Några timmar till havs

–Det ser ut som det kommer bli oväder säger Fredrik och tittar mot horisonten med en bekymrad rynka i pannan. Jag befann mig på en liten båt som guppade på havet utanför Skaftö på västkusten och ser hur snabbt himlen blir mörkare och mörkare.

En molnig septemberdag för snart fyra år sedan tog jag trapporna ner mot bryggan. Styrde stegen mot Fredriks båt som låg och väntade på oss. Vi skulle ge oss ut på havet för att hämta upp hans tinor.

Ut på havet som som alltid trollbinder mig. Havet som kan vara lika vackert som skrämmande på en och samma gång. Havet som har tagit min väns liv. Havet som var min pappas hem i över 25 år. Så mycket som knyter mig till det. När dom mörka molnen tornar upp sig så gör sig naturkrafterna påmind om hur lite vi har att säga till om när naturen ryter tlll.

Lika fort som molnen började torna upp sig på himlen, lika snabbt började det regna. Stora hårda droppar som piskade oss i ansiktet. Jag kröp längre in båten för att ta skydd både för mig själv och för kameran. Kikade ut mot Fredrik som satt och blev vindpinad, försökte se vägen hem genom dimman som lagt sig som ett täcke över havet.