Snart är vi klara med 2018 och det har dragit ihop sig för dom årliga tillbakablickarna och i vanlig ordning är jag vad man kallar en slowblogger. Det är som att jag måste låta en resa få landa i mig lite innan jag kan börja skriva om den. Jag har inte hunnit skriva om alla mina upplevelser från Nicaragua, Georgien, Alaska och Island som jag varit i dom senaste två åren. Har cirka 257646 stycken påbörjade blogginlägg jag inte hunnit skriva klart som bara ligger och väntar på att bli publicerade. Det ska jag ta tag i under nästa år!

Året 2018 har präglats av min klimatångest och jag har börjat välja bort flygresor i den mån det har varit möjligt. Under året har jag bokat fler tågresor både inom landets gränser och över till Norge. Jag har som mål att upptäcka mer av Sverige under nästa år och i veckan bokades även tågresan för nästa års första resa som går till ett slott jag ska bo på i februari.

Här kommer en sammanfattning på dom mest lästa inläggen under året och det är bara att klicka på bilderna så tar du dig vidare till blogginläggen.

---

3 övergivna hus i Alaska
Så kul att se att det är fler än jag som har en grej för övergivna hus!

Bada vid klipporna i Kristineberg och en kärleksförklaring till Stockholm

En fantastisk vacker dag i ett stekhett sommar-Stockholm som jag sent kommer glömma. Klipporna i Kristineberg kommer du hitta mig även nästa sommar, en ny favoritplats helt enkelt.

Stugan vid den spegelblanka tjärnen

Hälsade på Eleonor som bodde i en stuga utan el och vatten bredvid en vacker tjärn i den norrländska skogen. Vi åkte på loppisjakt och hängde på hennes brygga den största delen av tiden.

5 tips för att fotografera bättre i städer
Fototips verkar vara något ni gillar att läsa så det kommer det garanterat komma fler av under nästa år tänkte jag.

Guide till Göteborgs finaste butiker

Återupptäckte Göteborg och fick mersmak av staden. Blir nog en tur dit snart igen, känns som jag bara skrapade på ytan av vad som finns att se.

Torö surf
Följde med David ut till Torö när han skulle surfa och blev helt tagen över hur vackert det är där.

Guide till ett vintrigt Riga: Frostbitna takåsar, värmande ölprovning och lunch i ett garage

Ett iskallt Riga med den roligaste gatufotografibilden jag tagit i år. En nakenhund iförd overall som ser ut att komma från 90-talet. En oväntat bra kombination.

Utkiksplatsen på The Military Highway i Georgien

Georgienresan som jag gjorde för två år sedan men som jag inte kan sluta skriva om. Har fortfarande inte visat er allt därifrån. Verkar som att intresset för landet har ökat avsevärt den senaste tiden och jag förstår varför.

Midsommarafton i Alaska
Årets midsommar är nog den konstigaste jag någonsin haft. Hängde i en övergivet gruvsamhälle på dagen och avslutade kvällen med att titta på när lokalborna spelade softball med magnifika bergen i bakgrunden.

Du hittar mig även här:

Så var helt plötsligt julafton förbi och vi är nästan ute på andra sidan. Jag vet att ni är många därute som har en hel del flängande kvar men för min egen del har jag nu landat hemma igen efter två dagar i Täby och Norrtälje. I vanlig ordning har jag ätit mat tills jag legat utslagen i en soffa och dagens plan är att äta upp matresterna och spela tv-spel från min egna soffa.

Årets julafton började med att Elsa kom förbi på frukost och hade med sig lussekatter. En nyduschad David iförd en handduksturban fick det att se ut som han var en av dom tre vise männen som satt och njöt orimligt mycket över bullarna där i hörnet.

Jag önskar alla er fantastiskt fina läsare där ute en riktigt god och mysig jul!

Du hittar mig även här:

Vi går ner mot bryggan på Lindö med handdukar i händerna. Jag får för mig att det ska vara iskallt ute och har i vanlig ordning klätt på mig alldeles för mycket. Efter bara några meter får jag öppna upp min jacka. I min hand finns det ingen handduk för det finns inte en enda millimeter av min kropp som tycker att det är en bra idée med att bada när det är vinter. Visst har jag gjort det när jag var yngre men då har det alltid varit anslutning till en bastu och då går det mesta att härda ut.

Jag hade packat med mig handduken då det redan var prat innan att det kanske skulle ske när jag tillsammans med Malin, Wilda och Linda bestämde oss för att åka ut till Nathalie på Lindö. Men jag visste innerst inne att den skulle ligga orörd i min väska. I min hand är istället min kamera som kunde ta bilder på dom andra som hoppade i vattnet. Det är så nära jag var bekväm med det. Bara tanken att få den känslan av att iskallt vatten skulle krama om mig under vattenytan fick mig att vilja stänga jackan igen.

En efter en tar dom sig nakna ner i det kalla vattnet och vi som står kvar hejar glatt på. Nathalie får ur sig “herreguuuud” i falsett och hundarna förstår att något är på gång och kommer springande ut på bryggan för att titta sig nyfiket runt. Malin har vinterbad som rutin och glider sakta ner i vattnet utan ett ord när vattnet omsluter henne, som om hon går in i sig själv.

Wilda som jobbar inom Försvarsmakten rör sig omedvetet som en ballerina när hon drar handduken om sig. Där det hårda och det mjuka får ta lika mycket plats. Det gör mig glad att se dom här modiga kvinnorna kasta sig ut i vattnet. I en tid då vi pratar mycket om att vi måste dra ner på våra flygresor som vi tar för att bada i varma vatten är det här att verkligen att ta vara på det som finns här hemma. Minus solen och värmen då.

Brukar du vinterbada eller är du som jag som står kvar på torra land med varma kläder?

Du hittar mig även här:

Genom åren har jag strosat åtskilliga helgdagar på olika marknader med en kaffe i handen genom området runt Blå på Grünerlökka. Fast när jag verkligen tänker efter så var det nog varm choklad i koppen dom flesta åren eftersom jag lärde mig dricka kaffe först när jag var 26 år.

Första gången jag flyttade till Oslo var jag bara 19 år och det känns nästan overkligt när jag inser att det var 14 år sedan. Sammanlagt blev det nästan tre år som jag kallade Oslo mitt hem och det var även där mitt intresse för fotografi började. I timmar kunde jag promenera runt i Oslo med en lånad systemkamera som jag försökte lista ut hur den fungerade.

Promenera i området runt Blå

Det var inte utan att jag blev lite nostalgisk när jag reste till Oslo i mitten av november. Tillsammans med Löva och Cissi i matchande halsdukar hälsade vi på vår vän Sanna som nyligen fått barn. Sanna som var den jag flyttade till Oslo med när jag fortfarande praktiskt taget var en tonåring.

Med åren har jag tappat räkning på hur många gånger jag flyttat in i olika kollektiv för att jobba så mycket jag kunde ett bestämt antal månader så jag kunde ge mig ut och resa. För att sen komma tillbaka till Oslo helt pank och leta ett nytt kollektiv som har ett ledigt rum att flytta in i och sedan börja om allt igen. Efter ha levt det livet i 10 år så känner jag mig rätt klar med det men är oerhört tacksam för dom åren. Utan dom skulle jag inte vara den jag är idag.

Jag hade glömt bort hur stor skillnad det faktiskt är mellan dom centrala delarna i Oslo och Stockholm. Det slår mig när jag går genom Grünerlökka som är Oslos motsvarighet till Södermalm. Här i Stockholm är allt polerat och fixat och ingenting får sticka ut. I Oslo är husen mer färgglada och kan prydas av enorma konstverk målade på väggfasaderna.

I Grünerlökka hittar du området runt Blå (som är en nattklubb) där det känns som den ständigt är i förändring. Det finns alltid något nytt att se på väggarna, men den enorma takkronan som hänger i gången är ständigt närvarande.

Ät en bao till lunch på Noodles i Mathallen

Bara några minuter bort från Blå hittar du området som går under namnet Vulkan. Vulkan är ursprungligen en gammalt industriområde på västra sidan av floden Akerelva som bara för några år sedan fick nytt liv i sig.

Lokalen där Mathallen ligger i var det förr en järnindustri men som idag istället är fylld med restauranger som du kan välja och vraka mellan. Ni vet en sån mathall där alla väljer vad man är sugen på och inte behöver välja en restaurang där alla måste äta.

Längst in i hörnet på Noodles hittade vi ett bord och beställde in bao. För er som inte har koll så är det kinesisk ångkokt bröd med fyllning i mitten. Först kom dumplings som en mattrend och nu är det bao tydligen. På Noodles serverades bao tillsammans med dom godaste sötpotatis pomfritten jag ätit på länge. Missa inte dom!

Du hittar mig även här:

Var bor jultomten? Uppe i Nordpolen fick jag som svar när jag var barn. Men det jag inte visste var att det faktiskt finns en liten stad som heter North Pole i Alaska där det är jul året om.

Tänk att det redan är första advent! Jag har så mycket julkänsla det här året, vill bara linda in allt i glitter och tända mysbelysning. Nu lägger jag in 5:ans växel med julmyset! När vi äntligen är i julstämning passar det perfekt att visa er mitt besök i North Pole i somras. Det ligger inte alls i självaste Nordpolen som man kan tro utan hela 270 mil söder om den. En liten avstickare från motorvägen från Fairbanks så får du dig en överdos av julen oavsett månad på året.

---

Läs mer om Alaska:

Vårt första möte med Alaska
Vandringen Savage Alpine trail i Alaska
3 övergivna hus i Alaska

---

Vi kör det obligatoriska varvet runt samhället för att få ett grepp om det. Nästan allt har präglats av sitt namn och vi kör på gator som heter Santa Claus Lane, St. Nicholas Drive och Snowman Lane. Gatuljusen ser inte ut som vanligt utan är randiga som en polkagrisstång och inte helt otippat så har även McDonalds prytt sin skylt med polkagrisränder. Det är inte konstigt att över 500 000 brev varje år som adresseras till jultomten kommer hit då amerikanarna säger till sina barn att det är i Nordpolen tomten bor.

Men hur är det då för dom svenska barnens brev som skickas till tomten? Enligt Postnord så har jultomten en riktig adress som man kan skicka sina önskelistor till. Det enda man behöver skriva är Tomten, 173 00 Tomteboda. Alla som skriver sin adress i brevet får tydligen en hälsning till svar. Jag blir lite nyfiken vad tomten svarar när ma skickar brev till honom.

Har du testat att skicka ett riktigt brev till jultomten någon gång?

Det största turistattraktionen i North Pole är deras Santa Claus house som är fylld till bredden av allt du kan tänka dig inom juldekorationer. Det första som händer när vi kommer in är att bli erbjuden en polkagrisstång som jag går och småäter på när jag går zickzack mellan alla julgranar. Man skulle kunna tro att det är under vintern som det borde vara högsäsong att besöka den här platsen men det är precis tvärtom. Det är under sommaren som turisterna strömmar hit.

Såklart finns det att man kan få sitta i jultomtens knä längst in i lokalen. En liten kö har bildats men den är inte fylld av barn som man skulle kunna tro utan av vuxna som står redo med kamerorna. En äldre mannen sitter i knät på tomten och hans fru skrattar när hon tar bilden på dom båda. Är det bara jag eller ser det ut som mannen som sitter i tomtens knä skulle kunna vara tomtens bror?

Vi bestämmer oss för att ta en gruppbild tillsammans med tomten. Men ingen av oss var det minsta sugen att sitta i en främmande äldre mans knä som skulle kunna vara med i uttagningen till VM i manspreading. Jag och Katarina slår oss ner på fåtöljens armstöd i våra matchande prickiga kjolar och tomten ser ut som om han ska somna med öppen mun.

Utanför Santa Claus house står en enorm jultomte som når ända upp till grantopparna. Den är luggsliten och det vita på hans kläder har fått en liten grå ton. Solen skiner och renarna bakom ett stängsel ser även dom lite luggslitna ut då det ser ut som dom byter päls. Den starka solen lyser upp alla skavanker som annars göms i snön och mörkret under vintern.

Eftersom det är så varmt den här dagen blir vi sugna på glass som vi köper med oss och slår oss ner vid en liten tjärn. Vi skrattar lite åt ironin att den varmaste dagen på vår resa genom Alaska åker vi till staden med jul året runt för att äta glass.

 

Du hittar mig även här:

Jag vaknar upp på en yogamatta i Capreton med en hatt över mitt ansikte och en arm som somnat där den ligger slängd över mitt huvud. Sömndrucket tittar jag mig runt, tältet är redan uppsatt och David sitter i en campingstol och ler under en enorm tall och säger godmorgon ironiskt.

Samma natt hade jag flygit från Reykjavik och led fortfarande av jetlagen från Alaska som jag befann mig i innan jag var på Island. Eftersom flygbiljetterna var så dyra att flyga från Reykjavik till Bordeaux var jag tvungen att ta en mellanlandning i Barcelona fyra på morgonen. Inte nog med att jag inte sovit något var planet försenat och när vi väl hade landat ville planet inte öppna sina dörrar och vi som skulle byta flyg blir allt mer rastlösa. Var tionde sekund tittar jag på mobilens skärm för att se hur minutrarna tickar iväg och känner hur stressen bubblar upp och nästan äter mig inifrån. Mitt plan som ska ta mig till Bordeaux avgår snart. Så fort dörrarna öppnas väller vi som ska byta flyg ut som om vi stått i startgroparna inför ett lopp. Vi springer som om vi är jagade och med bara ett fokus i blicken, gaten. Jag kommer fram med flaxande armar precis när dom ska stänga gaten och flämtar fram ett tack till personalen.

Camping i Capreton

På flyplatsen i Bordeaux möter David upp mig och han kör oss ner till Capreton där jag sedan kommer ligga avslagen på en yogamatta. Med stapplande steg går jag förbi det bröliga franska tonårsgänget och mannnen med bar överkropp som grillar alla dagens måltider. Några meter bort står den konstiga husvagnen med nerdragna gardiner och massor av porslinsdockor uppställda i fönstret. Ibland står kvinnan med sitt intensivt röda hår vid dörren till husvagnen och tittar granskande på alla som går förbi. Snart blir dom bekanta ansikten och karaktärer som vad man närmast kan kalla grannar under vår vecka på campingen.

Ordning och reda var inte riktigt våra ledord. Bilen var konstant i ett mindre kaos som vi gjorde försök att styra upp men slutade ändå oftast i meningen Har du sett…?

JAKTEN EFTER VÅGORNA

Vi tittar på appar för att se vart dom bästa vågorna kommer vara under dagen. Kör mellan olika stränder och ställer oss på den varma sanden för att blicka ut mot havet. Inte för att jag vet exakt vad jag skulle titta efter men lär mig snabbt hur dom ska rulla in mot stranden i rätt vinkel och inte vara för stökiga. David pekar på en plats med mindre folk i vattnet långt bort från vart vi står där alla bitar verkar falla på plats.

Jag får ett meddelande när jag är i Alaska om en varning från David att allt inte är som vanligt. Tydligen hade det skett en olycka vid en skäggtrimning och allt skägg hade rykt. Det är ovant att se honom i skäggstubb, men snabbt vänjer jag mig och gillar det.

Vi dricker öl på samma restaurang på torget i Capreton som vi gjorde för tre år sedan. Den där sommaren för tre år sedan som vi officiellt blev tillsammans och gjorde vår första resa ihop. Konstigt att sitta på samma ställe när tre år har passerat och tänka på hur mycket som har hänt sedan dess. Allt det fina men även allt det fruktansvärda som vi tagit oss igenom. Bredvid oss skriker ett gäng belgare rakt ut mot teven som visar fotbolls-VM.

Vi lämnar Capreton bakom oss och kör norrut mot Holland för att hälsa på min släkt.

Tjejen i receptionen ler ursäktande och samtidigt nickar på huvudet när jag frågar om skylten stämmer. Jorå det var helt fullt på campingen. Jag visste att det var för bra för att vara sant när vi gled in genom det gulliga samhället 8 på kvällen med sina slitna stenfasader med ringlande murgröna på sig. Vid den här tiden har alla campingreceptioner stängt i regionen när vi körde över den lilla stenbron mot vårat sista hopp.

Vi visste att vi kunde sova i bilen men det hade vi ingen lust med när vi suttit i en bil och kört långa timmar på motorvägen. Vi ville bara sträcka ut våra kroppar på en luftmadrass och få en hel natts sömn eftersom vi skulle repetera allt dagen efter.

Men tjejen har en lösning på vårat problem och hoppar upp från stolen och leder mig bakom huset som receptionen ligger i. Samtidigt som hon går framför mig tittar hon bakåt och säger att vi kan sova på savannen. Jag förstår ingenting. Vi passerar barn som leker på en ställlning och kommer fram till ett gult knähögt gräs med små rum klippta för att slå upp tält på.

Det var på savannen som vi spenderar vår sista natt i Frankrike.

Du hittar mig även här:

Jag går i min egna värld inne på nyöppnade Nationalmuseum och tittar på tavlorna när jag plötligt hör mitt namn. Jag vänder mitt huvud till vänster och blickar rakt in in mot ordet väktare skrivet på en manlig bröstkorg. Jag stelnar till och börjar genast tänka “vad har jag nu gjort” trots att jag innerst inne vet att jag inte gjort något konstigt sen jag klev in i byggnaden. Efter ha tittat upp så inser jag att det är en barndomskompis till David och andas ut.

Vi står längs en vägg och småpratar om museet samtidigt som han hela tiden blickade ut över rummet för att ha koll så ingen skulle göra något dumt. Jag var chockad att det var så mycket folk en torsdag klockan två. Han berättar att det är lugnt nu i jämförelse med andra dagar och att ska man gå så är bästa tiden efter klockan 16 fram till dom stänger runt 19.

Från ett fönster på andra våningen ser jag ett Stockholm som själv ser ut som en målning. Där utanför är det dimma och regn. Du vet ett sånt regn med små och fina vattendroppar som man inte kan komma undan då dom svävar omkring runt dig utan att ha en tydligen riktning som den faller ifrån. Dom där dropparna som letar in överallt och lägger sig som ett fuktigt lager över dig. En höstig och vacker melankoli över Skeppsholmen. Vyn som sett ut så här så länge, där människornas kläder som passerat över bron är det som förändrats över tiden.

Nationalmuseum har varit stängd för renovering ungefär lika länge som jag bott i Stockholm och det var fler än jag som var nyfikna över hur det blev. Inte för att jag har något att jämföra med eftersom jag var aldrig där innan renoveringen började. En vacker detalj som jag tycker höjde hela konstupplevelsen var att varje rum är målad i en färg och samlade upp konst från en specifik tidsperiod genom det.

Jag har insett att jag blir mer inspirerad av att titta på målad konst än fotografi i mitt skapande. Kan fastna i hur någon har målat hur ljuset faller och hur konstnären jobbat med djupet i bilden. Älskar att museum som den här har gratis inträde så man kan smita in lite då och då utan att plånboken blir ledsen för att hämta lite mer inspiration.

Du hittar mig även här:

Vi landar tidigt på morgonen på Reykjaviks flygplats och hämtar ut vår bil som ska ta oss upp till nordvästra Island. Men först behöver vi stilla vår hunger och vi är i stort behov av frukost. Förra gången Katarina var i Reykjavik hade hon besökt ett hostel som hon sa att hon trodde jag skulle gilla. Efter ha letat parkeringsplats och försökt tyda isländska skyltar var vi redo för en frukostbuffé. Men så rätt hon hade i att jag skulle gilla den här platsen!

Kex - Reykjaviks Finaste hostel?

Vid en parkeringsplats hittar du en anonym dörr med en liten skylt med ordet Kex på sig. Inte mycket avslöjar allt det fina som gömmer sig därinne. Kex hostel ligger i en gammal nedlagd kexfabrik och därav namnet. Det är högt i tak och färg har lossnat på balkarna ovanför oss. Min blick flackar runt över det stora rummet och kan inte riktigt bestämma vad jag ska stanna blicken på. Överallt finns det någonting att undersöka. Saker som är kantstötta och slitna, allt spretar åt alla håll men håller underligt nog ihop ändå. Det är mycket av allt, precis som jag gillar det.

Den här gången stannar vi bara för att äta deras frukostbuffé men några dagar senare precis innan vi ska lämna landet bor vi där en natt. Vi delar rum med 4 andra backpackers och i vanlig ordning är det ett kaos. Speciellt den där killen som ständigt verkar ge sig ut för att springa och som har sina löparkläder på tork. För att vara ett backpacker hostel så är Kex väldigt dyrt. Jag tror vi betalade nästan 600 kr för en säng i sovsal för 6 personer. Vilket nog är det mesta jag betalat för en säng i ett dorm någonsin. Då får du inte ens en egen toalett på rummet utan måste dela som vanligt med alla andra i korridoren. Visuellt tilltalar Kex mig verkligen, men om du lyckas hitta ett billigare boende så kan du alltid svänga förbi deras bar på kvällen som är öppen för allmänheten.

Island måste vara det dyraste landet jag rest i. Varje gång jag såg en prislapp fick jag nästan hicka. Som den där gången när vi skulle äta en pizza på restaurang i en litet samhälle och den kostade motsvarande 300 svenska kronor. Blev helt enkelt att vi delade på en för att inte känna att det skulle svida allt för mycket i plånboken. Upplevelserna man får i landet är i princip gratis borträknat från hyrbil och bensin men pengarna försvinner snabbt på mat och boende.

På Reykjaviks gator

Det är juni men det känns som oktober. Det blåser och regnar på tvären, vädret är allt annat än härligt. Men Reykjaviks husfasader gör sitt bästa för att kompensera för det gråa vädret. För här är fasaderna allt annat än gråa. Hela staden är som att få sig en injektion av gatukonst. Runt varje hörn hittar jag konst i alla möjliga stilar. Önskar innerligt att fler städer skulle våga låta gatukonstnärer få ta upp mer utrymme i offentliga miljöer. Vardagen skulle bli lite roligare.

Ett tips är att följa min begåvade vän och gatukonstnär Julia Riordans instagram som reser runt i världen och målar husfasader, bilar och parkourparker. Blir alltid lika glad när jag ser hennes konst!

Sista biten in i Hallgrimskirkja piskar regnet på oss och folk går framåtlutade med dörren i sikte. Regnet skulle förfölja mig både på södra sidan av Island och ända ut till den nordvästra klippan.

Katarina klappar katter som inte finns på riktigt och går gatan ner med huvan från jackan dragen över sin hatt. Sånt man måste göra när vädret ställer sig på tvären. Vi hittar en liten tobakshandel och går in, hunden med krulliga öron står utanför och kastar långa blickar in på oss och sin husse. Husse köper en korv till sig själv och en annan till hunden som slukar den snabbt. Nu var det dags att ta oss tillbaka till bilen för att köra den långa sträckan upp mot norr. Det jag inte visste då men som sen skulle visa sig vara den mest utmanande bilresan jag någonsin kört.

Du hittar mig även här:

Örebro har stått länge på min lista över platser att besöka i Sverige. När jag har googlat på bilder över hur olika svenska städer ser ut så har jag alltid återkommit till Örebro. Bara det att dom har ett slott med vallgrav mitt i staden gör ju att man vill packa väskan direkt! Jag var bara där från lördag till söndag men tycker jag hann med väldigt mycket trots den korta tiden.

Tack snälla ni som har svarat på mina frågor i min läsarundersökning som jag la upp! Jag uppskattar verkligen att ni tar er tid att göra det. Det är så roligt att se vad det är ni gillar med min blogg och om vad jag ska skriva mer om. Att skriva om tips att göra i Sverige var det nästan alla som klickade i så här kommer det mer av det på direkten.

Fotoutställning på Eataly

Innan vi kastar oss in i vackra Örebro så vill jag berätta att jag ska ställa ut tre av mina resefotografier på Eataly här i Stockholm mellan 12-25 november. Tillsammans med Italian national tourist board och 4 andra fotografer visar vi upp fotografier från olika platser i Italien. Om ni har vägarna förbi kan ni ta en bit mat och titta på bilderna, ska bli så kul för min egen del att se vilka bilder dom andra valt och se Italien genom deras ögon.

Checkar in på Clarion Collection Borgen

Supertidigt på lördagsmorgonen tar jag min bil och kör genom ett folktomt Stockholm. Trots att jag bott här nu i 5 år så blir jag ändå inte bekväm att köra bil på Stockholms gator. Det stressar mig nått så otroligt. Men när det är tidigt på morgonen en helg blir hela upplevelsen så mycket trevligare då det inte är massa andra bilar som ska hetsa bakom mig. Sen hjälper det även att ha bra kartläsare som Lena och Malin som jag plockade upp efter vägen.

Hotellet Clarion collection Borgen ligger precis nere vid vattnet och ser själv lite ut som ett slott med sina runda torn. Entrén är pampig med gamla valv och trappuppgången slingrar sig uppåt med enorma fönster och mjuka vinklar. I en av korridorerna skapas ovanligt många vinklar och det känns som om ögonen spelr mig ett spratt. Lite som om jag är i lustiga huset fast mycket mer rofyllt.

Jag hade ingen aning om att Collection-hotellen i Clarions kedja betyder att middag, kaffe och snacks under dagen (och såklart frukost) ingår i priset när man bokar ett rum. Väldigt praktiskt för mig som lätt får blodsockerfall och behöver fylla på energidepåerna under dagen. Kom ihåg att hugga in på deras scones, så goda!

Yoga i Länsteatern

Väckarklockan ringer och Malin säger att nu är det dags att stiga upp. Jag tittar på tiden på min telefon och är förvirrad. Varför är klockan 6 och inte 7 som jag hade ställt klockan på. Mina första tankar går till att det är ändrats till vintertid men efter några förvirrade minuter inser vi att klockan ställts fel och slumrar vidare. När klockan slår 7 är jag tröttare än första gången vi vaknande. Det verkar vara en lag att så måste det vara.

Det hör inte till vanligheterna att jag stiger upp klockan 7 på en söndag men den här helgen skulle jag börja dagen med yoga i ett vackert rum i Örebros länsteater. Annica instruerar oss hur vi ska väcka kroppen genom att sträcka på oss och samtidigt håller staden på att vakna till liv där utanför och höstsolen börjar kasta ett varmt ljus på husen. Efter yogan går jag ner till vattnet och fotograferar bron och Örebro slott i motljuset. När jag visar bilden sen så får jag “men det ser ju ut som typ Prag”. Än en gång blir det så påtagligt att vi reser så långt för att ha så mycket vackert här hemma runt hörnet.

Vi smiter ut i solnedgången med en scones i handen och tar ett varv runt slottet. Caroline som har bott i Örebro i flera år agerar guide och pekar ut saker till oss. Vi speglar oss i ufot och titta på när folk tar sig upp på den gröna överdimensionerade parkbänken. Solen sänker sig och reflekteras i slottets fönster som illusionen om att varje fönster är täckt i guld. Alla bladen skiftar i starka nyanser av gult och orange. Den sista intensiva kraften innan dom kommer ge upp och ramla ner.

Spökvandring på Örebro slott

På kvällen när middagen är uppäten var det dags för en spökvandring på Örebro slott. När jag försöker tänka ut om jag varit på en spökvandring innan så tror jag inte det. Personligen tror jag inte på spöken eftersom jag aldrig varit med om något som fått mig att tvivla. Men under den korta promenaden från hotellet till slottet delade flera med sig av historier och möten med det okända som dom bär med sig.

Dörren öppnas och en kvinna i lång svart klänning och en ljuslykta hälsar oss välkomna. Vi står i mörkret på innergården och får berättat för oss en man som sett hänga dinglande på en plats ovanför våra huvuden. Vi går genom rum i konstant mörker och där bara levande ljus kastar skuggor på väggarna runt omkring oss. Historier om brustna hjärtan och galenskap från gamla kungar och fruktansvärda livsöden om kvinnor som låstes in på den kalla vinden anklagade för häxeri varvas om varandra.

När jag tror att det är slut får vi frågan om vi vill gå ner i fängelsehålorna och om man vill får man lämna vandringen. Två av oss susar iväg längs husknuten och vi andra står kvar och vet inte vad som ska hända. Vi följe en smal trappa som störtdyker ner i mörkret och vi lyssnar på fruktansvärda historier om tortyr och allt slutar med en händelse som får oss alla att få hjärtat i halsgropen. När vi sedan går och lägger oss är jag tacksam att jag delar rum och inte behöver sova själv. För mig som inte tror på spöken tvivlar en stund på vad som är verkligt och inte.

Du hittar mig även här:

Det här är den mäktigaste vandringen jag gjort i mitt liv. Punkt slut. Jag skulle kunna sammanfatta det här långa inlägget med den korta meningen. Men det gör jag såklart inte, det hade inte varit roligt för någon av oss.

Vi befinner oss i Denali national park i norra Alaska och sitter och väntar i vad som ser ut att vara en gammal skolbuss. Sofia powernapar bakom mig, Lena spanar på något genom fönstret med sin kamera, Katarina fipplar med mobilen och jag trycker i mig nötter för att bunkra upp med energi inför vandringen vi ska göra. När vi stod nere på visitor center diskuterade vi vilken led vi skulle ta och bestämde oss till slut för den jobbigaste av dom, Savage alpine trail med 25% lutning. Man riktigt hörde på namnet att den här skulle suga till i benen.

En kvinna med ett väderbitet ansikte och mörka solglsögon är vår chaufför. Hon frågar oss vart vi kommer från. Snabbt utbrister hon högt och glatt efter hon hört vårt svar att hon minsann är från Danmark några generationer tillbaka.

Vi hoppar av bussen och får utpekat vart stigen börjar. Det första som möter oss är en orange varningsskylt om att det finns mycket björn i dom här trakterna. Varje gång jag ser en sån skylt ökar pulsen lite i ett kort sekund, sådana skyltar ser man lite titt som tätt i Alaska.

Jag som alltid har trott sen jag var barn att man ska spela död när jag ser en björn ute i det vilda blir förvirrad av att man ska göra sig stor och prata högt här. Men jag lägger det på minnet för det kan faktiskt ske att man springer på en björn.

Vandringsleden går först genom en skog och vi går parallellt med en liten bäck som rinner i motsatt riktning som vi går. Björnskylten ligger i bakhuvudet hos oss alla och runt varje krök klappar vi händerna eller sjunger en trudelutt. Allt för att varna alla björnar att här kommer vi. Sofia försvinner ner till vattenkanten och balanserar ut på några stenar och sätter sig på huk.

Omsorgsfullt fyller hon på vatten i sin vattenflaska av metall och dricker en klunk. Vi frågar hur det smakar och vi får till svar att det var gott. Jag tar en sipp av det kalla vattnet och håller med. Sakta börjar stigen ta oss uppåt och vi lämnar träden bakom oss. Vi börjar redan nu få en vacker utsikt över bergstopparna runt omkring oss.

Jag har på mig alldeles för varma kläder inser jag snabbt när stigen går i zickzack upp för branten. Vi stannar lite då och då för att ta på och av kläder. Det är som en varm höstdag då man inte kan bestämma sig vad som känns rätt. Någon går i t-shirt och en annna i mössa.

Jag rullar ihop min ulltröja och fäster den på väskan men behåller vindjackan på. För nu när vi kommit ut på öppnare ytor börjar vi känna av en bris. Men det är ingenting i jämförelse vad som kommer kännas när vi kommer upp på toppen.

Vi möter människor som går nedför med små högtalare som spelar musik från deras ryggsäckar. Jag blir inte riktigt klok på varför dom har det. Är det för att slippa sjunga falskt och klappa i otakt som vi gör genom skogen för att upplysa björnarna om vår närvaro. Eller är det för att dom vill bara ha musik när dom vandrar. Men det tar ju bort hela naturupplevelsen tänker jag.

Halvvägs upp för berget stannar vi för en liten fikapaus och slår oss ner i gräset. Bergen tornar upp sig framför oss och vi får en fin överblick över nationalparken och jag stoppar ner små breadsticks i en liten snacksförpackning av Nutella. Sånt smakar extra gott när man bestiger berg.

När vi kommer upp på ett krön möter vi blåsten för första gången. Inte vilken blåst som helst utan den som river tag i en och som nästan lyfter dig. Vi är på toppen och det finns inget lä någonstans. När man tar ett steg så tar vinden tag i benet och flyttade den med sin kraft.

Måste erkänna att det kändes lite läskigt då tankar om att man skulle kliva snett på grund av vinden och hur skulle man då ta sig ner? Vi möter två män som varnar oss om den delen av leden som dom gått. Att det var väldigt kraftig vind och att vi måste vara försiktiga. Men kan det vara värre än det här tänker jag och hur är det då. Måste vi krypa fram?

Der är juni och vi pölsar fram i snö. Hemma i Sverige slås det värmerekord om och om igen. Snart står det klart att det är den varmaste sommaren på cirka 200 år. Lite ironiskt att just den sommaren lämnar jag landet i en månad.

Vinden fortsätter att ha ett grepp om oss och vi kommer till den sektionen som jag förmodar männen hade varnat oss om. Sofia och Lena går framför mig och jag ser hur dom går snett för att kompensera för vindtrycket. Vi hittar några stenformationer som sticker upp och kurar ihop oss bakom för att få lä och fikapaus nummer två.

Plötsligt ser jag något som rör sig i ögonvrån och snart dyker det upp ett litet pälsklätt huvud bakom stenarna. En liten nos vädrar och rör sig åt alla håll. Någon har visst fått nys om våra mackor vi sitter och äter. Små bitar av vårt brödförråd försvinner i omgångar och hamnar i kinderna som bara växer sig större och större.

Jag går upp avsatsen på stenarna som vi tagit lä bakom men ångrar mig snabbt. Vinden är så stark och letar sig in underifrån in i min jacka och det känns som jag ska lätta från marken. Som om jag klivit på en vindtunnel som ska få mig att känna hur det är att flyga.

Den sista etappen börjar växtligheten komma tillbaka igen och vi kan se Savage river ringla sig fram. Vi säger hejdå till den sista fläcken av snö och vandrar den sista biten mot bilen. Nöjda och glada men väldigt möra i benen.

Tips till dig som vill vandra Savage alpine trail

• Vandringsleden är cirka 7 kilometer. Det kanske inte låter långt men tänk på att en stor del är att ta sig uppför och nedför ett berg. Det tog oss cirka 5 timmar att gå men då stannade vi 411 gånger för att fotografera och två gånger för fikapauser.

• Ha på dig stabila vandringskor.

• Parkera din bil på parkeringen som är så långt du kan köra med egen bil (mile 15) in i Denali national park. Ta sedan gratisbussarna som tar dig en hållplats tillbaka och börja vandringen vid Savage River Campground. Gå bara över vägen så ser du skylten med Savage alpine trail. Vandringsleden avslutas där du parkerade bilen.

• Det rekommenderas att bära med sig bear spray på dina vandringar i Alaska på grund att det är så björntätt. Det är som att ha en tårgas du kan spraya på dom om dom anfaller.

Alla bilder på mig är fotograferade av Sofia från Fantasiresor och Katarina från Äntligen vilse

Du hittar mig även här:

Bild på mig fotograferad av Äntligen vilse

Det är ju sen gammalt att bland dom bästa bilderna man kan ta är just i dåligt väder. När himlen helt plötsligt lägger sig i mörker, dimman kryper fram och vinden piskar dig från alla håll. Men tyvärr är regn ihop med teknik inte den bästa kombinationen.

Kanske har du ett regnskydd till din kamera men märker att du inte packat ner det i väskan eller så äger du inte ett men vill ändå ge dig ut och trotsa vädret. Ibland är man tankspridd och när man väl behöver det så ligger det hemma i en låda, lite som paraplyer. Inga problem det här fungerar minst lika bra!

Det jag ska visa er idag är något du snabbt kan raffsa åt dig och skapa av saker du förmodligen redan har hemma. Jag kan inte ta på mig äran för knepet eftersom Katarina lärde mig detta efter att hon läste det här på Elins blogg och finslipade sen det. Det här regnskyddet tog mig igenom ett regnigt Alaska och Island, utan det här hade det inte blivit många bilder eftersom jag prickade in en hel del regniga dagar under min resa.

Vad du behöver för att skapa ett regnskydd

Det du behöver är en gummisnodd eller hårsnodd och fryspåsar. Thats it! Om du har ett solskydd till ditt objektiv skruva gärna på det för att skydda linsen från att få vattendroppar på sig, men detta är inget måste.

Att tänka på

Trä på påsen över kameran så botten är mot linsen. Klipp ett litet hål men börja smått och tänj det så det passar precis över objektivet. Zooma med objektivet och lämna utrymme med plast där så att det finns skydd även om du behöver zooma.

Påsen tål inte hur mycket som helst och kan få hål i sig efter ett tag. Så ha ett gäng av dom backup i din kameraväska som du kan byta till.

Jag har en Nikon D750 och ett Sigma 24-70mm som jag brukar använd och till den passar en 3 liters påse. Men testa gärna olika tillverkare för vissa har olika tjocklek och kvalitet på plasten.

Kom ihåg att det här är såklart inte 100% säkert och är det spöregn så kommer det komma in fukt. Så använd sunt förnuft!

---

Kreativa lösningar med ditt regnskydd

Av någon anledning fick jag inte med mig solskyddet till mitt 24-70mm objektiv och inser inte det förrän jag är i USA och då kan man ju inte bara vända om och hämta upp det hemma. Jag insåg att det är oundvikligt att jag kommer få vattendroppar på linsen vid dåligt väder eller när jag är nära vattenfall.

Från början gjorde jag ett tappert försök och kämpade med att torka bort vattnet med en putsduk. Men det fick jag snabbt ge upp och jobbade istället med dropparna och lät dom få bli spännande effekter i bilden. Som här där man faktiskt ser dropparna i bilden.

Ibland tog vinden tag i plastpåsen eller att den gled fram lite över linsen. Vissa gånger pillade jag tillbaka den men i många fall gillade jag hur det skapade ett djup i bilden. Flera gånger drog jag faktiskt fram påsen medvetet för att låta plasten rama in bilden i ett mjukt blurr i kanterna.

Ibland är det bästa att inte ha full kontroll och låta saker hända för då dyker det upp lösningar på problem som du inte kanske hade löst på samma sätt annars.

Du hittar mig även här:

Man behöver inte köra långt från Reykjavik för att få otroligt vackra naturupplevelser. Jag lämnade Reykjavik klockan 8 på morgon i min hyrbil och 12 timmar senare lämnade jag tillbaka bilen hos uthyrningsfirman vid flygplatsen. Allt det här är fullt möjligt att hinna med på en dag, en lång dag förvisso. Men jag kände att jag var tvungen att passa på när jag äntligen hade tagit mig till södra Island. Så det här är helt enkelt en liten guide med tips som både passar dig som har en stopover/mellanlandning på väg till någon annan destination eller tänker du kanske köra hela ringvägen runt ön. Sträckan jag körde var Reykjavik till Vik som tar 2,5 timme om du kör utan att stanna, men det kan man ju inte göra då det finns så mycket vackert på vägen.

---

1. Vattenfallet Seljalandsfoss

Det första stoppet är vattenfallet Seljalandsfoss som ligger cirka 1 timme och 45 minuter från Reykjavik. Det känns som hela Island är täckt av spektakulära vattenfall men Seljalandsfoss och Skogafoss måste nog vara dom mest kända och besökta av dom alla. Men var bara beredd på att dela vattenfallet med busslaster av folk. Det som gör att det här vattenfallet unikt är att man faktiskt kan gå bakom det. Det är bara att ta stigen till höger om fallet och följa lämmeltåget av andra turister. Men trots att det är väldigt turistigt så är det en mäktig upplevelse att stå bakom vattenfallet och ha vatten som störtar cirka 70 meter ner och träffar kraftfullt vattenytan nedanför dig. Glöm inte att klä på dig regnställ, vattentäta skor och plasta in kameran.

---

2. Varma källan SELJAVALLALAUG

Nästa stopp ligger bara 20 minuter med bil från vattenfallet Seljalandsfoss och det är den undangömda poolen och varma källan Seljavallalaug. Hit tar du dig om du vill komma undan busslasterna och från parkeringen till den här utomhuspoolen är det bara cirka 20 minuters promenad. Det bästa är att den är helt gratis att använda och det finns även ett litet omklädningsrum i det lilla vita huset. För att se mer bilder och om hur du hittar hit kan du läsa mitt blogginlägg:

Bada i den gömda poolen Seljavallalaug på Island

---

3. Vattenfallet Skogafoss

Det tredje stoppet är vattenfallet Skogafoss som även den är en av Islands största vattenfall. Det förvånar mig inte då den är 25 meter bred och där vattnet faller ner från cirka 60 meter höjd ner i floden Skógá. Här kan du inte gå bakom vattenfallet utan istället ta den ormliknande trappan med dom 370 trappstegen upp till toppen av fallet.

Jag hade blivit varnad innan jag åkte till Island om att det skulle vara svårt att fotografera vattenfallen då dom är så populära vilket gjorde att jag var beredd på att jobba mycket i photoshop för att ta bort massa människor i bilden när jag kom hem. När jag väl står där är det precis som dom beskrivit det med massor av folk i färgglada regnställ som vandrade runt framför fallet. Men så plötsligt var det som att alla fattade att jag vill ta en vacker bild och alla går därifrån. Kvar står bara två ensamma personer som jag gärna hade kvar i bilden för att man ska förstå storleken på vattenfallet. Ibland är det som om alla bitar faller på plats.

Kommer du hit en solig dag kan du se det populära fenomenet som är en dubbel regnbåge som sker vid fallet. Googla på det för det ser ut att vara väldigt vackert upplevelse. Kanske reagerar du som mannen i det kända youtubeklippet Oh my god It´s a double rainbow :)

---

4. Svarta stranden Reynisfjara

Sista stoppet på utflykten är på den svarta stranden Reynisfjara som ligger strax innan det lilla samhället Vik. Regnat öser ner när jag kommer fram men det är inte ovanligt då det är Islands regnigaste plats. Dimman ligger tät och jag skopar upp en näve sand i min hand och ser att den är helt kolsvart och grov som om det var fint grus. Vågorna rullar in och skapar starka konstraster mellan dom vita vågorna och den svarta vulkansanden. Jag har sett svarta stränder i både Nicaragua och på Bali men det är något extra speciellt att se det i kombination med den nordiskt karga och råa stämning som vi har här uppe. På stranden hittar du även Reynisdrangar som är klippväggen med besynnerliga formationer och staplar som skapades när det var ett vulkanutbrott och lavan som rann ut i havet kyldes ner väldigt snabbt.

Du hittar mig även här: