Jisses vad jag behöver köpa en ny dator. Min stackars dator har varit min följeslagare sen 2011 och nu är den verkligen på sista versen. Trög är bara förnamnet. Framförallt märks det när jag redigerar film som tar evigheter och ibland river jag mitt hår då den helt plötsligt kollapsar utan att jag hunnit spara. Till hösten är det jag som unnar mig en ny dator. 

en film om att hyra en egen ö

Idag har jag ändå lyckats få ihop en film från våra dagar när vi hade en hel ö för oss själv i Ålands skärgård.   Det gör något med en när man åker till en så pass avskärmad plats och ägnar dagarna med att inte göra någonting viktigt. Jag har satt ihop en liten film som fångar dom där små ögonblicken vi hade på ön Lökskär. Hur dagarna flöt ihop med varandra och som fylldes av bastu, bad och grillning. Vi gick barfota på solvarma klippor, tittade ut på havet, spelade spel och jag stötte på en huggorm. Vet inte om det var jag eller ormen som blev mest rädd. Åland hade jag aldrig tidigare tänkt på som en plats att åka till på semester. Men nu har något väckts i mig för jag är riktigt sugen att fortsätta upptäcka fler av deras över 6000 öar. Tänk dig att få paddla runt bland öarna och övernatta i stugor eller tälta längs med vägen. Det hade verkligen varit drömmen! Det finns så mycket vackert att upptäcka som inte kräver ett långdistansflyg.

Men apropå andra sidan jorden så börjar resnerven spöka riktigt rejält nu eftersom jag och David åker till Nicaragua imorgon. Jag kan knappt hantera peppen just nu!  Jag har inte backpackat sen min senaste jorden runt resor men det var snart åtta år sedan så det kommer bli lite ovant men framförallt kul! Älskar den där frihetskänsla som infinner sig när man har ryggsäcken på ryggen och man kan bestämma helt fritt hur den kommande dagen ska bli. 

Du hittar mig även här: 

Tanken av att hyra en egen ö med en enda stuga på sig låter som en dyr historia men det behöver inte vara det. Du behöver heller inte resa särskilt långt för att uppnå den drömmen!

Ibland kan jag längta mig bort till en avskild plats långt ifrån Stockholms fartfyllda gator där jag kan rensa tankarna och göra ingenting. När resebloggarna  Sofia från Fantasiresor och Katarina från Äntligen Vilse  frågade mig om jag ville följa med till en ö i Ålands skärgård för att bo i en eremitstuga tackade jag ja direkt. Det var precis det jag behövde efter en stressig vår och framförallt såg jag fram emot tystnaden. 

Hyr en stuga i ålands skärgård

Ålands skärgård var för mig helt outforskad. Jag hade sett det glida förbi från ett fönster på en kryssningsbåt till Finland men inte mer än så. Tom som äger ön Lökskär berättade för oss att allt började med att han kom till ön som barn med sin familj och då brukade dom tälta i en liten vik innan stugan som finns där nu byggdes. Han är den tredje generationen som kallar Lökskär sitt andra hem. Om du själv börjar tänka tanken på att köpa en av Ålands 6000 namngivna öar så måste jag tyvärr krossa den drömmen då dom har som lag att bara ålänningar får äga öarna där. Så att hyra ön Lökskär tillfälligt är det närmsta många av oss kommer komma till ödrömmen. 

---

Läs mer: Här kan du se en film från våra dagar på ön

---

TIllgång till egen strand och bastu

Vid vattenbrynet låg en liten mindre stuga som var öns vedeldade bastu. Jag fick i uppdrag att värma upp den när dom andra lagade mat uppe i den större stugan. Varje gång jag öppnade luckan till bastaggregatet för att lägga på mer ved fylldes min näsa av den goda och varma doften av virke. När middagen var uppäten tassade vi ner barfota på stenarna mot bastun med handdukar virade runt kroppen. Luften var kall och skymningen hade precis lagt sig över havet. När värmen blev för mycket skyndade vi oss ut och tog stapplande steg ut i det iskalla vattnet. Ett snabbt knäböj och ett simtag senare skyndade jag mig upp och in i värmen igen. Det är ändå personligt rekord för i år, jag som mest brukar doppar fötterna i det kalla nordiska vattnet. 

Vi fördrev tiden med att lyssna på olika sommarprat, bada och ligga på dom varma stenarna. Men den mesta delan av tiden spenderades åt att sitta på verandan prata om drömmar och gamla minnen samtidigt som vi tittade på fåglar som dök ner i vattnet efter fisk.

---

---

Mysigt och personligt på familjeägd ö

Tom berättade att det inte bara var hans familj som i flera generationer som bott på Lökskär utan även en liten svala. Samma lilla svala återkom varje år och byggde bo på samma ställe under takåsen i stugan som bastun låg i. Varje gång vi gick förbi svävade den fram och tillbaka för att hålla koll på oss och varna att inte komma för nära. En av dagarna när vi skulle gå ner till där man diskade lyckades jag till och med fånga den på bild.

Det underbara med att bo på en sån här ö är att man spenderar så mycket tid utomhus. Tråkiga saker som diskningen blir genast mycket roligare om man får ha en ljummen bris som rör runt i håret och ljudet av vågskvalp i öronen när man  blicka ut över havet. 

Vi kämpade på in i det sista med att sitta ute men myggen jagade oss in till soffan. Den delen av stugan där två våningssängarna och vardagsrummet var hade ett stort panoramafönster som gjorde att vi fortfarande kunde fortsätt att blicka ut mot havet trots att vi var inne. Vi tände några värmeljus och spelade sällskapsspel till vi inte kunde hålla ögonen öppna längre. Kanske är det något med den friska havsluften som knockade oss.

Hur man tar sig till Lökskär i Ålands skärgård

Du kan boka stugan på antingen på booking.com eller på Eckerölinjens hemsida och mer information om Åland hittar du på Visit Åland. Stugan har sex bäddplatser och att hyra ön kostar ca 1700 per natt. Så är man ett gäng blir det väldigt prisvärt. 

Billigaste sättet att ta sig dit är att åka med en Viking line båt till Mariehamn som bara tar ca fem timmar från Stockholm. Ett tips är att boka resan med hytt för av någon anledning blir det billigare än utan. Vår resa tur och retur kostade endast 157 kr/person med hytt. Om dutar morgonkryssningen så kom ihåg att boka ett ord för frukosten. Lär från oss som inte hade gjort det och insåg att det var helt fullbokat i alla frukostrestauranger och fick stå och vänta på att folk skulle äta upp. 

I Mariehamn kan du köpa med er all mat ni kommer behöva under dom dagarna ni ska vara ute på ön. Busshållplatsen hittar du vid stadens stadsbibliotek som inte är svår att missa med sitt klocktorn. Bussresan mellan Mariehamn och Hummelvik kostar 4,5 euro och tar cirka 1 timmes resa.  

Väl framme i Hummelvik hoppar du av bussen innan den kör upp på en färja. Vi fattade inte riktigt att det var där vi skulle hoppa av. Tur att Tom gick på bussen och frågade om det var vi skulle ut till Lökskär. Där vid den lilla hamnen låg hans vita motorbåt redo att ta oss ut till ön. Jag satte mig längst fram i fören, snabbt kom vi upp i en hög fart och bara 10 minuter senare gick vi land på det som skulle vara vårt hem dom kommande dagarna. 

 

Du hittar mig även här: 

Drömmen om att sova i en fyr

För mig är ofta boendet dit jag reser inte det viktigaste på resan men ibland snubblar man över platser där boendet är hela upplevelsen. Så är det verkligen i det här fallet med Högbondens fyr ute på en ö i Höga kusten.

Jag har sedan länge fascinerats av fyrar och nämnde det för min mamma om tanken av hur häftigt det skulle vara att spendera någon natt i en fyr. “Men Jeanette det finns ju en fyr med ett vandrarhem man kan bo i bara två timmar bort” (från där jag är uppväxt) fick jag som svar. Jag tappade haken. Hur är det möjligt att jag missat detta! 

Båten ut till Högbonden

Spola fram några månader och så äntligen efter två timmars roadtrip norrut längs med kusten så anlände jag i Bönhamn där båtarna ut till fyren avgick. Jag lämnade bilen bakom mig och hoppade på båten som tog mig över till den lilla ön som fyren ligger på. Vi var inte många på båten, förvånansvärt lite folk faktiskt. Kanske var det för att det var slutet på säsongen eller så är det att så få vet om den här otroliga platsen? Vi är endast fem personer som går iland, ön är liten men ändå så pass stor att jag inte sprang in i dom under mina 24 timmar på ön.

Det första som möter mig är en liten vindpinad bod med skyltar som pekar mig åt rätt håll. Jag slängde upp ryggsäcken på axeln, greppade tag i kassarna med mat och begav mig upp på stigen som skulle ta mig till fyren. 

Efter ha vandrat längs den lilla skogsstigen upp så möts jag av det här!

Högbonden är Sveriges näst högst belägna fyr och byggdes mellan 1907-1909. 

Högbondens fyrs vandrarhem

Fyrvaktarbostaden har både dubbelrum, 4-bäddsrum och 6-bäddsrum. Jag sov i dubbelrummet som går under namnet Biträdet med egen kakelugn och fantastisk utsikt över havet. Eftersom det är ett vandrarhem så är priserna väldigt överkomliga. Det finns ett kök där man kan laga mat i men maten måste man ta med sig från fastlandet för det finns inte så mycket annat än fyren och naturen på ön. 

Mulltoaletten ligger i ett separat hus ute i trädgården. Där kan man göra sitt besök och samtidigt snegla ut över havet. En bra kombo enligt mig. 

Efter ha fotograferat nästan varenda fönster i huset (så vackert ljusinsläpp) så var det dags för middag i kvällssolen. 

Med magen full började det genast rycka i upptäcksresarnerven och stenstranden nedanför var verkligen värt ett besök. 

Jag och mina vänner har pratat mycket om att Västernorrland sitter inne på så mycket vackra och spännande platser som inte många vet om. Dom flesta reser söderut men jag reser gärna norrut på sommaren istället. 

Basta i den lilla stugan vid klipporna

Man kan hyra deras bastu som ligger mellan några klippor i det sötaste lilla ljusblåa stugan. Nästan för bra för att vara sant. Där avslutades kvällen med nakenbad tills solen gick ner. 

Om du som jag har drömt om att bo i en fyr någongång så är det här verkligen platsen för dig!  

Så tar du båten ut till Högbonden

Var uppmärksam på att vandrarhemmet endast har öppet mellan juli och september. Under högsäsongen går det flera båtar per dag ut till ön från Barsta eller Bönhamn. Boka båt gör du på hkship.se 

För mer info besök Högbondens fyrs hemsida

 

Du hittar mig även här:

En aprildag flög jag in till Pepeete, huvudstaden i Franska Polynesien beläget på ön Tahiti. Där möttes jag av höftrullande ukelelespelande kvinnor och män på flygplatsen som la blomsterkransar runt våra halsar. Visste inte ens om att sånt hände i verkligheten, trodde man bara gjorde sånt på film. Men det var ett tydligt tecken att man är långt ifrån Arlanda. Inte riktigt samma bemötande man får där när man landar som på Tahiti. Men resan var inte riktigt klar än för vi åkte sedan en trettio minuter lång båtfärd från Tahiti över till ön Moorea. Tahiti är inte det billigaste platserna att resa på när man backpackar men det går alltid att hitta något som passar ens budget om man gör tillräckligt med research. Moorea island ligger bara 17 km nordväst om Tahiti och har runt 12 000 invånare. Den har en utslocknad vulkan vid namn Mont Tohiea och ön omges av ett barriärrev och kristallklart turkost vatten upplagt för att snorkla i. Det är också på Moorea man kan hitta lite billigare boende för den som har lite tightare budget, som vi som var på en backpackade jorden runt. Vi hade inte åkt till Tahiti för någon speciell senfärdighet utan här är naturen i sig en attraktion. Men det var en sak som stod på vår lista; snorkla med stingrockor och hajar. Jag hade några månader tidigare tagit dykcertifikat så jag hade fått sån mersmak av att upptäcka mer av havet. Men här behövdes det inget dykcert för att få uppleva närkontakten med stingrockor. Det enda som behövdes var ett cyklop och en båt, man behövde inte ens vara simkunnig visade det sig.

Under natten hade vi vaknat av att det var ett fasansfullt ylande och skrikande från ett djur nere på stranden. Trodde kanske att det var djur som bråkade och kanske bet varandra. Men så var inte fallet utan när vi på morgonkvisten går ut från vår rum ser vi ett gäng små hundvalpar som ligger och sover i skuggan av en palm. Visst var det ett djur som var plågat men inte av bråk utan av en förlossning. Så där befann vi oss på en paradisstrand med flera gulliga hundvalpar. Kunde det bli bättre? Jovisst kunde det visade det sig.

Samma morgon blir vi upphämtade i båt av en kvinna med långt svart hår och snabba solglasögon. Vi trodde vi skulle vara en del av en större grupp men det var bara vi på den lilla båten för vår snorkeltur. Med stranden i ryggen puttrar vi sakta ut i havet. Vi åker förbi bungalows som står på styltor och har stege ner direkt ner till havet. Vi tittar längtande på dom och fnissar åt det skjul vi hade råd med. När jag menar skjul så är det på riktigt det. Men vad gör det när vi bor några meter från hundvalpar och den vita stranden. Jag tittar ner över relingen och förundras över hur klart vattnet är. Eftersom det är så klart och bara är vit sand på botten är det omöjligt att avgöra hur djupt det är.

Plötsligt stannar båten och det var äntligen dags för att äventyret ska börja på riktigt. Jag trär cyklopet över huvudet och gör mig beredd på att börja simma när jag hoppar i det varma Stilla havet. Men där mitt ute i havet landar mina fötter på den vita sandbotten och det är så grunt att vattnet bara når oss vill bröstet. Min amerikanska rumskompis Tasia som jag bott med i Paris hoppar sist i men väldigt försiktigt ner i havet vilket är väldigt förståligt då hon är en av dom få jag känner som inte kan simma. Plötsligt ser vi runda mörka skuggor som rör sig under vattenytan.

Vi står mitt ute i havet och sakta glider nyfiket stingrockorna närmare oss. Dom sveper sina lena kroppar mot våra ryggar. Mitt hjärta slår så snabbt att jag tror det ska hoppa ut ur bröstkorgen. Stingrockor kan orsaka väldigt mycket skada så jag har otroligt stor respekt för dom. Det här absolut inget man ska göra själv utan du måste ha någon kunnig lokalbo med dig. Kom ihåg det!

När vi står där helt stilla kommer dom och simmar upp vertikalt på min bröstkorg och tittade mig in ögonen. En besynnerlig känsla att stå öga mot öga med en stingrocka. En ilning gick längs ryggraden första gången jag kände deras hårda och sträva svansen mot kroppen. För vi visste ju att deras svans kan vara mindre snäll om dom känner sig hotade eller om man trampar på dom. Men dom sökte sig till oss och vi lät dom bestämma spelreglerna. 

När vi precis hade börjat smälta upplevelsen med stingrockorna så kom hajarna. Blacktip reef shark som man lätt kan känna igen genom deras svarta fläckar på fenan. Jag stoppar ner huvudet under vattnet och kunde räkna till nio hajar och oändligt många stingrockor. Nu höjdes pulsen rejält och jag kunde nästan inte ta in allt som hände runt omkring mig. Visst jag har snorklat med hajar tidigare men det här var något utöver det vanliga. Aldrig så nära och aldrig i så klart vatten. Det kändes som man hoppat rakt ner i ett akvarium. Jag önskar att jag hade haft med mig en undervattenskamera för jag kan inte med ord förklara den synen. 

Guiden var tvungen att ta ett telefonsamtal, en helt vanlig dag på jobbet för henne helt enkelt. 

Foto av: Jeanette Seflin, Anna Markby och Tasia Apostolopouos

 

Du hittar mig även här: 

–Det ser ut som det kommer bli oväder säger Fredrik och tittar mot horisonten med en bekymrad rynka i pannan. Jag befann mig på en liten båt som guppade på havet utanför Skaftö på västkusten och ser hur snabbt himlen blir mörkare och mörkare. 

En molnig septemberdag för snart fyra år sedan tog jag trapporna ner mot bryggan. Styrde stegen mot Fredriks båt som låg och väntade på oss. Vi skulle ge oss ut på havet för att hämta upp hans tinor.

Ut på havet som som alltid trollbinder mig. Havet som kan vara lika vackert som skrämmande på en och samma gång. Havet som har tagit min väns liv. Havet som var min pappas hem i över 25 år. Så mycket som knyter mig till det. När dom mörka molnen tornar upp sig så gör sig naturkrafterna påmind om hur lite vi har att säga till om när naturen ryter tlll. 

Lika fort som molnen började torna upp sig på himlen, lika snabbt började det regna. Stora hårda droppar som piskade oss i ansiktet. Jag kröp längre in båten för att ta skydd både för mig själv och för kameran. Kikade ut mot Fredrik som satt och blev vindpinad, försökte se vägen hem genom dimman som lagt sig som ett täcke över havet. 

Du hittar mig även här: