Vi har precis lämnat Stepantsminda bakom oss och sitter i en fyrhjulsdriven bil som skumpar fram över stora stenbumlingar. Det går fort fram trots att vägen är så smal att bilen nästan skrapar i sidan av väggarna på husen. Min vän Ruska som är från Georgien har besökt kyrkan Gergeti trinity chuch flera gånger och var väldigt noggrann med att hitta en chaufför som visste vad han höll på med. Så när en äldre man med en keps svarade att han körde upp och ner flera gånger om dagen kände hon sig nöjd och vi kunde hoppa in.

Första gången Ruska visade en bild på Gergeti trinity chuch för mig något år innan visste jag direkt att jag måste åka dit. Långt uppe bland molnen ligger kyrkan helt ensam med bara bergen som sällskap. Inte vilket berg som helst utan Georgiens tredje högsta berg Kazbegi, som genom tiderna har omgetts av åtskilliga myter och historier.

Ta sig upp till Gergeti trinity church

Vägen tar oss först genom en del av Stepantsminda där allt verkar vara ett organiserat kaos. Kor promenerar runt helt fritt och vandrare försöker parera mellan bilarna för att ta sig fram. Allt medan lokalbefolkning mest hänger vid vägkanten och betraktar kaoset. Vår bil stannar till vid en korsning och min första tanke var att det hade skett en bilolycka. Men det va bara en helt vanlig korsning här. Bilar kör kors och tvärs och gör sitt bästa fr att inte köra in i varandra.

Vägen tar oss förbi samhället och upp mot bergen och nu kan jag skymta vårat mål långt ovanför oss. Det hade regnat under morgonen och dom delar av den smala vägen som ligger i skugga var hala och leriga. Varje gång vi hade ett möte och vi helt plötsligt skulle trängas två bilar på samma yta sög det till i magen.

Vi kommer ut på en stor öppen yta och en familj håller precis på att packa ihop sin picknick. En nyfiken liten pojke framför en bil som jag undrar hur den tog sig upp hit stirrar rakt in min kamera Vi blir avsläppa och Ruska och chauffören byter några ord som jag inte förstår. Jag frågar henne om jag får ta en bild av chauffören och hon frågar honom. Dom har en konversation där han rynkar på pannan undrande som om varför ska du ta en bild på mig när du har bergen bakom dig. Men han nickar och riktar blicken mot mig och jag tar min bild. Dom byter några ord och Ruska vänder sig mot oss
–Han väntar på oss här säger hon och går upp på kullen samtidigt som hon försöker hålla sig hår i styr i blåsten.

Bergen tornar upp sig som en vägg framför oss och det känns som vi är på samma nivå som molnen.

Vi blickar ut mot Gergeti trinity church och jag blir helt tagen. Fram till kyrkan ringlar sig spåren från bilarna som kört fram och tillbaka och berget tornar upp sig som en vägg bakom kyrkan. Nu är jag äntligen här och det är precis lika mäktigt som jag trodde det skulle vara. Jag andas ut eftersom jag har varit lite orolig att molnen skulle ha gömt bergen i sin slöja så man inte skulle kunna se det. Vi hade blivit varnade att det var väldigt vanligt.

Ruska utbrister glatt att av alla gånger hon varit här har det aldrig varit så här bra väder och bra sikt. Idag fanns det ingeting som dolde den vackra utsikten, vi hade vädret på vår sida. Kanske var det att vi var där i mitten på juli då det är extremt varm och soligt i i Georgien?

Vi går på den lilla vägen som slingrar sig till kullens topp där kyrkan ligger belägen. För många är detta en helig plats och redan på vägen upp börjar en väldigt religös kvinna berätta för oss om hur långt hon har rest för att ta sig till denna plats.

För att gå in i kyrkan leder Ruska mig till en plats där det ligger högar med tygstycken. Hon lindar ett tygstycke runt min höft över mina jeans och ett på mitt huvud som ett huckle. Jag kan inte bara traska in i kyrkan utan jag måste ha detta för att visa respekt säger hon. David som är man behöver såklart inte göra någonting utan kan bara traska in trots att han har princip samma kläder som mig.

Jag går in i kyrkan som är väldigt liten och först ser jag ingenting. Det är mörk med bara några levande ljus som lyser upp så det tar ett tag innan mina ögon har vant sig. Där inne står en samling av människor tätt ihop och en prästs mörka röst studsar runt i rummet.

Då förstår jag att det är ett bröllop jag har framför mig. Hela situationen känns nästan för intim, som om jag gått in någonstans där jag inte bör vara. Ingen verkar ha märkt att jag kommit in utan har bara ögonen för allt som händer i ceremonin. Jag smiter ut lika ljudlöst som när jag gick in. Bakom kyrkan hittar jag Ruska och David som sitter på en avsats med Stepantsminda under sig . Vi säger inte så mycket till varandra utan sitter mest i tystnad och bara blickar ut.

En gäng kor hänger på kullen bredvid kyrkan och vi vandrar upp på den, men håller vårt avstånd för att inte göra någon tjur upprörd. Jag är precis i planerna att fånga två kor som står och luktar på varandra mule mot mule. Då plötsligt en annan ko sticker fram sitt huvud in i bilden och räcker ut tungan. En photobomb jag inte varit med om tidigare.

Ta sig till Gergeti trinity church från Tbilisi:

Att ta sig till Gergeti trinity church kan du göra som en dagsutflykt från Tbilisi. Ta lokalbussen från busstationen som heter Didube station. Du ska hoppa på minibussarna som står skyltat med Marshrutka. Resan tar cirka 3-4 timmar och du kommer åka på den spektakulära Georgian Military road. Ett tips är att ha kameran framme i knät för du kommer vilja fotografera bergen på vägen upp.

Det är otroligt billigt med buss i Georgien och om jag minns rätt så låg biljetten på cirka 11 GEL vilket motsvarar cirka 35kronor.

Vi tog bussen upp och tog en bil på vägen hem. Det är värt att ta ett stopp på Friendship viewing poing som är oerhört vacker och besynnerlig plats som ligger på Georgian Military road. .

Att hyra en chaufför som tar dig upp till kyrkan från Stapantsminda tar cirka 30 min med bil.

Boende i Stepansminda

Jag åkte bara till Stepansminda över dagen men om du vill stanna i samhället över natten och har pengar att lyxa till det så tycker jag verkligen ni borde sova på Rooms hotel. Jag åt lunch på deras spektakulära terass och hade gärna stannat över natten.

Den här resan gjordes juli 2016

 

Du hittar mig även här: 

Rooms hotel ser inte ut att vara så mycket till världen när man kommer till parkeringen. Men väl vid entreen förstår jag att vi ska få vara med om en lunch utöver det vanliga. Imponerande berg som utsikt, prisvärt, bra service och en imponerande terrass som sträcker ut sig.

Där längst uppe på backen tornar Rooms hotel upp sig. Det ser inte mycket till världen i sitt avlånga skokartongsform. Men när jag går ser jag dom georgiska bergen sträcka sig från golvet till taket genom dom stora panoramafönstren.  

-Wow brister jag ut. David nickar och står bara och stirrar. Ruska som har varit här flera gånger lotsar oss genom lokalen. Mitt huvud rör sig hela tiden till höger för att titta ut genom fönstret. Kypare sveper fram genom lokalen med sina brickor. En kvinna sitter i sin soffa och leker med sin bebis, lyfter den långsamt upp och ner och den jollrar glatt. Hela tiden med bergen som bakgrund. 

Vi går ut på terassen och slår oss ner i dom enormt stora sofforna. Lutar oss tillbaka och försöker ta in allt. Men det går knappt för det är så makalöst mäktigt och vackert. Dom andra gästerna gör som oss och stirrar bara rakt ut samtidigt som dom sörplar på drinkar. 

Den kyliga bergsluften får mig att huttra till trots att det är juli och jag sveper en filt runt mig när jag ska läsa menyn. 

Trots att Rooms hotel är är ett fyrstjärnigt hotell så kan man tydligen slå upp sitt tält i deras trädgård. Pluspoäng för det!

Vi hade placerat oss så vi hade utsikt över Gergeti trinity church som vi skulle besöka efter vi ätit lunch. 

Men hur var maten? Man kan ju faktiskt inte bara leva på att ha en fantastisk utsikt. Jag kan meddela att dom levererade även på den fronten. Vi besällde in två sallader, med traditionell georgisk ost sulguni och en annan med tomat och gurka. Club sandwich och tryffelsoppa. Till det drack vi kaffe och två drinkar. Allt som allt slutade det på cirka 300 kronor. Jag blev chockad när notan kom in för jag trodde verkligen att priserna skulle vara hutlösa med tanke på restaurangens utsikt. Men det kostade inte mer än på en vanlig restaurang i Tbilisi. 

En mycket nöjd pojkvän.

INFO: 

Rooms hotel i Stepantsminda hemsida

Ligger cirka tre timmar norr om Tbilisi, nära gränsen till Ryssland. Med lokalbuss kostar resan 10 gel, cirka 40 kronor

 

Ni hittar mig även här:

Vi hoppar av vår buss från Tbilisi och Ruska börjar genast förhandla med männen som står på busstationen som kör turister upp till Gergeti trinity church. För vad jag har hört från henne så är det inget man ska ta på sig att köra själv då det krävs nerver av stål och fyrhjulsdrift. Visst man kan vandra upp dit och det tar ett par timmar. Jag har inget emot att vandra men inte den här dagen och inte helt vertikalt för den delen. 

Jag tittar upp och bergen tornar upp sig vart man än tittar. Vi har lämnat det stekheta Tbilisi och möts av mycket svalare väder. Inte kallt men friskt som min pappa skulle ha beskrivit det.  Långt där uppe skymtar jag kyrkan, exakt 2170 meter över havet står den. 

Vi är på jakt efter något att äta och Ruska vet ett ställe som hon tar oss till. Men för att komma dit är vi tvungen att gå uppför en backe men min blick riktas inte mot vart jag ska sätta fötterna utan uppåt. Uppåt mot bergen. Att jag snart skulle äta lunch på en restaurang med den vackraste utsikten jag ätit till vet jag inte om nu. Jag halkar efter i vanlig ordning och dom andra är tvungen att vänta in mig. Vi går förbi en liten butik som vi misstänker att Google inte står bakom och fnissar lite. Backen tar oss högre och högre upp och vi kommer närmare bergen. Vi passerar folks hem och några barn cyklar fram och tillbaka för att  tävla mot varandra vem som kan cykla snabbast.  Ett gumma och en gubbe vandrar långsamt på vägen och tittar mest ner på sina skor. Förmodligen så vana med utsikten att det inte facinerar dom längre, inte som en annan som börjar känna av lite smärta i nacken av allt konstant tittandes uppåt. 

 

Du hittar mig även här:

Vid 8.30 ropar Ruska mitt namn genom den öppna fönstret som vetter mot gatan. Jag sticker ut huvudet och säger att vi är på väg. David som är kanske norra Europas tröttaste morgonperson yrar omkring i rummet. Jag hade inte sovit så bra eftersom jag hade legat och stört mig på att en katt jamat högt och förfärat i timmar. Efter ha legat sömndrucken ett tag förstod jag att det var hostelets katt som smitit ut på våran balkong och blivit utelåst. Inte hade vi någon aning om att den var där tills det slog mig att det lät lite för nära för att vara ute på gatan. Trots den lilla sömnen så hade jag inga problem med att stiga upp för idag var dagen då jag äntligen skulle få se Gergeti trinity church. Som jag hade längtat! I ett år närmare bestämt, nu skulle det äntligen hända. 

Med en välbehövlig kaffe och en taxiresa senare står vi på busstationen. Det i sig var en upplevelse, organiserat kaos är vad jag skulle kalla det. Folk överallt och inga direkta skyltar om vart bussarna avgick. Efter ha gått omkring förvirrat fram och tillbaka och frågat oss fram hittade vi våran buss. Resan dit skulle gå på Georgian military road som går ända upp till Ryssland. Men vi skulle stanna precis en mil innan gränsen vid samhället Stepantsminda där man måste fixa ny transport för att ta sig upp på berget för att se Gergeti trinity church.

 Att ta lokalbussen i Tbilisi innebär att man åker minibussar som avgår en gång i timmen. Men det vi märkte vara att om bussen blev full innan den avsatta tiden så åkte den. Så vi spenderade en hel del tid på att bara sitta och uggla på bussen tills nästa avgång så jag roade mig med att fotografera allt som hände utanför mitt fönster. 

När vi väl kom iväg så gick det väldigt fort tills att naturen tog över och vi lämnade staden bakom oss. Resan tar ungefär tre timmar till Stepantsminda som ligger vid foten av berget Kazbek. Ungefär halvvägs stannande vi för en bensträckare vid en liten rastplats där det rann en litet vattenfall som folk kunde fylla på sina vattenflaskor med tillhörande vacker vy. Vårt första möte med dom georgiska bergen. Jag tyckte det var imponerande redan där men det är absolut ingeting om vad som jag kommer få se på slutet av den här resan. Det är bara som en liten teaser av vad som komma torna upp sig. 

Vi åker förbi skidorten Gudauri som är extremt sömning vid den här tiden på året men får höra att det ska ha bra backar om man gillar att åka nedför. Vilket jag kan ana efter ha sett bergspartierna! 

Äntligen får jag se berget som jag hört som mycket om. Många som har besökt den här platsen har sagt till mig att berget oftast ligger gömt i molnen och är svår att få en skymt av.  Men inte idag! Idag visar den sig från sin bästa sida. 

INFO: 

Resan med lokalbussen (minibuss) från Tbilisi till Stepansminda kostar 10 gel som är cirka 40 kronor. Bussarna avgår från Didube bus station i Tbilisi och tar cirka tre timmar att åka. 

Du hittar mig även här:

Upp, upp upp kör vi. Tills det inte går längre på dom vackra slingrande vägarna längs med bergen. Jag håller ett fast grepp om min keps när jag går ur bilen när dom svala vindarna vill ta tag i den. Jag blir än en gång påmind om att Fuerteventura betyder just stark vind.

Jag vecklar ut kartan samma morgon som vi hyrde bilen och försöker hitta en bra rutt att åka runt ön. För framförhållning är inte riktigt våran grej. Vi vill se bergen och naturen, vill se mer än Corralejos charteranpassade raka gator. Vi bestämmer några byar och vägar vi vill åka på efter en snabb googlesökning och sedan får vad som helst hända. Det är oftast så jag reser, bestämmer en sak att se/göra och räknar in dubbelt så mycket tid för att gå vilse och upptäcka nått helt annat och oväntat. 

–Är du säker på att det här blir rätt? frågar David när vägen vi kör på går från asfalterad till att bli i en gropig grusväg som vi studsar fram på. 

Jag agerar kartläsare och vill åka på dom små vägarna. Men inser snabbt att vägarna som markerats ut som vita på kartan kan knappt räknas som vägar. Den smarta genvägen jag tänkte att vi skulle ta visade sig vara en grusväg i vad som kändes som 89 graders vinkel upp på berget, nånting vi snabbt insåg att vår lilla hyrbil inte skulle klara av. Vi går ut ur bilen i den sömniga byn Guisguey och har vårt första möte med bergen. Luften står still i den lilla dalgången och vi ser inte en enda människa. Vi vänder om och kör mot berget Montana de Tindaya istället. 

Vid foten av Montana de Tindaya hamnade vi än en gång på en grusväg. En väg som inte ens var markerad på kartan. Vi hade blivit ombedda att inte köra offroad med bilen men det var ju en "väg" trots allt tänkte vi och den såg alldeles för lockande ut för att inte köra på. Vi har en bil framför oss. Bilen kör fort fram på grusvägen och ett sandmoln omsluter den när den susar fram. Kan den kan vi! Fast särskilt fort blir det inte för vår del. 

– Stanna ropar jag samtidigt som jag nästan hoppar ur bilen innan den har stannat. Jag har sett getter! Jag är så svag för dessa djur. Trots att jag blivit stångad av en bock nedför ett stup och var nära på att bryta nacken när jag var uppe i bergen i Portugal och var getherde för ett par år sedan. Tydligen var jag inte så bra på det som ni hör. Likväl det så är det något med deras uppsyn som får mig att smälta.  

Utan att veta om det så kör vi mot en av Fuerteventuras bästa utkiksplats Mirador Morro Velosa. Sånt som händer när man inte planerar för mycket och man ändå hittar fantastiska platser. Men vägen upp dit var nog det största behållningen. 

David spänner blicken på vägen och mumlar låt oss inte få möte här. Men det får vi, kanske inte med det vi trodde utan bergsgetter som bestämde sig för att skippa dom vertikala bergen och springa på vägen framför oss istället. 

Knapparna som styr bilens fönster går varm när jag ständigt öppnar och stänger fönstret. Kan inte få nog av vyn och tänker hela tiden nu har jag väl tillräckligt med bilder på bergen. Men så kommer vi runt ett hörn och återigen är jag tvungen att hänga halvt utanför fönstret. 

Dom stora svarta afrikanska korparna är ständigt närvarande. Cirkulerar uppe i skyn eller landar lite längre bort och sen smyger sig sakta fram som en liten ninja, ett steg i taget när man står och blickar ut på landskapet. Plötsligt står en framför mig utan att jag sett den komma, stirrar mig i ögonen och lägger huvudet på sned. 

En getherde med en liten killing under armen. 

Väl uppe på Mirador Morro Velosa får man en panorama vy över ön. 

Efter ha kört runt i fem timmar var det dags att vända om och köra nedför bergen innan mörkret kom. Tillbaka till Corralejo och civilisationen igen. 

Du hittar mig även här: