Hårda aggresiva regndroppar träffar bilen när jag kör på den sliriga grusvägen. Jag har kvällen innan sagt hejdå till Katarina och ska upptäcka den södra sidan av Island själv. Det är ovant att sitta ensam i en bil efter ha kört genom Alaska och norra Island tillsammans med andra. Jag lägger i ettans växel och kör långsamt genom insjörarna som bildats på vägen.

Jag svär högt för mig själv när jag inser att jag är kissnödig. Regnet piskar där ute och jag vet att jag inte bara snabbt kan smita ut utan att bli dyblöt. Jag har inte tagit mig så här långt för att bara ge upp på parkeringen. Den här varma källan har jag velat fotografera i flera månader sen den dök upp i mitt instagramflöde. När både jag och kameran är helt inplastade trotsar jag vädret igen och beger mig ut.

Jag går på stigen som ska ta mig till Seljavallalaug, en varm källa som många missar när dom skyndar mellan vattenfallen på Islands södra kust. Hit går inga busslaster och en dag med det här vädret behöver jag inte dela platsen med många andra. Det är juni och hela Island är täckt av vackra lupiner. Dom mjuka kullarna skiftar i olika nyanser av grönt och dimman har svept ner över topparna. Rakt framför mig är det små vattenfall som rinner nedför kullarna och skapar ett litet vattendrag. Stigen går på vänster sida av vattnet och jag går där helt själv. När jag kommer runt ett hörn stannar jag till, lite längre bort står ett barn helt blixtstilla. Inga andra syns till och jag blir på riktigt lite rädd. Måste sluta lyssna på alla läskiga poddar och filmer där barn beter sig konstigt. Det kan ju inte vara sunt att bli rädd för en unge i ett rött regnställ. Men kanske är det hela stämningen med Island och dimman som byggde upp det försöker jag rättfärdiga mig själv.

Stigen leder ner till vattendraget som har ett gäng söndertrampade plankor i mitten som man ska gå på, kanske är dom perfekt under dom torra dagarna. Men nu breder vattnet ut sig mycket mer och jag härmar personerna som jag kommit ikapp när dom går zickzack och ser dom hoppa mellan dom torrare områdena. Några av dom vandrar i vanliga sneakers som måste ha varit helt genomblöta vid det här laget. Själv går jag rakt igenom vattnet med min nya vandringsskor från Meindl (modell Kansas) som jag har en kärleksrelation till. Det här är verkligen livets sko, skönare och stabilare sko får man leta efter. Helt torra om tassarna är jag över på andra sidan.

Bada i den varma källan Seljavallalaug

Efter en cirka 20 minuter lång promenad är jag äntligen framme vid en av Islands äldsta pooler som byggdes redan 1923. Den är 25 meter lång har till och med ett litet omklädningsrum som du kan smita in i för att byta om. När den byggdes användes poolen för att lära barnen att simma vilket inte var en självklar grej på den tiden trots att så många jobbade inom fiskeindustrin. Förstå att så många som jobbade till havs inte visste hur man simmade. Att simma är något vi tar som en självklarhet idag att man lär sig som barn.

En man simmar själv runt i poolen och ser rätt nöjd ut. Jag stoppar ner handen i vattnet och förvånas över hur varmt det är, tydligen kommer värmen från en varm källa i närheten. Dimman trycker sig ner över bergen mer och mer. Linsen på min kamera är täckt med vattendroppar. Först ger jag ett ärligt försök att torka bort dom men ger snabbt upp jobbar med dom istället. Vattendropparna skapar små disiga runda cirklar på mina bilder som får hänga kvar.

Ni kanske kommer ihåg när vulkanen Eyjafjallajökull hade sitt utrbrott 2010 och flygen blev inställda på grund av det. Seljavallalaug ligger inte alls långt bort från utbrottet och täcktes av aska, när man ser bilder som dom här fattar man verkligen vilket jobb dom har gjort som grävde fram det igen.

Det finns en gammal tradition av att bygga torn av stenar som härstammar ändå tillbaka till vikingatiden på Island. Då användes dom som riktmärken från deras olika expeditioner runt om på ön och dessa är det ytterst viktigt att inga rör då dom är historiska landmärken idag. Idag har tyvärr turister börjat bygga liknande torn vilket islänningarna själva inte uppskattar. Ibland bygger dom på dom gamla (!) eller flyttar runt stenar och genom det skadar väldigt gammal mossa. Jag förstår inte riktigt varför man gör det, kanske är det någon jag var här grej eller tycker bara det är en gullig sak att göra. Men snälla flytta inte runt stenar eller ändra om i naturen, lämna den som den var när du kom dit.

Hitta till Seljavallalaug

Koordinater: 63.568474, -19.608277

Kör på ringvägen 1 från Rekjavik mot Vik i cirka 15 mil, sväng sedan vänster in på väg 242 mot Raufarfell. Du vet att du missat avfarten om du åker förbi avfarten till vattenfallet Skogafoss. På väg 242 kör du bara rakt fram och vägen kommer gå över till en grusväg. När vägen delar på sig håller du åt höger och följer skylten mot Seljavellir. När vägen tar slut parkerar du och promenerar den sista biten.

Det bästa är att det är helt gratis att bada i den här varma källan, bara att byta om och hoppa i.

 

Du hittar mig även här:

Vinden tar tag i dörren när jag kliver ut ur bilen och skyndar mig in till hostelet i Breidavik som vi ska bo på. Inne vid baren står ett äldre holländskt par och pratar med tjejen som jobbar där, här agerar baren även reception. Jag och Katarina hade tagit oss till den nordvästra delen av Island för att se lunnefåglarna som bor på klipporna vid Latrabjarg bara en kilometer därifrån. Jag smyglyssnar på deras samtal i väntan på att det ska bli min tur och när paret frågar om det är bäst att se lunnefåglarna nu på eftermidddagen eller imorgon bitti då det kanske är bättre väder spänner jag ut mina Dumbo-öron. "Om ni ska se lunnefåglarna så måste ni åka nu innan det blir mörkt, på morgonen och dagen är dom inte där" svarar tjejen. Nu blir det bråttom. Jag betalar för vårat rum, vi slänger in våra saker och hoppar in i bilen igen. 

Det fortsätter att spöregna och vinden viner. Grusvägen vi kör på har små insjöar på sig som vi sakta plöjer oss igenom med vår fyrhjulsdrivna bil. Vägen tar oss uppåt med en slutning som övergår till ett stup på höger sida. Vid parkeringen krånglar jag på mig mina regnbyxor och klär in min kamera i en plastpåse så den ska klara sig. Vinden suger tag i bildörren vilket gör det svårt att öppna den. Vi kämpar oss upp på klippan framåtlutande fyllda av förväntan och tvivel. Tänk om vi har kört så här långt och sen inte får se en enda lunnefågel? Så är ju verkligheten när man åker för att se vilda djur.  

Det holländska paret är hela tiden några steg framför oss. Vi tittar ner på klipporna som störtar ner i havet men vet inte riktigt vad vi ska titta efter. Det är flera olika sorters fåglar som trycker längs med klippväggarna och vi kisar med ögonen för att se om dom där fåglarna långt där borta är lunnefåglar. Katarina som har sitt superzoom objektiv med sig riktar kameran dit och bekräfta att så är inte fallet. Men så ropar hon till, där satt det två stycken. Tyvärr alldeles för långt borta för att min 24-70mm objektiv skulle kunna fånga dom på bild. Jag visste inte om det men inom mig bodde det visst en fågelfotograf. Ni vet dom där gubbarna i 70-års åldern som är med i fotoklubbar och BARA fotograferar bilder på fåglar som dom sedan visar upp. På den här klippan börjar jag förstå dom dom som håller på med fågelskådning lite mer. Janne 72år fågelfotograf - vaknade till liv inom mig. 

Jag ser att det holländska paret har stannat till och står och tittar ner.  Regnet rinner ner i mitt ansikte och jag försöker torka bort vattnet när jag går ikapp dom. När jag kommit ifatt så ser jag vad dom tittar på. Ett lunnefågelpar som sitter tätt ihop på en skreva inte långt ifrån där vi står. Dom känns inte på riktigt, som om fåglarna är skapade av Disney. Dom verkar ta ovädret med ro och trycker sig mot varanndra.  

Den äldre mannen undrar hur jag lyckas få något fokus med min kamera när det är så mycket regn på linsen. Jag drar upp en putsduk och gnuggar lite lätt på hans lins och säger att han har ett bra öga för att hitta fåglarna som gömmer sig på klipporna. Han sträcker lite på sig och ler samtidigt som hans fru nickar instämmande. Jag trycker ner den blöta trasan i min lika blöta ficka och tittar ut. Min höjdrädsla är ständigt närvarande och jag håller mig långt ifrån kanten. Tankar om att vinden ska ta tag i mig och svepa mig utför stupet eller att jag ska snubbla och att jag ska falla handlöst ned rör sig i mitt huvud. Ni som lider av svår höjdrädsla vet nog vilka mardrömsscenarion som man målar upp för sig själv. Men det måste ske olyckor här på Latrabjarg tänker jag. Kraftig vind, regn och stup överallt. Men den tanken tränger jag bort och tittar på gulliga orangea näbbarna istället. Det har en lugnande effekt på mig. 

Jag sätter mig på knä i gräset och fortsätter titta på lunnefåglarna och tackar mig själv att jag köpte ett nytt regnställ innan resan. Det kanske var det absolut viktigaste att ha med sig för en resa till Island insåg jag. Paret försvinner längre och längre bort, men hela tiden håller dom händer. Det var något vackert över hur dom stegade fram på klippan rakt in i dimman. 

Jag vänder mig om och ser Katarina stå mycket längre bort och fotograferar. Men när jag senare pratar med henne så hade hon stått där i sin ensamhet på Latrabjarg och pratat med lunnefåglarna. Hon tjoar till och utbrister att lunnefåglarna ser ut som raketkorvar när dom flyger förbi oss. Skönt att jag är i gott sällskap känner jag. 

Låt oss prata om ljuset, det isländska ljuset. Hur är det ens möjligt att det bara blir så här? Som ett färdigt filter lägger sig över naturen och skapar en stämning som man bara kan drömma om att skapa i photoshop. Andra fotograferar har pratat om hur vackert det är och jag ställer mig nu til rätta i ledet och lovordar den lika mycket jag. 

Dagens fågelskådning på Island är över och vi sätter oss i bilen som snabbt immar igen av våra blöta kläder och kör mot sängen och en värmande dusch. 

 

Du hittar mig även här:

Vid 8.30 ropar Ruska mitt namn genom den öppna fönstret som vetter mot gatan. Jag sticker ut huvudet och säger att vi är på väg. David som är kanske norra Europas tröttaste morgonperson yrar omkring i rummet. Jag hade inte sovit så bra eftersom jag hade legat och stört mig på att en katt jamat högt och förfärat i timmar. Efter ha legat sömndrucken ett tag förstod jag att det var hostelets katt som smitit ut på våran balkong och blivit utelåst. Inte hade vi någon aning om att den var där tills det slog mig att det lät lite för nära för att vara ute på gatan. Trots den lilla sömnen så hade jag inga problem med att stiga upp för idag var dagen då jag äntligen skulle få se Gergeti trinity church. Som jag hade längtat! I ett år närmare bestämt, nu skulle det äntligen hända. 

Med en välbehövlig kaffe och en taxiresa senare står vi på busstationen. Det i sig var en upplevelse, organiserat kaos är vad jag skulle kalla det. Folk överallt och inga direkta skyltar om vart bussarna avgick. Efter ha gått omkring förvirrat fram och tillbaka och frågat oss fram hittade vi våran buss. Resan dit skulle gå på Georgian military road som går ända upp till Ryssland. Men vi skulle stanna precis en mil innan gränsen vid samhället Stepantsminda där man måste fixa ny transport för att ta sig upp på berget för att se Gergeti trinity church.

 Att ta lokalbussen i Tbilisi innebär att man åker minibussar som avgår en gång i timmen. Men det vi märkte vara att om bussen blev full innan den avsatta tiden så åkte den. Så vi spenderade en hel del tid på att bara sitta och uggla på bussen tills nästa avgång så jag roade mig med att fotografera allt som hände utanför mitt fönster. 

När vi väl kom iväg så gick det väldigt fort tills att naturen tog över och vi lämnade staden bakom oss. Resan tar ungefär tre timmar till Stepantsminda som ligger vid foten av berget Kazbek. Ungefär halvvägs stannande vi för en bensträckare vid en liten rastplats där det rann en litet vattenfall som folk kunde fylla på sina vattenflaskor med tillhörande vacker vy. Vårt första möte med dom georgiska bergen. Jag tyckte det var imponerande redan där men det är absolut ingeting om vad som jag kommer få se på slutet av den här resan. Det är bara som en liten teaser av vad som komma torna upp sig. 

Vi åker förbi skidorten Gudauri som är extremt sömning vid den här tiden på året men får höra att det ska ha bra backar om man gillar att åka nedför. Vilket jag kan ana efter ha sett bergspartierna! 

Äntligen får jag se berget som jag hört som mycket om. Många som har besökt den här platsen har sagt till mig att berget oftast ligger gömt i molnen och är svår att få en skymt av.  Men inte idag! Idag visar den sig från sin bästa sida. 

INFO: 

Resan med lokalbussen (minibuss) från Tbilisi till Stepansminda kostar 10 gel som är cirka 40 kronor. Bussarna avgår från Didube bus station i Tbilisi och tar cirka tre timmar att åka. 

Du hittar mig även här:

Bussen körde vant fram längs med vägen genom skogen som skulle ta oss längst ut till Hålludden där konsthallen Artipelag ligger beläget.  Jag har varit väldigt nyfiken på att besöka den här platsen i flera år så när jag ändå hade ett fotojobb där ute på Värmdö så gjorde jag slag i saken. Just nu har dom en utställning som heter Arvet efter Andy Warhol som visar på hur mycket inflytande han har haft på den moderna livsstilen. 

Hela huset andades klassisk skandinavisk design där minsta detalj var genomtänkt med sina raka linjer, avskalat med färgerna av sten och trä.

Direkt vid ingången finns ett litet rum som fungerar som photobooth som man kan gå in för att ta bilder i sann Andy Warhol anda. Det bästa är att det ingår i entrebiljetten. Måste erkänna att det var lite ovant att ta en bild själv då man alltid tar sånna med sina vänner. När jag sitter där och ska ta min första bild så hoppar en skämtglad pensionär in i rummet för att skrämma mig vilket leder till att resterande bilder spårade ur i ren chock. 

Utställning var uppdelad i olika delar och i Andy Warhol Pop Up Store visades olika produkter där företag har fått tolka hans verk och konstnärskap. Där bland annat en hel vägg var täckt av skateboards och surfbrädor som pryds av hans ansikte. Det bästa rummet var videoinstallationen med Exploding Plastic Inevitable som visade filmer projicerade på väggar som var helt inklätt i vad som såg ut som aluminiumfolie ackompanjerad av musik från Velvet Underground. Men där rådde det fotoförbud men det gör sig ändå bäst live. 

Efter ha sett utställningen kurrade magen och jag slog mig ner vid ett av många fönster för att äta lunch. Man får känslan av att dom vill uppnå att gränsen mellan ute och inne ska vara flytande vilket resulterar i att man känner att man sitter och fikar mitt i skogen. Det i sig är ju väldigt vackert. 

Titt som tätt kommer det skurar och det är inte mycket folk alls där ute i skogen så när det är ett uppehåll passar jag på att gå ut för att upptäcka området. Det skulle visa sig att jag gillar utsidan mer än insidan eftersom hela huset känns perfekt ihopsatt med naturen omkring. 

Jag följer en trappa upp som tar mig till husets tak och vad som ser ut att vara restaurangens grönsaksodling.

Jag följer skyltarna som tar mig på en liten upptäcksfärd runt udden och skymtar huset från alla möjliga vinklar när den sticker fram mellan träden. 

INFO:

Adress:

Artipelagstigen 1 i Gustavsberg

Ta buss 474 från Slussen och gå av i Gustavsbergs centrum. Där kan du byta till buss 468 mot Hålludden. Men du kan även ta båt från Nybrokajen med Strömma kanalbolaget. 
 http://www.artipelag.se/besok-artipelag/

Du hittar mig även här:

Uppdatering: 12 december 2019

Vulkanen har tyvärr drabbats av ett fruktansvärt utbrott i december 2019 så jag råder er inte att åka till ön just nu.

Nya Zeeland är fylld av spektakulär natur och äventyr, känns som att det nästan inte finns någon gräns på dom. Det finns oändliga med många oförglömliga upplevelser och idag delar jag med mig om ett tips på en annorlunda sak du kan göra på Nya Zeelands norra ö, kliva iland på den aktiva vulkanön White Island.  

BåtResan ut till den aktiva vulkanen

Vi skumpar fram över vågorna och folk runt omkring mig blir mer och mer sjösjuka. Jag stirrar bestämt ut på horisonten för det har jag fått lära mig att så ska man göra. Det är sällan jag blir sjösjuk men jag vill undvika det så gott det går. Så plötsligt när jag står där ute och stirrar ut mot ingenting får vi sällskap av ett gäng delfiner som simmar bredvid båten. Glatt hoppar dom upp och ner och distraherar oss från att känna av ett illamåendet. Efter cirka en timmes båtresa närmar vi oss vulkanön White island där en rökpelare sträcker sig upp mot skyn, så har den rykt sen den upptäcktes av James Cook år 1769. Vi grabbar tag i våra gula hjälmar, gasmasker och hoppar ner i den mindre gummibåten som ska ta oss den sista biten in till land. I skytteltrafik kör den fram och tillbaka från den större båten tills alla är iland.

Vi tar våra första steg på den aktiva vulkanen vid vad som närmast kan kallas en strand och vår guide samlar oss för en säkerhetsgenomgång. Vi blir tillsagda om att inte vandra fritt och följa efter honom där han går. Någon frågar vad vi ska göra om den helt plötsligt skulle få ett utbrott. Till svar får vi att då finns det absolut ingenting att göra. We're fucked som han fint formulerar det. Precis det där man inte vill höra men som man ändå är fullt medveten om.  Jag skrev till och med under ett papper som avskriver företaget allt ansvar ifall olyckan är framme. Under 1914 dog faktiskt 10 personer som befann sig på ön för att utvinna svavel. Idag har vi massa ny teknik som mäter vulkanens aktivitet och företaget lovade oss att de inte skickar ut folk dit om det finns en risk för utbrott. Men ändå har jag dom orden liggandes i bakhuvudet när jag går på den gula marken.

White island ligger utanför staden Whakatane på Nya Zeelands norra ö och har det maoriska namnet "Te Puia o Whakaari" som betyder "den dramatiska vulkanen". Visst lever den upp till sitt namn? Man får känslan av att ön tar djupa andetag med en väldigt illaluktande andedräkt. Det fräser och släpps ut fler hundra grader varma giftiga gaser från hålrum. När vindarna sveper åt vårat håll eller om vi står nära där gasen släpps ut börjar det genast att klia i halsen av svaveln och snabbt måste gasmasken tas på. Att gå omkring med en gasmask och se dom gula svaveläckta bergen och dess varma vulkaniska bäckar ger en känsla att man är ute på expedition på en främmande planet.

I ögonvrån ser jag helt plötsligt något som rör sig sakta över ön och inte långt efter hör jag det karakteristiska ljudet av en helikopter. Om man inte vill gå iland på ön och du har lite pengar över som brinner i fickan så kan du se ön från ett fågelperspektiv, kan bara gissa vilka fantastiska vyer man kan få över vulkanen där uppifrån. 

Vi går på led efter guiden runt om på ön som inte är mer än två kilometer i diameter. Inte för att vi skulle gå vilse utan snarare att vi skulle ha koll vart vi satte ner våra fötter eftersom marken är mjuk och porös på sina ställen. Guiden pekar på ett hål som ser ut att ha svält i marken och berättar att det är efter en person klivit fel, men han lugnar oss snabbt med att säga att det inte var av en turist utan en person som jobbade på ön för väldigt länge sedan. Inte för att jag vet hur det ska lugna oss på något sätt.

 Vi går upp på en liten höjd och blickar ner på en insjö. Inte en sån insjö som får en att vilja ta på badkläderna och hoppa i. Den här insjön är fylld med syra som har en konstig pastellig grön ton som bubblar och ryker. Här står man nöjt kvar med sin gasmask över näsa och mun och behåller alla kläder på.

INFO:

Jag läste precis att vulkanen hade ett nytt utbrott så nyligen som den 27 april i år. Så det kan finnas en chans att du inte kan gå iland om du är där. Kom ihåg att ön ändrar form efter varje utbrott så hur den ser ut idag kanske är hur den ser ut på dom här bilderna. 

En 6 timmar utflykt ligger på runt 199 NZ$ (1200 sek) 

Det företaget jag åkte med var whiteisland.co.nz

 

Foto av Jeanette Seflin, Anna Markby och Tasia Apostolopoulos.

Du hittar mig även på: 

På söndagmorgonen när jag var i Värmland vaknade jag återigen till mitt favoritväder, sol med dimma. Vilket skulle visa sig vara en fantastisk kombination när vi gick på en promenad i skogen. 

Vi kom precis utanför uppfarten till stugan då vi hittade färskt vargbajs. Jag visste att det fanns rätt mycket vargar i trakterna eftersom vi pratat mycket om det kvällen innan. Men det är nog det närmsta jag kommit dom vad jag vet...

Ljuset var helt magiskt!

Sen var det tyvärr dags för mig att ta mitt pick och pack och åka tillbaka till storstan. Chance var redo att åka bil tillsammans med en kokosnöt som av en oförklarlig orsak låg i bilen....

Du hittar mig även här: