Jag går i min egna värld inne på nyöppnade Nationalmuseum och tittar på tavlorna när jag plötligt hör mitt namn. Jag vänder mitt huvud till vänster och blickar rakt in in mot ordet väktare skrivet på en manlig bröstkorg. Jag stelnar till och börjar genast tänka “vad har jag nu gjort” trots att jag innerst inne vet att jag inte gjort något konstigt sen jag klev in i byggnaden. Efter ha tittat upp så inser jag att det är en barndomskompis till David och andas ut.

Vi står längs en vägg och småpratar om museet samtidigt som han hela tiden blickade ut över rummet för att ha koll så ingen skulle göra något dumt. Jag var chockad att det var så mycket folk en torsdag klockan två. Han berättar att det är lugnt nu i jämförelse med andra dagar och att ska man gå så är bästa tiden efter klockan 16 fram till dom stänger runt 19.

Från ett fönster på andra våningen ser jag ett Stockholm som själv ser ut som en målning. Där utanför är det dimma och regn. Du vet ett sånt regn med små och fina vattendroppar som man inte kan komma undan då dom svävar omkring runt dig utan att ha en tydligen riktning som den faller ifrån. Dom där dropparna som letar in överallt och lägger sig som ett fuktigt lager över dig. En höstig och vacker melankoli över Skeppsholmen. Vyn som sett ut så här så länge, där människornas kläder som passerat över bron är det som förändrats över tiden.

Nationalmuseum har varit stängd för renovering ungefär lika länge som jag bott i Stockholm och det var fler än jag som var nyfikna över hur det blev. Inte för att jag har något att jämföra med eftersom jag var aldrig där innan renoveringen började. En vacker detalj som jag tycker höjde hela konstupplevelsen var att varje rum är målad i en färg och samlade upp konst från en specifik tidsperiod genom det.

Jag har insett att jag blir mer inspirerad av att titta på målad konst än fotografi i mitt skapande. Kan fastna i hur någon har målat hur ljuset faller och hur konstnären jobbat med djupet i bilden. Älskar att museum som den här har gratis inträde så man kan smita in lite då och då utan att plånboken blir ledsen för att hämta lite mer inspiration.

Du hittar mig även här:

Tallinns största konstmuseum

Det är ruggigt och det regnar när vi skyndar oss fram på gången framför Kumu som är Tallinns största konstmuseum. Efter ha skakat av paraplyet tar vi oss in i den enorma lokalen. Regn på semestern kan vara lite surt när man har gjort upp planer om att promenera längs gatorna i den stad man befinner sig i. Men har man lite framförhållning så kan man googla upp några museer som man kan gå in och värma sig i med spännande utställningar och samtidigt lära sig något nytt eller inspireras av något oväntat.

Ett hav stormar förbi på den flera meter långa skärmen och vi står som hypnotiserade. Det är mörkt och dovt som om vi stod på ett zoo och tittade på en storm i ett akvarium. Vad som ser ut att vara vatten rör sig i svepande rörelser framför våra ögon. Vi står på ett ställe för att ta in allt och när vi båda börjar gå mot nästa rum stannar vi samtidigt som om vi kände att vi inte riktigt var klar med verket. Skärmen som samtidigt var rogivande men ändå inhyste ett hot. Eller ett lugn innan stormen.

Konst-ig konst

-Vad gör vi nu? frågar jag David när vi kommer in i det tomma rummet. Ingenting pryder väggarna och det enda vi kan se är att ett snöre ligger på parkettgolvet och som försvinner ner i ett hål. Dra i det kanske? svarar han. Vi testar och visst går att dra i det men sen händer ingenting. Vi ler lite snett och fäller kommentaren konst-igt och vandrar vidare till nästa rum inne på konstmuseet.

Men det är ju det som är så intressant att gå på konstmuseum, man vet aldrig vilket verk som kan svepa förbi. Vissa säger mig ingenting. Men sen finns det dom där gångerna när ett verk kan drabba mig.  Jag kan fastna vid den smarta idén, tekniken, hur man kombinerat två olika saker eller bli hänförd över verkshöjden. Intryck som jag kan inspireras av och medvetet eller omedvetet lyfta in i mitt egna skapande.

Dom där små fragmenten som man plockar på sig med tiden. Jag hämtar inte min inspiration från att titta på andra fotografer utan tittar hellre på målade, filmade, eller interaktiva verk. När vi går från Kumu ut i Tallins kalla vinterluft så har jag fragment av intryck som jag bär med mig även denna gång.

info:

Biljettpris för insläpp på Kumus alla utställningar ligger på cirka 10 euro. Om ni är en familj som vill besöka museet så fråga efter familjepris som ligger på cirka 16 euros.

 

Du hittar mig även här:

En vaxdocka av henne själv i fullskalig storlek som hon gjorde till Louis Vuittons skyltfönster. Hon är så liten.

Sen jag var liten har jag varit besatt av prickar. Det fanns åtskilliga anteckningsblock från skoltiden som bara är nedklottrade med cirklar i alla dess storlekar. Nån gång under tonårstiden målade jag även stora runda prickar i olika färger på tapeten i mitt flickrum. Såg fördjäkligt ut om jag ska vara ärlig nu i efterhand men gulligt att mina föräldrar lät mig göra det. Nu i vuxen ålder har jag tatuerat in prickar istället. Ja ni hör ju. Jag är besatt! Så när jag för några år sedan upptäckte konstnären Yayoi Kusama föll jag pladask. Hela hennes liv handlar om prickar, nästan allt hon gör dekoreras med prickar. 

Utställningen är uppdelad i två olika sektioner och varje del har olika rum som man kan gå in i. Ett rum är bara fylld med metallbollar som man kan gå runt bland, ett annat är helt nedsläckt rum med en gång man går på med stora lampor som skiftar färg runt omkring dig. Ett annat är enorma röda ballongformationer som man kan sicksacka sig fram bland dom. Men min favorit var spegelrummet som har speglar på alla väggar och vita prickiga "maskar" som växer upp från golvet. Man går in där och sen stängs dörren och man blir utsläppt igen efter ett kort tag, alldeles för kort om jag får säga det själv. Man vill bara stå där, hypnotiserad. 

INFO:

Moderna museet

Adress: Slupskjulsvägen 7-9

Inträde: 150 kr

Utställning håller på till 11 september. 

 

Du hittar mig även här:

Bussen körde vant fram längs med vägen genom skogen som skulle ta oss längst ut till Hålludden där konsthallen Artipelag ligger beläget.  Jag har varit väldigt nyfiken på att besöka den här platsen i flera år så när jag ändå hade ett fotojobb där ute på Värmdö så gjorde jag slag i saken. Just nu har dom en utställning som heter Arvet efter Andy Warhol som visar på hur mycket inflytande han har haft på den moderna livsstilen. 

Hela huset andades klassisk skandinavisk design där minsta detalj var genomtänkt med sina raka linjer, avskalat med färgerna av sten och trä.

Direkt vid ingången finns ett litet rum som fungerar som photobooth som man kan gå in för att ta bilder i sann Andy Warhol anda. Det bästa är att det ingår i entrebiljetten. Måste erkänna att det var lite ovant att ta en bild själv då man alltid tar sånna med sina vänner. När jag sitter där och ska ta min första bild så hoppar en skämtglad pensionär in i rummet för att skrämma mig vilket leder till att resterande bilder spårade ur i ren chock. 

Utställning var uppdelad i olika delar och i Andy Warhol Pop Up Store visades olika produkter där företag har fått tolka hans verk och konstnärskap. Där bland annat en hel vägg var täckt av skateboards och surfbrädor som pryds av hans ansikte. Det bästa rummet var videoinstallationen med Exploding Plastic Inevitable som visade filmer projicerade på väggar som var helt inklätt i vad som såg ut som aluminiumfolie ackompanjerad av musik från Velvet Underground. Men där rådde det fotoförbud men det gör sig ändå bäst live. 

Efter ha sett utställningen kurrade magen och jag slog mig ner vid ett av många fönster för att äta lunch. Man får känslan av att dom vill uppnå att gränsen mellan ute och inne ska vara flytande vilket resulterar i att man känner att man sitter och fikar mitt i skogen. Det i sig är ju väldigt vackert. 

Titt som tätt kommer det skurar och det är inte mycket folk alls där ute i skogen så när det är ett uppehåll passar jag på att gå ut för att upptäcka området. Det skulle visa sig att jag gillar utsidan mer än insidan eftersom hela huset känns perfekt ihopsatt med naturen omkring. 

Jag följer en trappa upp som tar mig till husets tak och vad som ser ut att vara restaurangens grönsaksodling.

Jag följer skyltarna som tar mig på en liten upptäcksfärd runt udden och skymtar huset från alla möjliga vinklar när den sticker fram mellan träden. 

INFO:

Adress:

Artipelagstigen 1 i Gustavsberg

Ta buss 474 från Slussen och gå av i Gustavsbergs centrum. Där kan du byta till buss 468 mot Hålludden. Men du kan även ta båt från Nybrokajen med Strömma kanalbolaget. 
 http://www.artipelag.se/besok-artipelag/

Du hittar mig även här:

Ibland går jag omkring med en bild i huvudet som skaver lite. Jag är nöjd med den men det är fortfarande nånting som saknas och precis så var det med mitt porträtt på Nadia som jag hade tagit för drygt 1,5 år sedan. 

Plötsligt när jag satt och gick igenom en hårddisk nu i veckan hittade jag min morfars gamla semesterbilder som jag scannat in från när han var i Frankrike på 1950-talet och alla bitar föll på plats. 

Så efter mycket experimenterande med dubbelexponering av min och hans bilder i photoshop, printad på akvarellpapper och sedan färglagd med vattenfärg kunde jag släppa taget om den och till slut känna att jag är klar. Här är resultatet: