Många städer sitter inne på platser att besöka som är helt otroliga men som kommer lite i skymundan från de andra stora sevärdheterna. Kanske har du varit i Barcelona flera gånger eller ska dit för första gången. Om du hamnat här så betyder det nog att du är sugen på att se något annorlunda än vad du hittar på alla de vanliga listorna över X saker du bör se i Barcelona. Labyrinten i Horta är inte bara otroligt vacker den är även en av Barcelonas äldsta parker.

Under en period i mitt liv som känns som ett annat liv bodde jag i Barcelona. Det var under en tid då allt hade vänts upp och ner men jag bara fortsatte som ingenting hade hänt. Jag ville utforska platser i hopp om att komma bort, allt för att inte behöva tänka på allt som hade hänt.

En rastlöshet inföll sig när jag besökt alla de vanliga punkterna som står på listan av saker att se i Barcelona. När jag strosat runt i Parc de Montjuïc, Parc Guell och Parc de la Ciutadella ett flertal gånger började jag känna att det måste finnas mycket mer som jag missade.

Barcelonatips från en lokalbo

Kvinnan som jag hyrde rummet i det kollektiv jag bodde i var uppvuxen i Barcelona. Hon promenerade fram och tillbaka mellan El raval och El Gotic där hennes gamla pappa bodde. Han som under sin livstid fyllt en dragig stuga långt uppe i Pyrenéerna med konserver för hela sin familj som de kunde fly till under Francos tid. Längre fram skulle jag bli bjuden upp till stugan och sitta i ett annat kollektiv med äldre män som kanske även dem hade flytt från någonting under 70-talet.

Det var från henne som jag fick tipset om att åka till parken i Horta och gå vilse i labyrinten. Om det var någon som kunde Barcelona utan och innan så var det hon.

Jag går ut från skuggan som de lummiga träden ger mig och ut i solen nerför en bred trappa och ut på en stor öppen yta. Labyrinten breder ut sig framför mig i den stekande solen. Precis som mig är buskarna brända på de övre delarna på sin kropp. Min blick söker sig längs med gångarna och jag försöker planera den bästa vägen in mot mitten. Samtidigt som jag går nedför de sista trapporna som tar mig in i labyrinten inser jag att jag redan glömt bort min plan.

Förvirrat tar jag mig fram. Helt plötsligt drabbas jag av den fåniga tanken att jag är fast för evigt i labyrinten. Att jag aldrig ska hitta ut. Tanken sköljer över mig och får mig att skämmas lite, för innerst inne vet jag att det bara är svammel. Jag fortsätter att gå och hamnar i återvändsgränder. Väggarna sträcker sig så långt upp att de ger en behaglig skugga att gå vilse i. Jag möter lika förvirrande personer som hoppar till när jag dyker upp runt ett hörn. Vi ler ursäktande mot varandra och försvinner bort runt varsitt hörn.

Plötsligt händer det, jag har hittat in till mitten och möts av den grekiska statyn. Så var det den lilla detaljen att hitta ut igen.

En av Barcelonas äldsta parker

Har man sett filmen Parfymen: Berättelsen om en mördare som handlar om en man med ett obehagligt doftsinne kan kanske känna igen sig då vissa scener är inspelat precis där i gångarna av labyrinten.

Det finns en scen då tjejerna i stora frasiga 1700-tals klänningar springer i de mörka gångarna efter att solen gått ner och leker någon lags kurragömmalek med uppvaktande män i blekta peruker. Parc del Laberint d'Horta som den heter på spanska började byggas 1791 och kanske visar filmen på hur det en gång i tiden kan ha sett ut.

Sakta glider den romantiska kanalen (Canal Romatic) förbi när jag står och tittar ner i vattnet från den rosa lilla stenbron. Hela upplevelsen i parken står i stor kontrast från stökiga stadsdelen El Raval som jag då kallade mitt hem. Barcelona som är så mycket på en och samma gång. Vacker och skräckinjagande. Stökig och tilldragande.

Så hittar du till
Labyrinten i Horta:

Ta tunnelbanan och hoppa av på stationen som heter Mundet i distriktet Horta-Guinardó. Det är en kort promenad på cirka 5 minuter till entrén av parken och inträdet är väldigt billigt, runt 25 kronor. Det verkar även vara gratis inträde på onsdagar och söndagar men är osäker på om det fortfarande är så då det var några år sedan jag var där.

 

Källor: Wikipedia och Barcelona.cat

Du hittar mig även här:

Jag tänkte sätta ihop en liten serie på fyra inlägg där jag tipsar om olika dagsutflykter du kan göra från Barcelona och först ut är Girona. 

   För sex år sedan bodde jag i Barcelona och hade precis upptäckt det här med att fotografera bara något år innan flytten dit. Vart jag än gick hade jag med mig kameran och dokumenterade i princip allt jag såg. Jag vet inte hur många fotopromenader jag vara ute och gick på. Barcelona var ju en dröm att utforska mitt fotograferande i. Men jag nöjde mig inte bara med den staden. Jag började göra research på olika platser runt omkring Barcelona som jag kunde åka på utflykt till. Det här var långt innan jag startade den här resebloggen utan hade en blogg som var mer i dagboksform och jag ryser lite av obehag när jag tänker på kvaliten på bilder jag la upp där. Men alla måste vi börja någonstans och i bildarkivet hittar jag även bilder som jag tycker håller även idag. Eller vad tycker ni? Jag var inte helt hopplös och är glad att jag ägnade så många timmar på min passion. För det var ju här någonstans allt började. 

 

Game of Thrones inspelningsplatser

Girona ligger bara 40 minuter bort med snabbtåg från Barcelona så du kan lätt göra en liten dagsutflykt om du vill se något annat än Barcelona. När jag satt och läste om Girona så inser jag att jag varit på många av inspelningsplatserna för Game of Thrones långt innan dom spelades in.  Det är en hisnande insikt att inse att så många platser som man ser i serien faktiskt är riktiga platser.

Många scener från den säsong 6 som ska utspela sig i staden Braavos är från Gironas gamla stadsdelar  som är en av Europas bäst bevarade medeltida miljöer. Ni kanske kommer ihåg den här scenen? Den spelades in på trappan till Gironas pampiga katedral. 

Men om man är uppmärksam så dyker även katedralen upp i scener som ska utspela sig i King’s Landing. En speciellt minnesvärd scen är ju när Great Sept of Baelor sprängs. 

Eller ni kanske kommer ihåg Arya Starks scen när hon sitter blind i en gränd och blir attackerad? Den här scenen är inspelad på Carrer del Bisbe Josep Cartañà som är en gränd som slingrar sig bakom katedralen. 

Du hittar mig även här: 

Jag ska kanske börja med att förklara vart La Manga ligger för det är inte självklart för alla, själv lärde jag mig att platsen fanns för bara några månader sen. La Manga ligger i regionen Murcia i sydöstra delen av Spanien och är en två mil lång landtunga som separerar lagunen Mar Manor från Medelhavet. Finns en googlekarta längst ner i inlägget om du är nyfiken att veta mer exakt. 

Det är i princip en lång raksträcka fylld med massor av höghus och sommarboenden. Jag ska vara ärlig och säga att detta är inte för dig som letar en pittoresk mysig spansk stad. Men som med alla ställen så finns det alltid något intressant att se om man skrapar lite på ytan. Längst ut på landtungan hittar du den här platsens guldkornen. Där hittar du en imponerande fyr, små undangömda stränder och vackra klippor.

Jag var här i november och behövde inte trängas massa andra turister men jag var heller inte där för att sola och bada. Men var inte orolig för dåligt väder, du har bra odds till sol året runt då La Manga har i snitt 300 soldagar per år och en medeltemperatur på 18-19 grader. Så i värsta fall får du en svensk sommar. 

---

1. Fyren Faro Cabo de Palos

Fyren Faro Cabo de Palos tornar upp sig på en kulle och efter en kort promenad uppför trapporna mot dess platå har du kommit så högt du kan komma. Tyvärr verkar det som att fyren är stängd för allmänheten men du kan vandra fritt däruppe och blicka ut mot havet och La Manga. Längs stränderna trängs höghusen om varandra och det känns lite som Miami. Inte för att jag varit där så jag kan veta men det är så jag tänker mig att det kanske ser ut.

2. Promenera längs med klipporna

Min absoluta favoritaktivitet var en promenad längs med vattnet. När du står med fyren i ryggen vid parkeringen så svänger du vänster ner mellan bostadshusen. När vägen tar slut svänger du höger för att ha havet på vänster sida om dig. Här kan du strosa i lugn och ro och se hur det vackra turkosa havet slår in mot klipporna.

Gången är färgad orange av någon slags mineral och står i kontrast till den klara blåa himmelen. Till vänster om oss störtar havet rakt ner och till höger står moderna hus blandade med charmiga och vindpinade gamla hus som förmodligen överlevt flera av sina ägare. Ibland dyker det upp en liten trappa som tar en ner till havet och till små undangömda stränder skyddade av klipporna runtomkring. Trots att det är november blir jag sugen att ansluta mig till kvinnorna som går ut i havet med bestämda steg.

3. Stränderna

Sandstränderna går inte att missa då dom omger La Manga på båda sidorna och uppmäter nästan 44km av strand. Det finns de enorma stränderna men också små undangömda stränder som du når via stentrappor från promenaden vid klipporna. När vi var där under hösten var det väldigt lugnt och enbart ett par tappra själar som inte hade problem med temperaturen på vattnet.

Jag har dykcerifikat men har inte gjort ett dyk på väldigt många år men såg att utanför La Manga finns det ett marinreservat som heter Cabo de Palos som har massor av vrak och grottor man kan dyka ner till. Sedan jag tog mitt dykcerifikat har jag drömt om att se ett skeppsvrak under vattenytan. Lika mycket som det gör mig nyfiken gör det mig rädd. Skeppsvrak har någonting läskig över sig men ändå vackra på en och samma gång.

---

---

Vi står utanför ett hotell där vi vet att det finns ett cafe så vi kan stilla vårt kaffebehov. I ögonvrån är det något som rör sig eller snarare fladdrar till. Det tar ett tag innan jag förstår att papperskorgen brinner. Inte en liten glöd som pyr utan stora lågor flämtar ut från metallkorgen. I samma veva kommer en vad som verkar vara en trött vaktmästare ut från hotellet med en hink vatten. Ingen stress alls. En brinnande sopkorg kanske inte hör till sevärdheterna direkt men tanke på hur vant vaktmästaren släckte den så verkar det vara en sak som händer ofta. Snälla släck era cigaretter noga innan ni kastar dem i papperskorgar. 

4. Ät lunch med vacker utsikt över hamnen

Om du följt strandpromenaden till sitt slut så hamnar du i en hamn som ser ut som en liten vik och har förhoppningsvis har du byggt upp en hunger. Vi går upp för den lilla trappan upp till  restaurangen El Pez Rojo (Den röda fisken) och slår oss ner och blickar ut över hamnen. Palmernas gröna blad vajar lite i brisen framför de vita byggnaderna. Vi beställer in en kall kanna sangria, oliver, baguetter som vi snacksar på innan huvudrätten kommer in. El Pez Rojo har specialiserat sig på rätten Arroz al Caldero som är en traditionell risgryta med fisk i sig just från den här regionen Mar Menor. Lyckligtvis var det inte några problem med att beställa in något vegetarisk till mig då de andra valde fisken.

 

Relaterade blogginlägg:

Bara tre dagar efter jag kom hem från min resa i Tallinn var det dags att packa om min väska för att åka ner till Spanien. Jag begav mig ner till regionen som heter Murcia, en del av Spanien jag aldrig besökt innan. Jag har bott i Barcelona och besökt Fuerteventura när jag var där för att surfa så det var verkligen spännande att få upptäcka någonting nytt! 

Väckarklockan var ställd på 02.45 för att hinna med planet som gick redan sex på morgonen. En fyra timmars resa var vi framme på flygplatsen i Alicante och vi åkte direkt till Yecla där vi besökte den familjeägda olivgården Almazara Deórtegas. Vid ingången till den lilla fabriken stod en kvinna med labbrock och väntade på oss när bilen rullade in på uppfarten. Genast förstod man att dom tar det här med olivolja på mycket stort allvar. En hispig terrier möter oss så fort vi kliver ut ur bilen och kan inte riktigt hantera sin egen nyfikenhet för oss. Jag ångrade att jag inte bytt om från mina kläder anpassade till det kalla Sverige som verkligen inte matchade den varma spanska hösten. Runt omkring hela platsen växer oliver som det är det mest naturliga som finns. Men för  oss är det exotiskt, att bara kunna plocka oliver från träden. Men som tyvärr är för beska att äta råa fick vi lära oss. 

Marlene och Diana inspekterar oliverna.

Natali

Dom visade oss runt runt på anläggningen och vi fick se alla delmoment som var mycket färre än jag trodde det skulle vara. Med stor passion gick dom igenom processen om att skapa sin prisbelönta ekologiska olja. Det var svårt att få en bild där hon stod still då hon pratade yvigt och vilt med sina händer. 

Marlene fick snabbt en bästa vän. 

Vi avslutade vårt besök med att slå oss ner vid ett bord där vi hade fyra skålar försedda med nummer fyllda med olja. För att provsmaka olivolja på rätt sätt ska man först gnugga glaset mot handflatan för att värma upp den vilket lyfter fram alla dofter. Vi fick sedan försöka gissa vad den innehöll, lite som man gör med vin. Den sista koppen var fylld med en icke ekologisk olja köpt från en mataffär och man kände direkt skillnad på deras oljor och den billigt framkallade oljan. Har aldrig funderat så mycket på olivolja innan men kommer definitivt vara mer kritisk i mitt val nästa gång jag väljer vilken olivolja jag kommer köpa på Ica. 

Info: 

Almazara Deórtegas hemsida

 

Du hittar mig även här:

En kväll i november klev jag av bussen i det lilla samhället Tiana som ligger några mil norr om Barcelona där jag skulle spendera en vecka och fly ruggigheten som hade tagit sitt vanliga grepp om Stockholm. Där på trottoaren stod min vän Eleonor och väntade på mig. Hon hade börjat på ett nytt fotoprojekt som hade tagit henne ner till Spanien. Där hade hon mött upp en modell som hon skulle fotografera, flyttat in hans skåpbil och bott i den ett tag och av en slump hamnat i Tiana. Ja och där blev hon kvar.

Uppe på en liten höjd omgärdat av växter hyrde hon ett rum beläget i ett stenhus som tillhörde ett teaterkollektiv.  Man kunde se spår av teaterfolket genom olika delar av väggarna utomhus täcktes av masker som hängde lite överallt. Varje morgon dukade vi upp vår frukost på uteplatsen med morgonsolen som strilade ner mellan träden och gjorde planer för dagen. 

Jag älskar att äta frukost och helt klart dagens bästa mål! Att sitta i lugn och ro, sippa på kaffe och inte känna sig stressad händer ju inte allt för ofta till vardags direkt. 

Pilos som var en stor vit björn lufsade omkring på gården och charmade mig totalt. Hur kan man ens motstå den där blicken? 

Kollektivet samlade folk från hela världen med brokiga och intressanta historier. Nathan var ända ifrån Nya Zeeland och hade tidigare jobbat på en cirkus. Jag som har drömt sen jag var liten att jobba på en cirkus blev väldigt fascinerad av detta. Dock hade jag haft väldiga problem med just djurhållningen på dessa för att kunna faktiskt jobba med det idag. 

Eleonor visar mig runt på gården vilket kändes som att gå på upptäcksfärd för man visste aldrig vad som skulle dyka upp runt hörnet. Helt plötsligt står Batman framför ett förråd, inga konstigheter. 

Dagarna spenderades antingen i Barcelona eller på den lokala puben som är Tianas samlingsplats. Det var en semester som bland annat innefattade att bli spådd i tarotkort hemma hos en gubbe mitt natten, hängde med folk som jobbade som clowner och att jag kom hem till Stockholm med tatueringar på händerna. Det är egna historier i sig som får berättas en annan gång.

Några ögonblick från en resa november 2013

 

Du hittar mig även här:

Vi tog på oss skorna som tillhörde våtdräkten och balanserade oss fram på det hårda skalet av ett gammalt rev med brädan under armen. Paddlade mot den lilla kanalen på sidan av där vågorna inte bröt. Där vi kunde sitta på våra bräder och guppa upp och ner, göra oss redo för att paddla in mot vågorna. 

Det var sista dagen på Planet surf camp och det tog emot, hade velat stanna ytterligare en vecka. Dagarna flög förbi alldeles för fort. Från att inte kunnat stå på brädan alls till att ge sig ut på reef breaks. Jag hann övervinna min vattenskräck flera gånger om. Den där rädslan att känna att man är utanför sitt vanliga element. Jag och David håller redan på att spåna om vart vart vi ska surfa nästa gång. 

Den finska fotografen Nestori Virtanen följde med och fotograferade oss när vi surfade. 

Den här resan gjordes i samarbete med Planet surf camp under januari 2016

Du hittar mig även här:

Vi bytte brädor om vartannat. När vi inte surfade då utbyttes brädan mot en skateboard, eller en kombination av dessa visade sig vara ett oväntat lyckat koncept. 

Jag lutade mig bakåt mot den solvarma vita väggen och såg hur dom andra susade nerför den lilla backen framför huset. Om en timme är det dags att ge sig ut till havet och vågorna men fram tills hängde vi kvar ute på gatan. 

Marco sprang nedför backen och försvann ner mot garaget och kom tillbaka med en surfbräda under armen. Han bar den lätt under armen och vid backens topp la han surfbrädan på en longboard och gled nedför backen. Illusionen blev att han surfade på torra land. Fler ville testa och illusionenen upprepades. 

Så var timmen slagen, vi bytte om och hoppade in i bilen för den dagens surflektion. 

Du hittar mig även här:

Upp, upp upp kör vi. Tills det inte går längre på dom vackra slingrande vägarna längs med bergen. Jag håller ett fast grepp om min keps när jag går ur bilen när dom svala vindarna vill ta tag i den. Jag blir än en gång påmind om att Fuerteventura betyder just stark vind.

Jag vecklar ut kartan samma morgon som vi hyrde bilen och försöker hitta en bra rutt att åka runt ön. För framförhållning är inte riktigt våran grej. Vi vill se bergen och naturen, vill se mer än Corralejos charteranpassade raka gator. Vi bestämmer några byar och vägar vi vill åka på efter en snabb googlesökning och sedan får vad som helst hända. Det är oftast så jag reser, bestämmer en sak att se/göra och räknar in dubbelt så mycket tid för att gå vilse och upptäcka nått helt annat och oväntat. 

–Är du säker på att det här blir rätt? frågar David när vägen vi kör på går från asfalterad till att bli i en gropig grusväg som vi studsar fram på. 

Jag agerar kartläsare och vill åka på dom små vägarna. Men inser snabbt att vägarna som markerats ut som vita på kartan kan knappt räknas som vägar. Den smarta genvägen jag tänkte att vi skulle ta visade sig vara en grusväg i vad som kändes som 89 graders vinkel upp på berget, nånting vi snabbt insåg att vår lilla hyrbil inte skulle klara av. Vi går ut ur bilen i den sömniga byn Guisguey och har vårt första möte med bergen. Luften står still i den lilla dalgången och vi ser inte en enda människa. Vi vänder om och kör mot berget Montana de Tindaya istället. 

Vid foten av Montana de Tindaya hamnade vi än en gång på en grusväg. En väg som inte ens var markerad på kartan. Vi hade blivit ombedda att inte köra offroad med bilen men det var ju en "väg" trots allt tänkte vi och den såg alldeles för lockande ut för att inte köra på. Vi har en bil framför oss. Bilen kör fort fram på grusvägen och ett sandmoln omsluter den när den susar fram. Kan den kan vi! Fast särskilt fort blir det inte för vår del. 

– Stanna ropar jag samtidigt som jag nästan hoppar ur bilen innan den har stannat. Jag har sett getter! Jag är så svag för dessa djur. Trots att jag blivit stångad av en bock nedför ett stup och var nära på att bryta nacken när jag var uppe i bergen i Portugal och var getherde för ett par år sedan. Tydligen var jag inte så bra på det som ni hör. Likväl det så är det något med deras uppsyn som får mig att smälta.  

Utan att veta om det så kör vi mot en av Fuerteventuras bästa utkiksplats Mirador Morro Velosa. Sånt som händer när man inte planerar för mycket och man ändå hittar fantastiska platser. Men vägen upp dit var nog det största behållningen. 

David spänner blicken på vägen och mumlar låt oss inte få möte här. Men det får vi, kanske inte med det vi trodde utan bergsgetter som bestämde sig för att skippa dom vertikala bergen och springa på vägen framför oss istället. 

Knapparna som styr bilens fönster går varm när jag ständigt öppnar och stänger fönstret. Kan inte få nog av vyn och tänker hela tiden nu har jag väl tillräckligt med bilder på bergen. Men så kommer vi runt ett hörn och återigen är jag tvungen att hänga halvt utanför fönstret. 

Dom stora svarta afrikanska korparna är ständigt närvarande. Cirkulerar uppe i skyn eller landar lite längre bort och sen smyger sig sakta fram som en liten ninja, ett steg i taget när man står och blickar ut på landskapet. Plötsligt står en framför mig utan att jag sett den komma, stirrar mig i ögonen och lägger huvudet på sned. 

En getherde med en liten killing under armen. 

Väl uppe på Mirador Morro Velosa får man en panorama vy över ön. 

Efter ha kört runt i fem timmar var det dags att vända om och köra nedför bergen innan mörkret kom. Tillbaka till Corralejo och civilisationen igen. 

Du hittar mig även här:

-Borde vi inte hyra en bil och se mer av ön frågade jag David när vi sitter och äter frukost. Han nickar instämmande. Vi hade ändå en dag av vila från surflektionerna så det var ett perfekt upplägg för en roadtrip.  Efter ha gått runt till tre olika biluthyrningsfirmor och fått svar att alla bilar var uthyrda för dagen satte vi allt vårt hopp på det sista stället. Så plötsligt var vi 300 kronor fattigare, en bilnyckel i handen och en väldigt lös resplan rikare. 

Vi kör förbi lägenhetskomplexen och hotellen i Corralejo och svänger ut på vägen som tar oss längs med havet på östkusten av ön. Det första som möter oss är vad som ser ut som små drakar vid första anblick men som jag ser när vi kommer närmare är kitesurfare som står och tränar på stranden innan dom beger sig ut på vågorna.

Landskapet öppnar upp sig med berg i horisonten och sanddyner börjar ta över. Vi stannar bilen och styr stegen mot kullarna av sand tillsammans med andra som vandrar planlöst där uppe. För att det är sand så långt ögat kan nå. 

Sanden kryper in i våra skor och vi bestämmer att det enda rätta är att ta av dom. 

Livsnjuteri på hög nivå.

Vi hoppar in i bilen och fortsätter köra söderut och upp i bergen som kommer överträffa alla våra förväntningar! Men mer om det i nästa inlägg. 

 

Du hittar mig även här:

I samarbete med Planet surf camps

Jag byter om till min baddräkt, smörjer in min vinterbleka hy med spf 50, packar ner min handduk och går till garaget för att plocka upp en våtdräkt som ska vara min den kommade veckan. 

Gala parkerar framför entrén till Planet surf camps med en minibuss och skuttar runt ibland oss samtidigt som hon berättar att hon kommer vara vår instruktör. Hon försöker memorera våra namn. Vi dom nya som ska lära oss att surfa. Vissa av oss har testat nån gång innan och andra har aldrig ens stått på en bräda. Efter ha kånkat upp våra brädor på biltaket och sett till att allt sitter ordentligt fastspänt sätter vi oss till rätta i sätena. Vi lämnar Corralejo bakom oss och åker mot El Cotillo och vågorna. 

Vi susar fram med nervevade rutor och radion på högsta volym längs med bergen och naturen som påminner om ett månlandskapet. En natur som som ser ut som om vi människor inte egentligen ska vara här. Det är kargt, torrt och vackert. Helt plötsligt svänger vi tvärt till vänster ut på en grusväg och passerar en liten väderkvarn. Vi skumpar fram den sista biten och snart börjar vi skymta havet där framme. 

Jag krånglar ovant på mig våtdräkten. Nån tar på sig den bak och fram och vi fnissar lite tillsammans. Vi får lära oss att den här stranden i El Cotillo på västkusten är ett beachbreak. Det är precis som det låter att vågorna bryter på en sandbotten vilket är ett bra ställe att lära sig på.

Jag tar brädan under armen och går ner mot stranden och den känns oväntad lätt för dess storlek. Jag försöker tänka tillbaka till när jag var på ett surfcamp i Sydafrika för cirka 7 år sedan för att komma ihåg något av teknikerna när jag går mot stranden. Men inser att allt är som bortblåst. 

–Paddla, paddla, paddla skriker Gala åt oss och vi ligger och vevar våra armar ner i sanden. Vi övar och övar på att få in en bra teknik att komma upp på brädan. När hon tycker vi ser redo ut drar vi åt kardborren på vår leash runt fotleden som gör att vi är sammankopplade med vår bräda. När jag går ner i havet känner jag hur strömmarna tar tag i mina ben och vill dra mig utåt. Jag spjärnar emot och gör ett försök att hoppa över vågen när den kommer emot mig samtidigt som jag krampaktigt håller fast i brädan. Från början är det som tar den mesta energin, att stå emot vågorna. Sakta men säkert blir jag lite starkare för varje dag och i takt med det ökar självförtroendet. 

Vågen bryter bakom mig, jag kastar mig upp upp brädan och lägger mig raklång. Mina armar börjar bli trötta av mjölksyran som infinner sig i dom efter allt paddlande. Jag känner hur vågen trycker mig framåt och jag ställer mig upp. Så händer det! Jag surfar, redan på första lektionen! När jag når vattenbrynet hoppar jag av och jag hör hur Gala busvisslar och hon ger mig en highfive. Den lyckan som infinner sig när man faktiskt surfar är obeskrivlig även om det är en liten pyttevåg. Gala peppar oss alla och verkar ha outtömligt med energi.

En surflektion är ungefär fyra timmar lång och vi tar välbehövda pauser.

David längst till höger, även han lärde sig att stå upp redan efter första lektionen. 

På hemvägen stannar vi alltid på ett franskt bageri i El Cotillio. Med en café con leche i högra handen och en vegetarisk quiche i den andra slår jag mig ner på bänken utanför och lutar mig välförtjänt tillbaka mot ryggstödet. Aldrig har en kaffe smakat så gott. 

 

Du hittar mig även här:

Det här inlägget görs i samarbete med Planet surf camps.

Vi går ut på balkonen och sträcker på oss i den varma morgonsolen. På avstånd hör vi en spansk låt på radion, bestick som klingar mot tallrikar och en kille med sin longboard glider förbi på gatan nedanför oss.  

–Där är ni! Jag undrade just när ni skulle komma säger Jason som jobbar i huset. Han sitter på trappsteget utanför köket och bakom honom är en vägg med text som hälsar oss välkommen på alla slags språk. Såklart hade vi lyckats med konststycket att missat att hoppa av vid rätt busshållplats när vi åkte från flygplatsen och hamnat på andra sidan av staden och sen irrat förvirrat runt. Men nu var vi äntligen på plats och vi befinner oss på Planet surf camp i Corralejo på Fueretventuras norra ände. 

Vi får ett rum på övervåningen vid takterrasen. När vi varje morgon öppnar dörren blickar vi ut mot bergen och dom vajande palmträden. 

Dagarna började nästan alltid med att vi tog den korta promenaden till matbutiken och köpte på oss massa små bananer från kanarieöarna och kokosyoghurt till frukost.

Redan när vi kom fram stod våra namn uppskrivna på griffeltavlan om vilken tid och i vilken grupp vi var i för morgondagens surflektion. Ibland var det redan vid 8.30 man tog sin våtdräkt, bräda och hoppade på minibussen eller så fick man sovmorgon och åkte vid 11. Allt berodde på vädret eller vilken nivå man låg på. 

Från köket såg man dom droppande våtdräkterna som hängts på tork efter dagens surflektioner. 

Jason och vår surfinstruktör Marco spelade ukelele och sjöng ihop när dom hade lite tid över. Dagarna flöt ihop i varandra och stunderna efter surflektionerna spenderades med att bara slappa, spela pingis, biljard, dricka en kall öl och bada i poolen. 

–Det går inte längre säger Carolina när vi sträcker och vrider våra stela kroppar på kvällens yogapass som hålls uppe på takterassen i solnedgången. Vi andra kan inte mer än att hålla med. Min kropp är helt mör av all surf. Jag känner muskler som har legat i dvala allt för länge. Mina axlar och armar ska vi inte prata om. Men det är en skön känsla av utmattning sm infinner sig. Det är alldeles för kul att surfa så snabbt glömmer man bort träningsvärken.

På hörnet vid ett torg står folk och pratar intensivt på spanska med en öl i handen. Vi kryssar oss förbi dom och den gitarrspelande mannen vid entrén. Längst in i ett hörn på restaurangen slår oss vi ner vid ett långbord. Vi beställer in tapas och karaffer med rödvin. Snart kommer berg av godsaker in i en strid ström och jag blir helt till mig när tallriken med pimentos de pardon av en slump ställs bredvid mig. De är absolut det godaste jag vet! Det finns inga gränser på hur många jag kan äta! 

Vi längst in i hörnet snubblar in på dom dråpligste sakerna som har hänt oss. Så mellan tuggorna fnissar vi och förfasas över våra historier om krossade hälar, en alldeles för närgången kroppsvisitation på en flygplats och om att gå in på mataffären efter ha slagit i huvudet med blod rinnande längs halsen och inte förstå att man ser ut som nått från Dawn of the dead. 

Jag delade med mig av den gången jag hoppade bungyjump i Nya Zeeland och mina byxor gled ner i fallet och jag visade halva rumpan. Såklart stod en japansk turistbuss parkerad och tittade på redo med sina kameror. Min rumpa finns nog tyvärr i några fotoalbum där borta. 

Lite så hör flöt dagarna förbi under våran vistelse på Planet surf camps. I nästa inlägg får ni se bilder från själva surfen. Har du varit på något surfcamp någon gång?

 

Du hittar mig även här: