ska bo på. Inne vid baren står ett äldre holländskt par och pratar med tjejen som jobbar där, här agerar baren även reception. Jag och Katarina hade tagit oss till den nordvästra delen av Island för att se lunnefåglarna som bor på klipporna vid Latrabjarg bara en kilometer därifrån. Jag smyglyssnar på deras samtal i väntan på att det ska bli min tur och när paret frågar om det är bäst att se lunnefåglarna nu på eftermidddagen eller imorgon bitti då det kanske är bättre väder spänner jag ut mina Dumbo-öron. "Om ni ska se lunnefåglarna så måste ni åka nu innan det blir mörkt, på morgonen och dagen är dom inte där" svarar tjejen. Nu blir det bråttom. Jag betalar för vårat rum, vi slänger in våra saker och hoppar in i bilen igen. 

Det fortsätter att spöregna och vinden viner. Grusvägen vi kör på har små insjöar på sig som vi sakta plöjer oss igenom med vår fyrhjulsdrivna bil. Vägen tar oss uppåt med en slutning som övergår till ett stup på höger sida. Vid parkeringen krånglar jag på mig mina regnbyxor och klär in min kamera i en plastpåse så den ska klara sig. Vinden suger tag i bildörren vilket gör det svårt att öppna den. Vi kämpar oss upp på klippan framåtlutande fyllda av förväntan och tvivel. Tänk om vi har kört så här långt och sen inte får se en enda lunnefågel? Så är ju verkligheten när man åker för att se vilda djur.  

Det holländska paret är hela tiden några steg framför oss. Vi tittar ner på klipporna som störtar ner i havet men vet inte riktigt vad vi ska titta efter. Det är flera olika sorters fåglar som trycker längs med klippväggarna och vi kisar med ögonen för att se om dom där fåglarna långt där borta är lunnefåglar. Katarina som har sitt superzoom objektiv med sig riktar kameran dit och bekräfta att så är inte fallet. Men så ropar hon till, där satt det två stycken. Tyvärr alldeles för långt borta för att min 24-70mm objektiv skulle kunna fånga dom på bild. Jag visste inte om det men inom mig bodde det visst en fågelfotograf. Ni vet dom där gubbarna i 70-års åldern som är med i fotoklubbar och BARA fotograferar bilder på fåglar som dom sedan visar upp. På den här klippan börjar jag förstå dom dom som håller på med fågelskådning lite mer. Janne 72år fågelfotograf - vaknade till liv inom mig. 

Jag ser att det holländska paret har stannat till och står och tittar ner.  Regnet rinner ner i mitt ansikte och jag försöker torka bort vattnet när jag går ikapp dom. När jag kommit ifatt så ser jag vad dom tittar på. Ett lunnefågelpar som sitter tätt ihop på en skreva inte långt ifrån där vi står. Dom känns inte på riktigt, som om fåglarna är skapade av Disney. Dom verkar ta ovädret med ro och trycker sig mot varanndra.  

Den äldre mannen undrar hur jag lyckas få något fokus med min kamera när det är så mycket regn på linsen. Jag drar upp en putsduk och gnuggar lite lätt på hans lins och säger att han har ett bra öga för att hitta fåglarna som gömmer sig på klipporna. Han sträcker lite på sig och ler samtidigt som hans fru nickar instämmande. Jag trycker ner den blöta trasan i min lika blöta ficka och tittar ut. Min höjdrädsla är ständigt närvarande och jag håller mig långt ifrån kanten. Tankar om att vinden ska ta tag i mig och svepa mig utför stupet eller att jag ska snubbla och att jag ska falla handlöst ned rör sig i mitt huvud. Ni som lider av svår höjdrädsla vet nog vilka mardrömsscenarion som man målar upp för sig själv. Men det måste ske olyckor här på Latrabjarg tänker jag. Kraftig vind, regn och stup överallt. Men den tanken tränger jag bort och tittar på gulliga orangea näbbarna istället. Det har en lugnande effekt på mig. 

Jag sätter mig på knä i gräset och fortsätter titta på lunnefåglarna och tackar mig själv att jag köpte ett nytt regnställ innan resan. Det kanske var det absolut viktigaste att ha med sig för en resa till Island insåg jag. Paret försvinner längre och längre bort, men hela tiden håller dom händer. Det var något vackert över hur dom stegade fram på klippan rakt in i dimman. 

Jag vänder mig om och ser Katarina stå mycket längre bort och fotograferar. Men när jag senare pratar med henne så hade hon stått där i sin ensamhet på Latrabjarg och pratat med lunnefåglarna. Hon tjoar till och utbrister att lunnefåglarna ser ut som raketkorvar när dom flyger förbi oss. Skönt att jag är i gott sällskap känner jag. 

Låt oss prata om ljuset, det isländska ljuset. Hur är det ens möjligt att det bara blir så här? Som ett färdigt filter lägger sig över naturen och skapar en stämning som man bara kan drömma om att skapa i photoshop. Andra fotograferar har pratat om hur vackert det är och jag ställer mig nu til rätta i ledet och lovordar den lika mycket jag. 

Dagens fågelskådning på Island är över och vi sätter oss i bilen som snabbt immar igen av våra blöta kläder och kör mot sängen och en värmande dusch. 

 

Du hittar mig även här:

Irene plockar upp mig på Fruängens tunnelbanestation och vi hoppar in i hennes lilla vita Nissan för att styra oss mot Lindö som är en liten ö i Mälaren. Vi hade aldrig träffats innan men har våra bloggar som gemensamt då vi båda skulle på Summer Workation med Influencers of Sweden.  Hon helt ny på bollen med det här med bloggande och jag som har några år på nacken. Vackra slott, drömmiga alléer och slingriga grusvägar passerar utanför fönstret och mitt i samtalen är vi tvungna att brista ut komplimanger om hur vackert det är. Vid en grå liten skylt som ser ut att vilja kollpasa vilken dag som helst svänger vi ner till den lilla färjan som ska ta oss över till Lindö. Ingen annan bil är där så vi inser att vi är först och sätter oss ner för att vänta. Av någon anledning älskar flugorna mig och efter ha kämpat emot dom i ett par minuter stänger jag in mig i bilen för att vänta. Men dom ger sig inte. Jag sitter knäpptyst och tror att det har börjat regna men inser sen att det är flugorna som landar så hårt på fönsteret att dom låter som regndroppar. 

En efter en rullar bilarna sakta ner för den lilla backen och det blir kramkalas. Vissa känner jag sen förr, andra bara genom bloggen och då känns det ändå som vi känner varanndra. Snart är alla på plats för avfärd med färjan men vi saknar värdinnan, på håll hör vi en motorbåt som snabbt kommer allt närmare.

Som ett litet lemmeltåg går vi fram och tillbaka mellan en av bilarnas bagagelucka och färjan för att lasta på massor av flak med vatten och dricka då vi fått reda på att det är lågt vatten i brunnen efter sommarens torka. Nathalie som driver bloggen Att leva sin dröm hade bjudit hem oss till sin gård på Lindö där hon tillsammans med sin Anders och massa djur lever drömmen om ett självförsörjande liv. Vant styr hon båten in mot land för att ge alla oss en kram och med en svung i tofsen och ett pilimariskt leende hälsar hon oss välkomna. 

Anders kör färjan över Mälaren med oss som last men inte på ett sätt som vi hade förväntat oss. Med en annan motorbåt bakom som puttar den lilla färjan framför sig åker vi sakta fram över sjön. 

Carolinefrankesjö.se

Vi glider igenom näckrosblad och anländer till en plats där vassen delar på sig. På en liten planka balanserar vi och går iland. Efter ha skämtat om att vi skulle leka Robinson på ön och behöva leta alternativa sätt att få i oss mat berättar Linnea från bloggen Lanclin om att man kan äta roten på vass. Ingen av oss hade hört talas om det innan och när vi står på ön rycker Linnea upp ett vassstrå och krafasar bort lite jord. Rania från Northbound journeys smakar genast på roten och recenserar den med att den smakar inte så mycket och har en mjölig konsistens. Men glatt utrbister hon "Jaa, ännu en grej jag har lärt mig som man kan äta i naturen". 

För att komma till huset passerar vi genom fårhagen och nyfiket kommer fåren fram och nosar på oss. Jag kliar en av dom på sidan av halsen och när jag slutar så trycker hon huvudet mot min hand som om att hon inte vill att jag ska sluta. 

Jag halkar lite efter och när jag kommer fram till huset står hälften av gruppen och tittar ner i slänten. Bland växterna hör jag grymtningar och Kajsa och KrutMaja tittar nyfiket upp på oss. Mitt hjärta smälte för dom här två med sina stora viftande öronen och nyfikna blick.

Ryktet hade gått om att det skulle finnas kattungar på ön som några av oss var väldigt taggad över det. Jag är inte en kattperson men jag ändrade snabbt uppfattning efter ha gosat med dom små. Nathalie hade ett specifikt rum som gick under namnet kattrummet i huset, där det var fullt av kattungar från två olika kullar. Pappa-katt med sina isblå ögon klagade inte direkt över all uppmärksamhet och gos han fick under den här helgen. 

Workation = Work + Vacation

Nu kanske ni läser workation och inte fattar någonting vad det är. Det är lugnt! Jag hade inte koll på vad det här var för något för ett år sedan heller. Men det är helt enkelt en liten lek med dom engelska orden work och vacation. Vi alla som är med i  Influnecers of sweden driver bloggar och sociala medierkoton. Vissa av oss tjänar pengar på våra kanaler, andra har precis startat eller till och med står i startgroparna för att starta sin kanal. Det fina med en workation är att det verkligen handlar om att lära av varandra. Men framförallt att inte känna sig ensam i sina tankar och problem som kan dyka upp när man driver en blogg.

Vi spenderade timmar åt att prata om kreativitet och skapande i alla dess former. Men framförallt om att vara snällare mot oss oss själva och sänka förväntningarna på vad vi ska klara av. Det finns så många listor för hur man ska göra för att lyckas och nå ut bäst med bloggen. Ofta läser jag att man måste uppdatera en gång om dagen för att få er läsare att stanna kvar. Men så har det inte varit i mitt fall. Jag försöker att lägga det dåliga samvetet om att jag inte publicerar oftare på hyllan och publicera när jag verkligen har något jag vill dela med mig av och visa något mycket mer genomarbetat. Nu när jag publicerar mer sällan blir ni bara fler och fler som hittar hit. Det bryter mot alla regler vilket har gjort mig förvirrad. Jag har bestämt att det får helt enkelt bli så att ni får längta lite längre mellan uppdateringarna men då får ni något mycket längre att läsa istället. Jag hoppas det är ok för er? 

En av mornarna körde vi masterminds i små grupper där vi tillsammans brainstormade i hur vi kunde lösa varanndras problem. Linda fångade mig i ett  väldigt tankfullt ögonblick i trollskogen.

Foto: Linda Hörnfeldt - LaLinda.se

Hälften av oss sov i ett och samma rum och resten tältade men varje måltid åts tillsammans vid långbordet under kandelabern. Precis som om vi var på kollo för vuxna. Någon utbrister "Vad är det där?" och pekar på fönstret och vi alla inser att det kryllar av enorma getingar som klättrar runt på fönsterrutan. När jag menar att dom är enorma så menar jag det. Dom såg ut som dom var muterade och åt andra getingar till frukost och att vi var med i skräckfilm där huset skulle tas över av getingar. Varje kväll när månen kom fram så dök dom upp, obehagliga och fascinerande på en och samma gång. 

Linda - Resa medvetet ser ut att ta det här med getingarna med ro.

Förutom att prata om allt som rör en blogg och sociala medier så hittade vi på andra aktiviteter. Eftersom vi inte kunde duscha badade vi i den vedeldade badtunnan och hoppar sedan i från bryggan för att kyla ner oss. Nathalie tog oss runt på ön och berättar om sin köksträdgård, hur det är att försöka sträva mot ett självförsörjande liv, tog självporträtt med hatt, vilade i hängmattan, spelade gitarr och matade ponnies med äpplen. 

Evelina - Earth Wanderess

Elin Kero - Nevnarien

jagarmalin.se

Helena - Oh darling

På söndagen var det dags att packa ihop för avfärd mot fastlandet och vi lastade traktorskopan full med vår packning som kördes ner till färjan. Vilken helg! Det var precis det här jag behövde utan att veta om det själv. Ibland behöver man bara göra saker så kommer många bitar falla på plats av sig själv. 

theresewiksten.se

Du hittar mig även här:

Förra helgen smet jag från Stockholm tillsammans med Ambjörn och Katinka för att köra norrut. I en bil med en halvt fungerande AC badade vi i svett upp till Hudiksvallstrakterna för att hälsa på Eleonor som flyttat in en liten stuga vid en tjärn med sin Joakim och hennes hund Bella.  

Sakta kör vi den sista biten på den skumpiga skogsvägen längs med en spegelblank tjärn där tallarnas stammar reflekteras ner i vattnet. Där bor Eleonor utan el och rinnande vatten i den sötaste lilla röda stugan. Där mobiltäckningen kommer och går, som om den är beroende av hur vinden ligger. Så plötsligt är den borta och man är helt avskärmad från omvärlden. Levande ljus tänds på bordet, chips hälls upp i skålar och bubblorna sprakar i glasen. Hela tiden med Patti närvarande i hörnet som en ständig övervakare.

Några veckor tidigare när jag var i Holland hade jag träffat min kusin och min mosters man för första gången på ungefär 20 år och fick lära mig om mina kusiners väldigt speciella uppväxt som började på en söderhavsö och som tog dom senare till USA. Han nämner att dom bodde ett halvår på ett konstnärshotell i New York under 70-talet som barn och säger att det hette Chelsea hotel som om det inte vore något märkvärdigt. Men där får jag nästan slag. Här har jag läst åtskilliga böcker, artiklar och lyssnat på låtar skrivna på det hotellet genom åren och plötsligt får jag reda på att mina kusiner växt upp där. Han berättar historier hur han cyklade i korridorerna och lekte med med hissen så den åkte upp och ner till dom andra gästernas förtret. Tankarna börjar spinna i väg direkt om vilka kända musiker och konstnärer som han stött på där i korridorerna. Framförallt tänker jag på boken Just kids som är en biografi skriven av Patti Smiths som skildrar hennes liv där tillsammans med fotografen Robert Mapeltorpe. Om du inte har läst den så måste du!  Det är en sån bok som kommer skaka om dig och sen kasta ner dig igen.

Vi har alla lärt känna varandra på olika fotografutbildningar och har sedan tagit våra egna vägar men ändå har vi något som binder oss samman. Vi pratar om att skapa, Katinka delar med sig sina erfarenheter av att bo på art residencies runt om i världen och vi försöka komma ikapp vad som har hänt i våra liv sen vi sågs sist.

Vid midnatt kommer Joakim hem och vi blir påminda att vi glömt blodmånen som skulle vara den bästa på hela seklet. I mörkret tar vi på oss skorna och går på skogsstigen djupare in i skogen. Vi svänger av till höger och tar oss upp på en höjd så vi ser månen över trädtopparna. Den är inte röd som vi trodde att den skulle vara, kanske för att vi missat det största spektaklet. Vi står tysta och stirrar på månen. Ovanför oss hänger elledningar som knastrar och sprakar på ett obehagligt sätt när det är det enda som stör tystnaden. Någon av oss säger eeeh jaaahaaa och vi går tillbaka till stugan för att sova.

Jag vaknar tidigt på lördagsmorgonen och tror att alla fortfarande sover. Men så hör jag hur Ambjörn stiger upp och börjar leta efter något. När våra blickar möts står hon med handduken i famnen och viskar hon att hon tänker gå till bryggan för att bada. Jag som är Sveriges största badkruka kan ändå inte stå emot tjärnen. Den är alldeles för vacker för att inte hoppa i. Jag tassar efter henne och går ut på bryggan som bara är några meter från stugan. Stortån träffar vattnet och jag inser att tjärnen har kylts ner från gårdagen då den var orimligt varm. Men har jag bestämt att jag ska bada så ska jag. Men det tar tid. Vet inte hur många minuter jag står stilla på varje trappsteg på stegen innan jag samlar mod för att gå ett steg djupare ner i det kalla vattnet.
-Bara gör det ropar Ambjörn från andra sidan tjärnen där hon simmar fram och tillbaka. Några minuter senare kastar jag mig i men är uppe lika snabbt.

Som jobbiga sommarlovsbarn stökar vi runt och klämmer på Bellas leksaksgris utanför fönstren i hopp om att alla ska stiga upp och leka med oss.

Vi lämnar stugan några timmar för att åka på loppisjakt som står högst upp på listan av saker jag älskar att göra. Längs med små vägar kör vi på jakt efter handskrivna skyltar av kartong med ordet loppis skrivet i svart tusch på sig. Vid varje skylt svänger vi in och det slår oss hur fint det är med sommarsverige. Varje gång man svänger av in någons uppfart är det som man får komma in i varje hus lilla verklighet. Vi pratar med folk om elden som härjar bara någon timme bort och bristen på regn. En kvinna står och svär lite åt rovfågeln som cirkulerar ovanför våra huvuden. För längesen innan hon satt upp nätet över hönsgården som vi står bredvid hade en rovfågel dykt ner och några stackars höns hade fått stryka med på kuppen.

 Om man slår upp ordet bedrövad i en ordbok så skulle man kunna hitta den här bilden på Bella. Det finns nog ingen som kan se så bedrövad ut som hon. Varje gång en dörr till en bil öppnas springer hon dit snabbare än blixten och kastar sig upp på sätet för att vara säker på att hon inte kommer bli lämnad. Hon är som många adopterade gatuhundar som får nya hem, dom kommer med ett bagage. 

Vi köper med oss mat från Delsbo och kör på dom små grusvägarna på jakt efter någon fin plats att parkera bilen för att äta. Vi kör förbi gamla och nya gröna vågares hus i trakterna. Vi undrar varför det blev så många som slog sig ner just i Delsbo av alla ställen. Någon som vet? Jakten på en gullig sjö att ha vår picknick vid får vi lägga ner och hittar istället ett liten avskärmad plats i gräset längs med vägen.

Eleonor och Bella, sådan matte sådan hund.

Vi är alla varma efter suttit i en bil under den kvava dagen. Alla behöver bada. även Bella behöver kylas ner. Eleonor går med Bella i famnen ut på bryggan och sänker ner henne försiktigt i vattnet och genast börjar dom små benen veva fram och tillbaka. Lugnt simmar hon in mot land och kan jag inte sluta fnissa över Bellas taktik att ta sig upp på land igen. Benen spretar stelt åt alla håll och hon påminner mer om en fladdermus som tar sig fram. En plattare hund får man leta efter.

Prosecco hälls upp och ett glas hamnar på en stubbe bredvid Eleonors experiment om att färga tyg med rostiga spikar. Kontrasterna; det är det som är det fina här. Vi tränger ihop oss bredvid varandra på den lilla bryggan, tre människor och en hund. Där sitter vi tills mörkret och regnet smyger sig på oss. Det är helger som dom här som ger så mycket inspiration och energi. Nya tankar väcks och idéer kläcks. Jag har sån tur som har så fina och kloka personer runt mig som jag får kalla mina vänner. 

Du hittar mig även här:

Årets stora resa började med att vi stannande några nätter i Seattle innan vi flög upp till Anchorage i Alaska. Vårt första möte med Seattle var deras tunnelbana som bestod av en (!) linje som går under namnet Light Link Rail. Den börjar en station innan flygplatsen och fortsätter sedan genom staden. Det här var någonting som vi fick lära oss senare att Seattleborna var oerhört stolta över, att dom hade ett sånt bra och utbrett lokaltrafiksystem i staden. Som europé är ju det nästan ett skämt. Vi är bortskämda med att ha ett myller av olika tunnelbana och spårvagnslinjer i nästan varje större miljonstad. Det här säger en hel del om USA och deras transportsystem. Här tar man bilen vart man än ska och där ingenting är i gångavstånd. Men Seattle ska ha det att man faktiskt kan ta tunnelbanan ut till flygplatsen för bara cirka 25 kronor.

Efter en hel del research innan resan insåg vi att det var rätt svårt att hitta ett hotell i Seattle som passade vår budget och som var lite roligare. Det kryllar av dom där hotellen med tillhörande konferensanläggning och som piffats upp med en trött neonlampa i entrén. Vi ville bo någonstans där det kändes lite mer personligt och genomtänkt och valet föll till slut på hotellkedjan Ace hotel.

Här kommer en liten fun fact: Har du sett serien Portlandia som gör parodi på hipsters i Portland och allt som hör därtill? Om inte så borde ni göra det, så otroligt många roliga sketcher med stor igenkänningsfaktor på människor du har mött. Kanske känner du till och med igen dig själv i vissa scener? I avsnittet som heter Blunderbuss finns det en sketch om dom jobbigt hippa personalen på Duece hotel som delar ut skivspelare och skrivmaskiner till sina gäster. Det är faktiskt en parodi på just ett Ace hotel som ligger i Portland.

I entrén på Ace hotel möts du inte av en dj som scratchar fram meningar eller snorkig personal som i sketchen. Här möts du snarare av tystnad och slingrande krukväxter i lerkrukor.

Med en nyckel till rum 127 i handen försöker vi orientera oss i dom smala gångarna som en gång i tiden var ett halvvägshus för kriminella som suttit i fängelse innan det renoverades och blev hotell. Vi hittar vårat rum längst in en korridor och sticker nyckeln i låset. Rummet är stort och fint med målade vita tegelväggar och två enorma sängar bredvid varandra som tar upp det mesta av platsen. Amerikanerna gör verkligen allt så mycket större, men det var perfekt för mig som skulle dela säng med Sofia. Sängarna var helt obeskrivligt sköna med fluffig täcken och massor kuddar. Precis allt jag gillar. Ingen av oss ville dela säng med Katarina då hon lyckats dra på sig en influensa och feber på morgonen vi skulle flyga. Trodde att kvinnan skulle sluta andas och kvävas av hennes snortäppta näsa och hals en natt och var tvungen att väcka henne för att få henne att sluta göra dom kvävande lätena. Stackare!

Överkastet skulle jag inte ha något emot att ha hemma och över sängen fanns instruktioner på hur man viker en origamifågel, så fina detaljer.

Ett gäng skivor står i en låda på skrivbordet och jag börjar långsamt bläddra mellan dom. Ska jag vara ärlig så är det inte många skivor som jag känner igen men fastnar för ett svart omslag med rosa text av Curtis Harding. Typsnittet och layouten gör att den ser ut att vara från 70-talet. Den får det bli tänker jag när jag lägger den på skivspelaren och musiken spelar i bakgrunden när vi gör oss iordning för att gå ut och upptäcka Seattle. När jag sedan googlar på vem Curtis Harding är så det inte alls någon gammal soulräv från 70-talet utan han är bara några år äldre än mig själv. Jag fastnade för låten Ghost of you som jag sedan spelade om och om igen resten av vistelsen på Ace. Den låten blev lite som ett soundtrack för våra dagar i Seattle. Precis som Dolly Parton senare skulle bli vår följeslagare genom Alaskas vildmark.

Varje morgon vaknade vi flera timmar innan frukosten öppnade eftersom vi hade drabbats av den ökända jetlagen. Men det som är positivt är att man får väldigt mycket gjort innan klockan ens slagit 7. Det får man dock betala dyrt för senare under eftermiddagen då sömnen kommer krypande och plötsligt kommer man på sig själv att nästan somna stående. Jag kom lindrigt undan på vägen till USA men jetlagen som slog till när jag lämnade USA var värst för mig. Som när Katarina har parkerat bilen och vänder bort huvudet en kort sekund för att sen hitta mig sovandes som en räka med pannan mot handskfacket i bilen på Island. Det enda som jag har att säga som jag tyckte var mindre bra på Ace hotel var att för det priset vi betalde per natt (cirka 1500kr) tycker jag att det borde ha ingått en bättre och större frukost. Continental breakfast är i princip rostmackor med sylt på, kokta ägg och yoghurt.

Du hittar mig även här:

Nu är jag äntligen hemma! Tänk när jag var i 20-årsåldern och gjorde två jorden runt resor. Det första varvet reste jag i 6 månader och min andra jorden runt resa reste jag i ETT ÅR i sträck. Idag känner jag att en månad känns mer som 4 månader. Vet inte hur jag orkade? Kanske tog man in saker lättare? Idag får jag nästan en visuell överdos av intryck när jag reser. Känner ni igen er av den beskrivningen? Mina jorden runt resor gjorde jag innan jag började fotografera på riktigt och slängde typ upp kameran i farten och fyrade av en suddig bild. Idag ser jag på världen annorlunda. Hela tiden söker min blick efter vackert ljus och plötsliga ögonblick men till slut blir jag helt slut i huvudet.

Jag har verkligen hunnit med så mycket varierande saker på den här semester. Jag har vandrat uppe på snön på en alpint bergspass, sett björn (!), blickat ut på glaciärer, upptäckt övergivna hus i Alaska, promenerat genom vackra lupinfält på Island, läst böcker på sandstränder i Frankrike, ätit tapas i Spanien och introducerat David till nästan alla i min släkt i Holland. Plus den stora nervpärsen när vår bil gick sönder i Holland. Ja ni hör ju, hur kan man inte få en visuell överdos efter så mycket olika intryck?

Årets midsommar var minst sagt besynnerlig då jag befann mig i Alaskas vildmark där mycket var lika men ändå så olikt från hemma. Den lilla byn Mccarthy som vi befann oss i ligger på samma breddgrad som Hudiksvall vilket är några mil från där jag växte upp. Myggen var precis lika jobbiga som dom är uppe i Norrland och solen vägrar även här att gå ner och skapar på sin höjd lite skymning. Men ändå är allt så olikt.

---

Vi har precis ätit en midsommarmiddag på en restaurang i Mccarthy och tänker kolla om ryktet stämmer att dom som bor i byn ska spela softboll uppe på ett fält. Inte för att vi är så intresserade av sporten softboll utan mer för att det kändes som något så urtypiskt amerikanskt. Dagen innan hade jag, Katarina, Sofia och Lena kört en hel dag för att komma fram till Mccarthy som man bara kan nå om man kör 8 timmar i sträck rakt ut i skogen och där dom sista två timmarna är på en grusväg där älgar står och lurar i vägkanten. Väl framme vid en flod måste man lasta över sin packning på en liten vagn och dra den över en liten bro för att sen bli upphämtad av en van som kör på en översvämmad väg eller som mer liknar en insjö. Men sen är man framme i Mccarthy som uppstod för att gruvarbetare skulle kunna supa och gå på bordell i början av 1900-talet. Vi hade tagit oss hit eftersom vi ville upptäcka den övergivna gruvstaden Kennecott som ligger några kilometer från Mccarthy.

Precis när vi lämnat Mccarthy får Sofia ett tips på sin instagram om att det gjorts en reality serie om människorna som bor i den här byn som går under namnet Edge of Alaska som man kan se på dplay. Dom beskriver serien så här: Långt ute i Alaskas vildmark finns den tuffaste staden i USA: McCarthy. Där trotsar 42 invånare väder och vind, drygt 16 mil från civilisationen. Måste verkligen se den här serien!

Hunden Hobo Joe

Vi hör hur folk ropar till varandra när vi går på den lilla grusvägen och svänger sedan vänster uppför en liten backe och följer ljudet av röster. Framför oss sträcker dom majestätiska bergen ut sig som en backdrop bakom det stora öppna fältet. Överallt springer hundar överlyckligt runt på spelplanen eftersom det är en boll som flyger fram och tillbaka. Spelarna måste vara snabba för annars kommer en av hundarna och fångar bollen i sina munnar. Ibland såg det nästan ut att vara fler hundar på planen en spelare. Tydligen så är nationalparken Wrangell-St. Elias National Park & Preserve som vi befinner oss i en av dom få nationalparker som man får ta med sig hundar i Alaska. Kanske är det därför det känns som att precis alla hundägare i USA är här just nu.

Det har bildats små grupperingar med folk runt fältet. Vi har dom som står i små klungor vid skogsbrynet och dom som sitter på en lång trädstock. Trots att det känns lite risky att sitta så nära planen så slår vi oss ner. Vi hade packat med oss en öl som jag öppnar med en tändare. Vi försöker lista ut reglerna till spelet men misslyckas, för oss ser det bara ut som dom spelar en lite mer avancerad version av brännboll. Jag lutar mig lite till vänster och knackar på axeln till tjejen som sitter bredvid mig på stocken. Snabbt börjar Alison som hon heter peka på olika personer på planen och nämna ord som pitcher, cather och homebase. Samtalet övergår sen till Minnesota som hon kommer ifrån och om hur mycket delstaten präglats av oss svenskar som emigrerade dit på 1800-talet. Hon berättar om att hon är uppvuxen med Pippi Långström och hur mycket hon symboliserar girl power för henne. Vi fortsätter att jämföra hur lika Minnesota och Sverige faktiskt är samtidigt som vi som sitter på stocken fått vår egen fanbase i form av ett gäng hundar som är överlycklig över att vi kastar tennisboll till dom. För varje kast blir bollen lite mer slemmig.

Kvinnan som kvällen innan spelat live på Golden saloon och som presenterade sig som att man kanske kände igen hennes röst från radio. Det gjorde såklart inte vi. Men vi kände igen henne idag då hon spelade i ett av lagen. När det blev byte för utelaget att vara inne så halvjoggar hon långsamt fram till oss som sitter på trästocken och gör en high five med oss alla för hennes dåliga insats i spelet. Hennes ord inte mina. Jag betraktar alla kufar och udda karaktärer som är där ute på spelplanen. Mannen som hela tiden sitter på huk med en cigarett i mungipan och den där klassiska handsken redo när någon missar sitt kast. Eller hunden Hobo Joe (så bra namn) som var som en artig äldre gubbe som satt lugnt och stilla och tittade på alla andra hundar som hetsade runt.

När matchen var avklarad och något lag hade vunnit promenerade vi samma grusväg tillbaka och spelade dart på Golden Saloon. En väldigt ovanlig midsommarafton helt enkelt.

Du hittar mig även här: 

Just nu befinner jag mig i Seattle men så bloggproffsig som jag är för tillfället så har jag förinställt det här inlägget med lite härliga butiker du kan spana in om har vägarna förbi Göteborg. Under 2018 har jag som mål att resa mer i Sverige och Göteborg stod högt upp på listan av städer att upptäcka. Jag var där några korta dagar men känner redan att jag vill åka tillbaka och upptäcka ännu mer. 

Läs mer om mina tips från Göteborg:
Palmhuset i Göteborg
Göteborgs Naturhistoriska museum

---

Heyday

---

När jag satt på tåget ner till Göteborg frågade jag om tips på saker jag inte får missa i Göteborg och Amanda skickade ett meddelande om att jag borde besöka Heyday. Ett väldigt bra tips! Bara att gå in i Heyday är en som en glad färginjektion rakt in i sinnet. Hela butiken och kaffebaren är målad i en ljusrosa färg och då menar jag verkligen från golv till tak. Här hittar du krukor, smycken, feministiska posters och kläder. Girl power rakt igenom hela sortimentet. Jag köpte med mig ett par små silvermånar att ha öronen som har samma form som min tatuering på ett av mina fingrar. Ta med en kaffe on the go när du promenerar till dom andra butikerna på listan. Om du inte kan åka förbi Göteborg och känner ett stort sug att spana in Heydays sortiment så är den ingen panik för dom har webshop på sin hemsida. 

---

Magasinkvarteret

---

---

Blomsterbutiken Floramor & Krukatös

---

Gör det redo för att gå in en grön och lummig liten värld. Vi hade lite svårt att hitta blomsterbutiken Floramor & Krukatös som ligger inne på en innergård som man når genom att gå igenom ett litet valv. Det första som möter dig är en massa krukor som leder vägen mot trappan in i butiken. Väl inne på innergården hänger ljusslingor över våra huvuden och små bord står utplacerade med folk som sitter och sippar på kaffe. 

Väl inne i butiken finns det inget som heter less is more. Här är det snarare tvärtom där varje centimeter är fylld med något att titta på. Butiken drivs av mor och dotter som är florist och keramiker. Även om du inte har gröna fingrar och inte vill köpa med dig hem en växt så finns det massor av andra fina saker till hemmet. Vackra krukor, tavlor med botaniska motiv, lampor och doftljus. Om inte annat så kommer du gå därifrån väldigt inspirerad av att göra ditt hem till en liten djungel. 

---

POP

---

Pop tillhör en kedja av second handbutiker som finns utspridda i England. Här blandas det riktig retro och vintagekläder med deras egna märke. En stor del av min garderob består av vintagekläder. Men mitt största problem med att handla kläder från 70-talet som är årtiondet som faller mig i smaken är att det mesta är i polyester. Materialet som inte andas! Alla måste verkligen ha gått omkring och luktat väldigt mycket svett med tanke att det var polyester från topp till tå. Så mitt tips är att hålla dig borta från plagg som innehåller det för mycket och spana efter bomullstyger. Jag har länge letat efter en vit bohemisk topp med broderier på sig i just bomull och vad hittade jag just i denna butik? Jo den perfekta vita toppen. Allt här är noga utvalt vilket gör att om du är ute efter en specifik sak så finns det flera andra liknande plagg att välja mellan. 

Det finns även en avdelning för killkläder och lite smått och gott till hemmet. 

---

---

På det lilla torget mitt emot butiken Pop står det lite olika foodtrucks där du kan välja vad du är sugen på för just den här dagen. Vi testade Korv united som hade ett vegetariskt alternativ. Ni som brukar äta vegetarisk/vegansk kost vet kampen det är att hitta god korv som smakar iafal nånting. Lite som vegansk ost som aldrig är gott, vad jag än har testat. Men här överraskade verkligen den här foodtrucken mig. Jag beställde in en vegetarisk Que Padre! som bestod av chilipicklad rödlök, jalapenos, tortilla chips och chipotle-majonäs. Oh my vilken fullträff! 

---

Grandpa & Artelleriet

---

Artilleriet är en sån butik som jag lyfter och vrider på nästan allt och säger åh vad fint fram tills jag ser prislappen och lägger sakta ner saken igen. Allt är fint i den butiken men min plånbok säger bestämt nej. Men med det väcker det tankar hur jag kan hitta någonting liknande på second hand för en mindre peng. Jag blir väldigt inspirerad av allt. Tydligen så inspirerad att jag inte tog en enda bild därinne.  

Grandpa är är också en butik som jag går och fingrar på allt. Jag älskar allt som handlar om böcker, anteckningsböcker eller annat i papper. Allt som är i papper vill jag ha. Skyller allt detta på mamma som hade ett helt rum som gick under namnet pysselrummet när jag växte upp som var fyllt av papper av all dess slag. Egentligen så känns det mer som en klädbutik men jag hamnar alltid vid borden med små prylar. Blev väldigt sugen på tavlorna dom hade på väggarna. 

Du hittar mig även här: 

Vi kommer ifrån varanndra och går i olika korridorer. Han vill se fåglarna och jag vill se dom större djuren. Jag går in genom en stor valv och på andra sidan av rummet står en majestätisk elefant och blickar tillbaka på mig där jag står på Göteborgs Naturhistoriska museum. Det kalla ljuset från takfönstren möts på mitten av det varma gula ljuset från dom upplysta montrarna. Fåglar hänger från taken och skapar spöklika skuggor ovanför sig på det välvda taket. 

---

Läs mer om mina tips för Göteborg: 
Palmhuset i Göteborg

---

Vissa uppstoppade djur var lite mindre lyckade som den här råttan eller vad det nu ska vara. Den påminner mer om den där smileyfiguren som gör ett sammanbitet min där den visar tänderna. Vet du vilken jag menar? 

En älg tittar ner på mig och jag går mot montern med björnar. Läser varje skylt som beskriver alla dom olika björnarter som dom har där. Förvånas över att det finns så många olika sorters björnar. Tankarna flackar iväg till min kommande resa till Alaska och att det jag läst någonstans att det ska finnas över 100 000 svartbjörnar i delstaten. Då är inte deras brunbjörnar och  grizzlybjörnar inräknade. Jag har drömt sen jag var liten att se en björn i verkligheten. Visst jag har sett tassavtryck som visar att en björn promenerat förbi i närheten där jag växt upp i Norrland men aldrig sett skymten av en. Jag skulle gärna vilja se en på tryggt avstånd som från en bil till exempel.  

---

Den Uppstoppade blåvalen

---

Det stora dragplåsteret är den uppstoppade valen i ett av rummen som går under just namnet valsalen. För 150 år sedan flöt den här 16 meter långa valungen iland i Askim som ligger söder om Göteborg och är unik eftersom det här är den enda monterade valen du kan se i hela världen. På ena kortsidan är det runt välvt fönster som trots att det är mulet ute lyser upp valens främre del. Ljuset reflekterar skruvarna som pryder valens sida som får det att se ut som ett jättelikt ärr. Vissa dagar under året öppnar dom upp valens mun och du kan gå in i valen. Vilken bisarr tanke. 

---

---

Längst in i en av gångarna sitter en kvinna på en liten ihopfällbar stol och lutar sig lätt mot glasrutan. Med en stadigt grepp håller hon sitt ritblock med vänsterhand och hennes högra hand skissar snabbt och vant över pappret. Ibland tittar hon upp mot det stora djuret och dess döda ögon. Jag låtsats titta på en zebra men sneglar istället hela tiden över till hennes block. Jag förundras hur djuret tar mer och mer form på pappret och hur hon tar fram skuggorna i djurets päls. Vilken dröm att kunna rita på det där sättet. 

---

Naturaliekabinett med märkvärdiga föremål

---

Kvällen innan när vi suttit på Kino och druckit alldeles för många öl från olika göteborska bryggerier blev vi tipsade att vi måste leta upp den mest udda skåpet av dom alla på Naturhistoriska museet. En liten monter fylld med udda saker med rött tyg i bakgrunden. En ko med dubbla huvuden och vad som ser ut som ett mungodjur med en orm ringlad runt sin kropp. Som om någon har försökt fånga en kamp på liv och död. Visste ni att det var naturaliekabinetter och kurisoakabinetter som är grunden till att vi har naturhistoriska museum idag?

Kuriosakabinetterna var stora under renässansen (1400-1600-talet) och var privata samlingar rika personer hade med märkvärdiga föremål från runt om i världen. Vissa föremål i dom samlingarna kanske inte är något vi skulle placera i våra naturhistorksa museum idag eftersom dom skulle vara falska. Flera affärsmän på den tiden sålde saker som enhörningshorn till samlare då verkligheten och fablernas värld var mer flytande. När man sedan gick in i 1700-talet och blev mer inriktad på vetenskapen så fick saker som inte kunde bevisas vara äkta sållas bort och vi börjar närma oss det vi har idag.

---

Info om Göteborgs Naturhistoriska museum

---

• Gratis inträde

• Missa inte deras museishop där du kan hitta fina anteckningsblock och brickor att köpa med hem. 

• För öppentider besök Göteborgs Naturhistoriska museums hemsida

---

Du hittar mig även här: