Förra helgen smet jag från Stockholm tillsammans med Ambjörn och Katinka för att köra norrut. I en bil med en halvt fungerande AC badade vi i svett upp till Hudiksvallstrakterna för att hälsa på Eleonor som flyttat in en liten stuga vid en tjärn med sin Joakim och hennes hund Bella.
Sakta kör vi den sista biten på den skumpiga skogsvägen längs med en spegelblank tjärn där tallarnas stammar reflekteras ner i vattnet. Där bor Eleonor utan el och rinnande vatten i den sötaste lilla röda stugan. Där mobiltäckningen kommer och går, som om den är beroende av hur vinden ligger. Så plötsligt är den borta och man är helt avskärmad från omvärlden. Levande ljus tänds på bordet, chips hälls upp i skålar och bubblorna sprakar i glasen. Hela tiden med Patti närvarande i hörnet som en ständig övervakare.
Några veckor tidigare när jag var i Holland hade jag träffat min kusin och min mosters man för första gången på ungefär 20 år och fick lära mig om mina kusiners väldigt speciella uppväxt som började på en söderhavsö och som tog dom senare till USA. Han nämner att dom bodde ett halvår på ett konstnärshotell i New York under 70-talet som barn och säger att det hette Chelsea hotel som om det inte vore något märkvärdigt. Men där får jag nästan slag. Här har jag läst åtskilliga böcker, artiklar och lyssnat på låtar skrivna på det hotellet genom åren och plötsligt får jag reda på att mina kusiner växt upp där. Han berättar historier hur han cyklade i korridorerna och lekte med med hissen så den åkte upp och ner till dom andra gästernas förtret. Tankarna börjar spinna i väg direkt om vilka kända musiker och konstnärer som han stött på där i korridorerna. Framförallt tänker jag på boken Just kids som är en biografi skriven av Patti Smiths som skildrar hennes liv där tillsammans med fotografen Robert Mapeltorpe. Om du inte har läst den så måste du! Det är en sån bok som kommer skaka om dig och sen kasta ner dig igen.
Vi har alla lärt känna varandra på olika fotografutbildningar och har sedan tagit våra egna vägar men ändå har vi något som binder oss samman. Vi pratar om att skapa, Katinka delar med sig sina erfarenheter av att bo på art residencies runt om i världen och vi försöka komma ikapp vad som har hänt i våra liv sen vi sågs sist.
Vid midnatt kommer Joakim hem och vi blir påminda att vi glömt blodmånen som skulle vara den bästa på hela seklet. I mörkret tar vi på oss skorna och går på skogsstigen djupare in i skogen. Vi svänger av till höger och tar oss upp på en höjd så vi ser månen över trädtopparna. Den är inte röd som vi trodde att den skulle vara, kanske för att vi missat det största spektaklet. Vi står tysta och stirrar på månen. Ovanför oss hänger elledningar som knastrar och sprakar på ett obehagligt sätt när det är det enda som stör tystnaden. Någon av oss säger eeeh jaaahaaa och vi går tillbaka till stugan för att sova.
Jag vaknar tidigt på lördagsmorgonen och tror att alla fortfarande sover. Men så hör jag hur Ambjörn stiger upp och börjar leta efter något. När våra blickar möts står hon med handduken i famnen och viskar hon att hon tänker gå till bryggan för att bada. Jag som är Sveriges största badkruka kan ändå inte stå emot tjärnen. Den är alldeles för vacker för att inte hoppa i. Jag tassar efter henne och går ut på bryggan som bara är några meter från stugan. Stortån träffar vattnet och jag inser att tjärnen har kylts ner från gårdagen då den var orimligt varm. Men har jag bestämt att jag ska bada så ska jag. Men det tar tid. Vet inte hur många minuter jag står stilla på varje trappsteg på stegen innan jag samlar mod för att gå ett steg djupare ner i det kalla vattnet.
-Bara gör det ropar Ambjörn från andra sidan tjärnen där hon simmar fram och tillbaka. Några minuter senare kastar jag mig i men är uppe lika snabbt.
Som jobbiga sommarlovsbarn stökar vi runt och klämmer på Bellas leksaksgris utanför fönstren i hopp om att alla ska stiga upp och leka med oss.
Vi lämnar stugan några timmar för att åka på loppisjakt som står högst upp på listan av saker jag älskar att göra. Längs med små vägar kör vi på jakt efter handskrivna skyltar av kartong med ordet loppis skrivet i svart tusch på sig. Vid varje skylt svänger vi in och det slår oss hur fint det är med sommarsverige. Varje gång man svänger av in någons uppfart är det som man får komma in i varje hus lilla verklighet. Vi pratar med folk om elden som härjar bara någon timme bort och bristen på regn. En kvinna står och svär lite åt rovfågeln som cirkulerar ovanför våra huvuden. För längesen innan hon satt upp nätet över hönsgården som vi står bredvid hade en rovfågel dykt ner och några stackars höns hade fått stryka med på kuppen.
Om man slår upp ordet bedrövad i en ordbok så skulle man kunna hitta den här bilden på Bella. Det finns nog ingen som kan se så bedrövad ut som hon. Varje gång en dörr till en bil öppnas springer hon dit snabbare än blixten och kastar sig upp på sätet för att vara säker på att hon inte kommer bli lämnad. Hon är som många adopterade gatuhundar som får nya hem, dom kommer med ett bagage.
Vi köper med oss mat från Delsbo och kör på dom små grusvägarna på jakt efter någon fin plats att parkera bilen för att äta. Vi kör förbi gamla och nya gröna vågares hus i trakterna. Vi undrar varför det blev så många som slog sig ner just i Delsbo av alla ställen. Någon som vet? Jakten på en gullig sjö att ha vår picknick vid får vi lägga ner och hittar istället ett liten avskärmad plats i gräset längs med vägen.
Eleonor och Bella, sådan matte sådan hund.
Vi är alla varma efter suttit i en bil under den kvava dagen. Alla behöver bada. även Bella behöver kylas ner. Eleonor går med Bella i famnen ut på bryggan och sänker ner henne försiktigt i vattnet och genast börjar dom små benen veva fram och tillbaka. Lugnt simmar hon in mot land och kan jag inte sluta fnissa över Bellas taktik att ta sig upp på land igen. Benen spretar stelt åt alla håll och hon påminner mer om en fladdermus som tar sig fram. En plattare hund får man leta efter.
Prosecco hälls upp och ett glas hamnar på en stubbe bredvid Eleonors experiment om att färga tyg med rostiga spikar. Kontrasterna; det är det som är det fina här. Vi tränger ihop oss bredvid varandra på den lilla bryggan, tre människor och en hund. Där sitter vi tills mörkret och regnet smyger sig på oss. Det är helger som dom här som ger så mycket inspiration och energi. Nya tankar väcks och idéer kläcks. Jag har sån tur som har så fina och kloka personer runt mig som jag får kalla mina vänner.
Du hittar mig även här:
