Upp, upp upp kör vi. Tills det inte går längre på dom vackra slingrande vägarna längs med bergen. Jag håller ett fast grepp om min keps när jag går ur bilen när dom svala vindarna vill ta tag i den. Jag blir än en gång påmind om att Fuerteventura betyder just stark vind.

Jag vecklar ut kartan samma morgon som vi hyrde bilen och försöker hitta en bra rutt att åka runt ön. För framförhållning är inte riktigt våran grej. Vi vill se bergen och naturen, vill se mer än Corralejos charteranpassade raka gator. Vi bestämmer några byar och vägar vi vill åka på efter en snabb googlesökning och sedan får vad som helst hända. Det är oftast så jag reser, bestämmer en sak att se/göra och räknar in dubbelt så mycket tid för att gå vilse och upptäcka nått helt annat och oväntat. 

–Är du säker på att det här blir rätt? frågar David när vägen vi kör på går från asfalterad till att bli i en gropig grusväg som vi studsar fram på. 

Jag agerar kartläsare och vill åka på dom små vägarna. Men inser snabbt att vägarna som markerats ut som vita på kartan kan knappt räknas som vägar. Den smarta genvägen jag tänkte att vi skulle ta visade sig vara en grusväg i vad som kändes som 89 graders vinkel upp på berget, nånting vi snabbt insåg att vår lilla hyrbil inte skulle klara av. Vi går ut ur bilen i den sömniga byn Guisguey och har vårt första möte med bergen. Luften står still i den lilla dalgången och vi ser inte en enda människa. Vi vänder om och kör mot berget Montana de Tindaya istället. 

Vid foten av Montana de Tindaya hamnade vi än en gång på en grusväg. En väg som inte ens var markerad på kartan. Vi hade blivit ombedda att inte köra offroad med bilen men det var ju en "väg" trots allt tänkte vi och den såg alldeles för lockande ut för att inte köra på. Vi har en bil framför oss. Bilen kör fort fram på grusvägen och ett sandmoln omsluter den när den susar fram. Kan den kan vi! Fast särskilt fort blir det inte för vår del. 

– Stanna ropar jag samtidigt som jag nästan hoppar ur bilen innan den har stannat. Jag har sett getter! Jag är så svag för dessa djur. Trots att jag blivit stångad av en bock nedför ett stup och var nära på att bryta nacken när jag var uppe i bergen i Portugal och var getherde för ett par år sedan. Tydligen var jag inte så bra på det som ni hör. Likväl det så är det något med deras uppsyn som får mig att smälta.  

Utan att veta om det så kör vi mot en av Fuerteventuras bästa utkiksplats Mirador Morro Velosa. Sånt som händer när man inte planerar för mycket och man ändå hittar fantastiska platser. Men vägen upp dit var nog det största behållningen. 

David spänner blicken på vägen och mumlar låt oss inte få möte här. Men det får vi, kanske inte med det vi trodde utan bergsgetter som bestämde sig för att skippa dom vertikala bergen och springa på vägen framför oss istället. 

Knapparna som styr bilens fönster går varm när jag ständigt öppnar och stänger fönstret. Kan inte få nog av vyn och tänker hela tiden nu har jag väl tillräckligt med bilder på bergen. Men så kommer vi runt ett hörn och återigen är jag tvungen att hänga halvt utanför fönstret. 

Dom stora svarta afrikanska korparna är ständigt närvarande. Cirkulerar uppe i skyn eller landar lite längre bort och sen smyger sig sakta fram som en liten ninja, ett steg i taget när man står och blickar ut på landskapet. Plötsligt står en framför mig utan att jag sett den komma, stirrar mig i ögonen och lägger huvudet på sned. 

En getherde med en liten killing under armen. 

Väl uppe på Mirador Morro Velosa får man en panorama vy över ön. 

Efter ha kört runt i fem timmar var det dags att vända om och köra nedför bergen innan mörkret kom. Tillbaka till Corralejo och civilisationen igen. 

Du hittar mig även här:

-Borde vi inte hyra en bil och se mer av ön frågade jag David när vi sitter och äter frukost. Han nickar instämmande. Vi hade ändå en dag av vila från surflektionerna så det var ett perfekt upplägg för en roadtrip.  Efter ha gått runt till tre olika biluthyrningsfirmor och fått svar att alla bilar var uthyrda för dagen satte vi allt vårt hopp på det sista stället. Så plötsligt var vi 300 kronor fattigare, en bilnyckel i handen och en väldigt lös resplan rikare. 

Vi kör förbi lägenhetskomplexen och hotellen i Corralejo och svänger ut på vägen som tar oss längs med havet på östkusten av ön. Det första som möter oss är vad som ser ut som små drakar vid första anblick men som jag ser när vi kommer närmare är kitesurfare som står och tränar på stranden innan dom beger sig ut på vågorna.

Landskapet öppnar upp sig med berg i horisonten och sanddyner börjar ta över. Vi stannar bilen och styr stegen mot kullarna av sand tillsammans med andra som vandrar planlöst där uppe. För att det är sand så långt ögat kan nå. 

Sanden kryper in i våra skor och vi bestämmer att det enda rätta är att ta av dom. 

Livsnjuteri på hög nivå.

Vi hoppar in i bilen och fortsätter köra söderut och upp i bergen som kommer överträffa alla våra förväntningar! Men mer om det i nästa inlägg. 

 

Du hittar mig även här:

I samarbete med Planet surf camps

Jag byter om till min baddräkt, smörjer in min vinterbleka hy med spf 50, packar ner min handduk och går till garaget för att plocka upp en våtdräkt som ska vara min den kommade veckan. 

Gala parkerar framför entrén till Planet surf camps med en minibuss och skuttar runt ibland oss samtidigt som hon berättar att hon kommer vara vår instruktör. Hon försöker memorera våra namn. Vi dom nya som ska lära oss att surfa. Vissa av oss har testat nån gång innan och andra har aldrig ens stått på en bräda. Efter ha kånkat upp våra brädor på biltaket och sett till att allt sitter ordentligt fastspänt sätter vi oss till rätta i sätena. Vi lämnar Corralejo bakom oss och åker mot El Cotillo och vågorna. 

Vi susar fram med nervevade rutor och radion på högsta volym längs med bergen och naturen som påminner om ett månlandskapet. En natur som som ser ut som om vi människor inte egentligen ska vara här. Det är kargt, torrt och vackert. Helt plötsligt svänger vi tvärt till vänster ut på en grusväg och passerar en liten väderkvarn. Vi skumpar fram den sista biten och snart börjar vi skymta havet där framme. 

Jag krånglar ovant på mig våtdräkten. Nån tar på sig den bak och fram och vi fnissar lite tillsammans. Vi får lära oss att den här stranden i El Cotillo på västkusten är ett beachbreak. Det är precis som det låter att vågorna bryter på en sandbotten vilket är ett bra ställe att lära sig på.

Jag tar brädan under armen och går ner mot stranden och den känns oväntad lätt för dess storlek. Jag försöker tänka tillbaka till när jag var på ett surfcamp i Sydafrika för cirka 7 år sedan för att komma ihåg något av teknikerna när jag går mot stranden. Men inser att allt är som bortblåst. 

–Paddla, paddla, paddla skriker Gala åt oss och vi ligger och vevar våra armar ner i sanden. Vi övar och övar på att få in en bra teknik att komma upp på brädan. När hon tycker vi ser redo ut drar vi åt kardborren på vår leash runt fotleden som gör att vi är sammankopplade med vår bräda. När jag går ner i havet känner jag hur strömmarna tar tag i mina ben och vill dra mig utåt. Jag spjärnar emot och gör ett försök att hoppa över vågen när den kommer emot mig samtidigt som jag krampaktigt håller fast i brädan. Från början är det som tar den mesta energin, att stå emot vågorna. Sakta men säkert blir jag lite starkare för varje dag och i takt med det ökar självförtroendet. 

Vågen bryter bakom mig, jag kastar mig upp upp brädan och lägger mig raklång. Mina armar börjar bli trötta av mjölksyran som infinner sig i dom efter allt paddlande. Jag känner hur vågen trycker mig framåt och jag ställer mig upp. Så händer det! Jag surfar, redan på första lektionen! När jag når vattenbrynet hoppar jag av och jag hör hur Gala busvisslar och hon ger mig en highfive. Den lyckan som infinner sig när man faktiskt surfar är obeskrivlig även om det är en liten pyttevåg. Gala peppar oss alla och verkar ha outtömligt med energi.

En surflektion är ungefär fyra timmar lång och vi tar välbehövda pauser.

David längst till höger, även han lärde sig att stå upp redan efter första lektionen. 

På hemvägen stannar vi alltid på ett franskt bageri i El Cotillio. Med en café con leche i högra handen och en vegetarisk quiche i den andra slår jag mig ner på bänken utanför och lutar mig välförtjänt tillbaka mot ryggstödet. Aldrig har en kaffe smakat så gott. 

 

Du hittar mig även här:

Det här inlägget görs i samarbete med Planet surf camps.

Vi går ut på balkonen och sträcker på oss i den varma morgonsolen. På avstånd hör vi en spansk låt på radion, bestick som klingar mot tallrikar och en kille med sin longboard glider förbi på gatan nedanför oss.  

–Där är ni! Jag undrade just när ni skulle komma säger Jason som jobbar i huset. Han sitter på trappsteget utanför köket och bakom honom är en vägg med text som hälsar oss välkommen på alla slags språk. Såklart hade vi lyckats med konststycket att missat att hoppa av vid rätt busshållplats när vi åkte från flygplatsen och hamnat på andra sidan av staden och sen irrat förvirrat runt. Men nu var vi äntligen på plats och vi befinner oss på Planet surf camp i Corralejo på Fueretventuras norra ände. 

Vi får ett rum på övervåningen vid takterrasen. När vi varje morgon öppnar dörren blickar vi ut mot bergen och dom vajande palmträden. 

Dagarna började nästan alltid med att vi tog den korta promenaden till matbutiken och köpte på oss massa små bananer från kanarieöarna och kokosyoghurt till frukost.

Redan när vi kom fram stod våra namn uppskrivna på griffeltavlan om vilken tid och i vilken grupp vi var i för morgondagens surflektion. Ibland var det redan vid 8.30 man tog sin våtdräkt, bräda och hoppade på minibussen eller så fick man sovmorgon och åkte vid 11. Allt berodde på vädret eller vilken nivå man låg på. 

Från köket såg man dom droppande våtdräkterna som hängts på tork efter dagens surflektioner. 

Jason och vår surfinstruktör Marco spelade ukelele och sjöng ihop när dom hade lite tid över. Dagarna flöt ihop i varandra och stunderna efter surflektionerna spenderades med att bara slappa, spela pingis, biljard, dricka en kall öl och bada i poolen. 

–Det går inte längre säger Carolina när vi sträcker och vrider våra stela kroppar på kvällens yogapass som hålls uppe på takterassen i solnedgången. Vi andra kan inte mer än att hålla med. Min kropp är helt mör av all surf. Jag känner muskler som har legat i dvala allt för länge. Mina axlar och armar ska vi inte prata om. Men det är en skön känsla av utmattning sm infinner sig. Det är alldeles för kul att surfa så snabbt glömmer man bort träningsvärken.

På hörnet vid ett torg står folk och pratar intensivt på spanska med en öl i handen. Vi kryssar oss förbi dom och den gitarrspelande mannen vid entrén. Längst in i ett hörn på restaurangen slår oss vi ner vid ett långbord. Vi beställer in tapas och karaffer med rödvin. Snart kommer berg av godsaker in i en strid ström och jag blir helt till mig när tallriken med pimentos de pardon av en slump ställs bredvid mig. De är absolut det godaste jag vet! Det finns inga gränser på hur många jag kan äta! 

Vi längst in i hörnet snubblar in på dom dråpligste sakerna som har hänt oss. Så mellan tuggorna fnissar vi och förfasas över våra historier om krossade hälar, en alldeles för närgången kroppsvisitation på en flygplats och om att gå in på mataffären efter ha slagit i huvudet med blod rinnande längs halsen och inte förstå att man ser ut som nått från Dawn of the dead. 

Jag delade med mig av den gången jag hoppade bungyjump i Nya Zeeland och mina byxor gled ner i fallet och jag visade halva rumpan. Såklart stod en japansk turistbuss parkerad och tittade på redo med sina kameror. Min rumpa finns nog tyvärr i några fotoalbum där borta. 

Lite så hör flöt dagarna förbi under våran vistelse på Planet surf camps. I nästa inlägg får ni se bilder från själva surfen. Har du varit på något surfcamp någon gång?

 

Du hittar mig även här: