Jag vaknar upp på en yogamatta i Capreton med en hatt över mitt ansikte och en arm som somnat där den ligger slängd över mitt huvud. Sömndrucket tittar jag mig runt, tältet är redan uppsatt och David sitter i en campingstol och ler under en enorm tall och säger godmorgon ironiskt.

Samma natt hade jag flygit från Reykjavik och led fortfarande av jetlagen från Alaska som jag befann mig i innan jag var på Island. Eftersom flygbiljetterna var så dyra att flyga från Reykjavik till Bordeaux var jag tvungen att ta en mellanlandning i Barcelona fyra på morgonen. Inte nog med att jag inte sovit något var planet försenat och när vi väl hade landat ville planet inte öppna sina dörrar och vi som skulle byta flyg blir allt mer rastlösa. Var tionde sekund tittar jag på mobilens skärm för att se hur minutrarna tickar iväg och känner hur stressen bubblar upp och nästan äter mig inifrån. Mitt plan som ska ta mig till Bordeaux avgår snart. Så fort dörrarna öppnas väller vi som ska byta flyg ut som om vi stått i startgroparna inför ett lopp. Vi springer som om vi är jagade och med bara ett fokus i blicken, gaten. Jag kommer fram med flaxande armar precis när dom ska stänga gaten och flämtar fram ett tack till personalen.

Camping i Capreton

På flyplatsen i Bordeaux möter David upp mig och han kör oss ner till Capreton där jag sedan kommer ligga avslagen på en yogamatta. Med stapplande steg går jag förbi det bröliga franska tonårsgänget och mannnen med bar överkropp som grillar alla dagens måltider. Några meter bort står den konstiga husvagnen med nerdragna gardiner och massor av porslinsdockor uppställda i fönstret. Ibland står kvinnan med sitt intensivt röda hår vid dörren till husvagnen och tittar granskande på alla som går förbi. Snart blir dom bekanta ansikten och karaktärer som vad man närmast kan kalla grannar under vår vecka på campingen.

Ordning och reda var inte riktigt våra ledord. Bilen var konstant i ett mindre kaos som vi gjorde försök att styra upp men slutade ändå oftast i meningen Har du sett…?

JAKTEN EFTER VÅGORNA

Vi tittar på appar för att se vart dom bästa vågorna kommer vara under dagen. Kör mellan olika stränder och ställer oss på den varma sanden för att blicka ut mot havet. Inte för att jag vet exakt vad jag skulle titta efter men lär mig snabbt hur dom ska rulla in mot stranden i rätt vinkel och inte vara för stökiga. David pekar på en plats med mindre folk i vattnet långt bort från vart vi står där alla bitar verkar falla på plats.

Jag får ett meddelande när jag är i Alaska om en varning från David att allt inte är som vanligt. Tydligen hade det skett en olycka vid en skäggtrimning och allt skägg hade rykt. Det är ovant att se honom i skäggstubb, men snabbt vänjer jag mig och gillar det.

Vi dricker öl på samma restaurang på torget i Capreton som vi gjorde för tre år sedan. Den där sommaren för tre år sedan som vi officiellt blev tillsammans och gjorde vår första resa ihop. Konstigt att sitta på samma ställe när tre år har passerat och tänka på hur mycket som har hänt sedan dess. Allt det fina men även allt det fruktansvärda som vi tagit oss igenom. Bredvid oss skriker ett gäng belgare rakt ut mot teven som visar fotbolls-VM.

Vi lämnar Capreton bakom oss och kör norrut mot Holland för att hälsa på min släkt.

Tjejen i receptionen ler ursäktande och samtidigt nickar på huvudet när jag frågar om skylten stämmer. Jorå det var helt fullt på campingen. Jag visste att det var för bra för att vara sant när vi gled in genom det gulliga samhället 8 på kvällen med sina slitna stenfasader med ringlande murgröna på sig. Vid den här tiden har alla campingreceptioner stängt i regionen när vi körde över den lilla stenbron mot vårat sista hopp.

Vi visste att vi kunde sova i bilen men det hade vi ingen lust med när vi suttit i en bil och kört långa timmar på motorvägen. Vi ville bara sträcka ut våra kroppar på en luftmadrass och få en hel natts sömn eftersom vi skulle repetera allt dagen efter.

Men tjejen har en lösning på vårat problem och hoppar upp från stolen och leder mig bakom huset som receptionen ligger i. Samtidigt som hon går framför mig tittar hon bakåt och säger att vi kan sova på savannen. Jag förstår ingenting. Vi passerar barn som leker på en ställlning och kommer fram till ett gult knähögt gräs med små rum klippta för att slå upp tält på.

Det var på savannen som vi spenderar vår sista natt i Frankrike.

Du hittar mig även här:

Jag går på dom runda stenarna som gör upp för namnet Torö stenstrand. Svär lite för mig själv att jag valt mina nya Dr Martens skor som jag aldrig verkar gå in. En vass kant skär in i ovansidan av foten men jag väljer att ignorera det, för hur lång tid ska det egentligen ta innan kängorna ska bli så sköna som alla säger att dom är? David går framför mig och blickar ut mot havet. Vi väntar på vågorna. Inte bara vilka vågor som helst utan dom som går att surfa på. Solen skiner starkt på oss och vi kisar ovant mot solljuset. Vi har trots inte umgåtts med solen på många månader. 

Bilen är packad med surfbräda, våtdräkt och allt som hör till för att surfa i det kalla nordiska klimatet. Jag är för klen för att lockas ner i vågorna men David ser inga problem med det. Vi är inte ensamma att läsa av prognosen om att det ska bli vågor idag. En efter en rullar bilar in på parkeringen och alla försöker rådfråga varanndra om dom tror det faktiskt kommer bli vågor. Enligt en app kommer det nog blåsa på om 45 minuter. Vi går upp till bilen och häller upp varmt vatten från termos och doppar sakta våra tepåsar i muggarna. Ingen stress här inte. 

Efter ännu en vända ner till stranden så börjar våtdräkterna plockas fram från bilarna och krånglas i. Nu verkar äntligen vindarna ligga rätt. 

Jag står först på stranden med min kamera men vinden letar sig in mellan sömmarna på min jacka och jag drar mig upp mot trädbrynet och söker skydd mellan träden. Träden har vridit och lutat sig efter vinden och efterliknar bonsaiträd i storformat. Där ute paddlar dom och tumlar runt i vattnet som små sälar. Jag stryker runt bland träden tills kylan tar över och jag sätter mig i bilen och fortsätter att dricka te och läsa bok. När solen nästan gått ner kommer David upp från havet. Vi spänner fast surfbrädan och jag kör sen sakta fram längs med den smala och slingra vägen hem omgiven av rådjur som som står blixtstilla i väggrenen när helljuset träffar dom.  

Du hittar mig även här: 

Tänkte att jag skulle fortsätta visa er bilder från Nicaraguaresan!

Långt ner på Nicaraguas västkust ligger en liten strand som heter Playa Maderas som är platsen att åka till om du gillar att surfa. Vi hade blivit tipsade om att åka till San Juan del Sur som är den närmsta staden till Playa Maderas för just surfen. Men ju mer vi läste på om staden så insåg vi att det var partystället nummer ett i Nicaragua för backpackers. Vi var sugna på raka motsatsen, lugn och ro. Så varför inte bo direkt vid stranden tänkte vi. Det var det bästa beslutet på resan eftersom det blev min absoluta favoritplats i landet. 

För att åka till Playa Maderas köpte vi biljetter på Casa Oro i San Juan del Sur och satte oss på ett lastbilsflak och skumpade fram på en grusväg som verkligen hade sett sina bättre dagar. 

Hit åker du om du vill koppla bort dig från omvärlden för det finns inga butiker, mataffärer och bara ett begränsat antal restauranger att äta på. Dom stänger inte långt efter solen har gått ner, redan vid åtta på kvällen är det helt dött. Ett tips är att ta med sig en ficklampa eller använda den som finns i telefonen om du ska vandra hem i mörkret. När solen har gått ner blir det kolsvart och du kommer vara tvungen att famla dig fram i mörkret utan den. 

 Jag gick verkligen ner i varv av att faktiskt följa solens rytm. Gå och lägga mig när solen går ner och vakna när den stiger. Jag hade inga problem med att stiga upp redan klockan 5 på morgonen fast jag hade kanske inget val eftersom aporna i träden utanför vrålade att nu var det dags att stiga upp. Det gör även att du inte kommer ha några problem med att hinna med morgonsurfen redan vid 6. 

Se i full storlek

Surfa

Om du vill surfa så är mitt första tips att inte hyra bräda på Los Tres Hermanos (som är restaurangen/hostel vid stranden) utan istället i en liten surfshop som ligger några hundra meter bort på huvudvägen. Du passerar den på vänster sida när du kommer med lastbilen som tar dig till stranden. Dom tar 35 dollar för lektion+bräda och om du bara behöver bräda är det 10 dollar per dag.

Solnedgångarna var helt fantastiska. Tänk att man bara sitter och tittar på solnedgångar när man reser och inte alls på samma sätt när man är hemma. Kanske en vana att ta med sig hem?

Vart du ska äta och sova på Playa Maderas

Om du ska äta på stranden så bör du välja restaurangen som ligger i mitten, kommer tyvärr inte ihåg namnet på den eller om den ens hade ett namn. Det är inte svårt att hitta för det finns bara tre stycken. Sen finns det även en restaurang Dream shack som ligger uppe på själv huvudgatan bredvid surfshopen jag berättade om tidigare. Om du är sugen på tacos så hittar du den bästa där. 

Nu ska jag vara helt ärlig angående Los Tres Hermanos. Jag brukar inte skriva om saker jag tycker är dåliga för att jag vill bara ge plats åt sånt som jag kan rekommendera. Men i det här fallet gör jag ett undantag så ni inte åker på en nitlott. Flera stycken som vi träffade under vår resa pratade varmt om Playa Maderas men ångrade att dom bodde på Los Tres Hermanos. Undvik den här restaurangen/hostelet helt och hållet anser jag. Vissa kvällar kände man sig nästan som om man var i vägen som gäst i restaurangen och personalen var obehagliga. 

Vi däremot lyckades få tag på sovplats på Playa Maderas bästa hostel som heter Clandestino som förgyllde hela vår resa. Men eftersom dom är så bra så är dom till och med fullbokade under lågsäsong vilket är väldigt unikt. Så boka innan ni åker. Nästa inlägg om Nicaragua kommer jag enbart fokusera på Clandestino som verkligen är ett måste om ni ska hit. 

Hostel Los Tres Hermanos

Jag blev väldigt förvirrad när jag skulle beställa en fruktshake med passionsfrukt och tänkte på dom små skrynkliga lilla bollarna vi har hemma och hon sträckte sig efter något som var lika stor som en mango. Jag trodde först hon tagit fel men när jag smakade den så smakade den passionsfrukt. Ser den frukten ut annorlunda på olika platser i världen? 

 

Ni hittar mig även här:

Som ni kanske har märkt har det varit väldigt låg aktivitet här på bloggen den senaste tiden. Jag har behövt pausa lite från allt efter en väldigt intensiv vår som verkligen har satt mig på prov. Att plugga, driva företag, tömma ett helt hus på minnen efter mina föräldrar och försöka hantera min sorg efter mamma blev lite för mycket. Jag stod och balanserade på kanten för utbrändhet och kände om jag inte drar i handbromsen nu så kan det gå illa. 

Jag håller sakta men säkert att komma tillbaka till mitt rätta jag genom väldigt mycket vila. Det som har krävts var att inte göra nånting. Att inte ha några krav på mig. Men även att ha något att se fram emot. Så i augusti åker jag och David till Nicaragua i tre veckor. Planen är att surfa och bara ha semester. 

Efter vår förra surfresa till Fuerteventura så kom vi till insikten att vi var i väldigt dålig form och det skulle inte upprepas under denna resa. David som tar det hela mycket mer seriöst än mig lånade hans pappas våtdräkt, tejpade ihop en gammal vindsurfbräda från när han var barn som legat och samlat damm i hans föräldrars stuga i skärgården. Sen hoppade han i det kalla vattnet och paddlade runt ön. Själv är ju jag nordens kanske största badkruka så jag nöjde mig med att att doppa fötterna och sitta och läsa på bryggan. 

Följ gärna min Youtube kanal som jag startat med film från mina resor. 

Du hittar mig även här:

Vi tog på oss skorna som tillhörde våtdräkten och balanserade oss fram på det hårda skalet av ett gammalt rev med brädan under armen. Paddlade mot den lilla kanalen på sidan av där vågorna inte bröt. Där vi kunde sitta på våra bräder och guppa upp och ner, göra oss redo för att paddla in mot vågorna. 

Det var sista dagen på Planet surf camp och det tog emot, hade velat stanna ytterligare en vecka. Dagarna flög förbi alldeles för fort. Från att inte kunnat stå på brädan alls till att ge sig ut på reef breaks. Jag hann övervinna min vattenskräck flera gånger om. Den där rädslan att känna att man är utanför sitt vanliga element. Jag och David håller redan på att spåna om vart vart vi ska surfa nästa gång. 

Den finska fotografen Nestori Virtanen följde med och fotograferade oss när vi surfade. 

Den här resan gjordes i samarbete med Planet surf camp under januari 2016

Du hittar mig även här:

Vi bytte brädor om vartannat. När vi inte surfade då utbyttes brädan mot en skateboard, eller en kombination av dessa visade sig vara ett oväntat lyckat koncept. 

Jag lutade mig bakåt mot den solvarma vita väggen och såg hur dom andra susade nerför den lilla backen framför huset. Om en timme är det dags att ge sig ut till havet och vågorna men fram tills hängde vi kvar ute på gatan. 

Marco sprang nedför backen och försvann ner mot garaget och kom tillbaka med en surfbräda under armen. Han bar den lätt under armen och vid backens topp la han surfbrädan på en longboard och gled nedför backen. Illusionen blev att han surfade på torra land. Fler ville testa och illusionenen upprepades. 

Så var timmen slagen, vi bytte om och hoppade in i bilen för den dagens surflektion. 

Du hittar mig även här:

I samarbete med Planet surf camps

Jag byter om till min baddräkt, smörjer in min vinterbleka hy med spf 50, packar ner min handduk och går till garaget för att plocka upp en våtdräkt som ska vara min den kommade veckan. 

Gala parkerar framför entrén till Planet surf camps med en minibuss och skuttar runt ibland oss samtidigt som hon berättar att hon kommer vara vår instruktör. Hon försöker memorera våra namn. Vi dom nya som ska lära oss att surfa. Vissa av oss har testat nån gång innan och andra har aldrig ens stått på en bräda. Efter ha kånkat upp våra brädor på biltaket och sett till att allt sitter ordentligt fastspänt sätter vi oss till rätta i sätena. Vi lämnar Corralejo bakom oss och åker mot El Cotillo och vågorna. 

Vi susar fram med nervevade rutor och radion på högsta volym längs med bergen och naturen som påminner om ett månlandskapet. En natur som som ser ut som om vi människor inte egentligen ska vara här. Det är kargt, torrt och vackert. Helt plötsligt svänger vi tvärt till vänster ut på en grusväg och passerar en liten väderkvarn. Vi skumpar fram den sista biten och snart börjar vi skymta havet där framme. 

Jag krånglar ovant på mig våtdräkten. Nån tar på sig den bak och fram och vi fnissar lite tillsammans. Vi får lära oss att den här stranden i El Cotillo på västkusten är ett beachbreak. Det är precis som det låter att vågorna bryter på en sandbotten vilket är ett bra ställe att lära sig på.

Jag tar brädan under armen och går ner mot stranden och den känns oväntad lätt för dess storlek. Jag försöker tänka tillbaka till när jag var på ett surfcamp i Sydafrika för cirka 7 år sedan för att komma ihåg något av teknikerna när jag går mot stranden. Men inser att allt är som bortblåst. 

–Paddla, paddla, paddla skriker Gala åt oss och vi ligger och vevar våra armar ner i sanden. Vi övar och övar på att få in en bra teknik att komma upp på brädan. När hon tycker vi ser redo ut drar vi åt kardborren på vår leash runt fotleden som gör att vi är sammankopplade med vår bräda. När jag går ner i havet känner jag hur strömmarna tar tag i mina ben och vill dra mig utåt. Jag spjärnar emot och gör ett försök att hoppa över vågen när den kommer emot mig samtidigt som jag krampaktigt håller fast i brädan. Från början är det som tar den mesta energin, att stå emot vågorna. Sakta men säkert blir jag lite starkare för varje dag och i takt med det ökar självförtroendet. 

Vågen bryter bakom mig, jag kastar mig upp upp brädan och lägger mig raklång. Mina armar börjar bli trötta av mjölksyran som infinner sig i dom efter allt paddlande. Jag känner hur vågen trycker mig framåt och jag ställer mig upp. Så händer det! Jag surfar, redan på första lektionen! När jag når vattenbrynet hoppar jag av och jag hör hur Gala busvisslar och hon ger mig en highfive. Den lyckan som infinner sig när man faktiskt surfar är obeskrivlig även om det är en liten pyttevåg. Gala peppar oss alla och verkar ha outtömligt med energi.

En surflektion är ungefär fyra timmar lång och vi tar välbehövda pauser.

David längst till höger, även han lärde sig att stå upp redan efter första lektionen. 

På hemvägen stannar vi alltid på ett franskt bageri i El Cotillio. Med en café con leche i högra handen och en vegetarisk quiche i den andra slår jag mig ner på bänken utanför och lutar mig välförtjänt tillbaka mot ryggstödet. Aldrig har en kaffe smakat så gott. 

 

Du hittar mig även här:

Det här inlägget görs i samarbete med Planet surf camps.

Vi går ut på balkonen och sträcker på oss i den varma morgonsolen. På avstånd hör vi en spansk låt på radion, bestick som klingar mot tallrikar och en kille med sin longboard glider förbi på gatan nedanför oss.  

–Där är ni! Jag undrade just när ni skulle komma säger Jason som jobbar i huset. Han sitter på trappsteget utanför köket och bakom honom är en vägg med text som hälsar oss välkommen på alla slags språk. Såklart hade vi lyckats med konststycket att missat att hoppa av vid rätt busshållplats när vi åkte från flygplatsen och hamnat på andra sidan av staden och sen irrat förvirrat runt. Men nu var vi äntligen på plats och vi befinner oss på Planet surf camp i Corralejo på Fueretventuras norra ände. 

Vi får ett rum på övervåningen vid takterrasen. När vi varje morgon öppnar dörren blickar vi ut mot bergen och dom vajande palmträden. 

Dagarna började nästan alltid med att vi tog den korta promenaden till matbutiken och köpte på oss massa små bananer från kanarieöarna och kokosyoghurt till frukost.

Redan när vi kom fram stod våra namn uppskrivna på griffeltavlan om vilken tid och i vilken grupp vi var i för morgondagens surflektion. Ibland var det redan vid 8.30 man tog sin våtdräkt, bräda och hoppade på minibussen eller så fick man sovmorgon och åkte vid 11. Allt berodde på vädret eller vilken nivå man låg på. 

Från köket såg man dom droppande våtdräkterna som hängts på tork efter dagens surflektioner. 

Jason och vår surfinstruktör Marco spelade ukelele och sjöng ihop när dom hade lite tid över. Dagarna flöt ihop i varandra och stunderna efter surflektionerna spenderades med att bara slappa, spela pingis, biljard, dricka en kall öl och bada i poolen. 

–Det går inte längre säger Carolina när vi sträcker och vrider våra stela kroppar på kvällens yogapass som hålls uppe på takterassen i solnedgången. Vi andra kan inte mer än att hålla med. Min kropp är helt mör av all surf. Jag känner muskler som har legat i dvala allt för länge. Mina axlar och armar ska vi inte prata om. Men det är en skön känsla av utmattning sm infinner sig. Det är alldeles för kul att surfa så snabbt glömmer man bort träningsvärken.

På hörnet vid ett torg står folk och pratar intensivt på spanska med en öl i handen. Vi kryssar oss förbi dom och den gitarrspelande mannen vid entrén. Längst in i ett hörn på restaurangen slår oss vi ner vid ett långbord. Vi beställer in tapas och karaffer med rödvin. Snart kommer berg av godsaker in i en strid ström och jag blir helt till mig när tallriken med pimentos de pardon av en slump ställs bredvid mig. De är absolut det godaste jag vet! Det finns inga gränser på hur många jag kan äta! 

Vi längst in i hörnet snubblar in på dom dråpligste sakerna som har hänt oss. Så mellan tuggorna fnissar vi och förfasas över våra historier om krossade hälar, en alldeles för närgången kroppsvisitation på en flygplats och om att gå in på mataffären efter ha slagit i huvudet med blod rinnande längs halsen och inte förstå att man ser ut som nått från Dawn of the dead. 

Jag delade med mig av den gången jag hoppade bungyjump i Nya Zeeland och mina byxor gled ner i fallet och jag visade halva rumpan. Såklart stod en japansk turistbuss parkerad och tittade på redo med sina kameror. Min rumpa finns nog tyvärr i några fotoalbum där borta. 

Lite så hör flöt dagarna förbi under våran vistelse på Planet surf camps. I nästa inlägg får ni se bilder från själva surfen. Har du varit på något surfcamp någon gång?

 

Du hittar mig även här:

En blåsig decemberdag står jag precis vid vattenbrynet med långkalsonger, raggsockor, två lager tröjor, vinterjacka, mössa, vantar och tittar på när dom andra kastar sig i det kalla vattnet och simmar iväg. Vattnet som inte är mer än några få grader varmt.

Efter en timmes bilresa norrut längs med kusten från Sundsvall är vi framme vid badplatsen vars strand som just nu ligger öde. Vi passerar en dunge med träd när vi går från den parkerade bilen och kommer ut på andra sidan där Bottenhavet breder ut sig. Långt där ute ser man små svarta figurer som surfar och när vi närmar oss vattnet börjar vi känna dom kalla vindarna.

Jag följde med mina vänner som är så passionerade för surfen att inget håller dom tillbaka, jo det skulle kanske vara att vattnet frös till is. Att surfa under mellandagarna är inga problem. Vi som inte kastade ut oss i vattnet hängde i vindskyddet som var en perfekt utkiksplats för att titta på. 

Hunden Smillas öron fladdrade i vinden.

Kalle gör sig redo.

Sanna

Du hittar mig även här: 

Precis till att den första snön och minusgraderna krupit in på oss nu i dagarna så bokar jag och David en flygbiljett till Fuerteventura för att surfa en vecka i slutet av januari. Känns väldigt kul att börja det nya året med en resa inbokad och nu längtar redan så att jag nästan spricker! 

Vi surfade i Frankrike i somras och då slog det mig hur enormt svag jag är i min kropp. Det kommer få bli ett bootcamp här hemma dom närmsta veckorna så jag har några slags muskler om jag ska kunna klara av att surfa i en vecka utan att gå av på mitten. 

Biarritz 2015

Du hittar mig även här:

Efter att vi lämnade San Sebastian i Spanien hoppade vi in bilen och styrde kosan mot Biarritz i Frankrike. Jag blev helt kär i den staden! Surf, sol och god mat kan man sammanatta det med helt enkelt! 

På vägen dit stannande till vid butiken Wallako för Kalle ville titta på surfbrädor. Vi andra hängde mest med hundarna och Sanna köpte den bästa bobbleheadfiguren att ha i bilen. 

David

Det här var det första vi såg när vi kom fram till Biarritz, ett slott och massor av surfare. Vilket gjorde bara mig och David ännu mer pepp eftersom vi skulle surfa dagen efter i Capreton. 

Vi vandrade runt i staden på jakt efter en restaurang och jag kom på efterkälken för jag fotograferade hela tiden. 

Sanna och Kalle tog oss till Rue de Centre där restaurangerna har ställt ut sina bord på gatan och det är bara att välja och vraka mellan dom. Väldigt mysigt och kryllade av folk som antingen åt eller bara stod på gatan och drack ett glas vin. 

Sanna och David

Kalle

Du hittar mig även här:

Andra dagen på semestern åkte vi på roadtrip där första stoppet var San Sebastian i Spanien, där planen var att strosa runt och äta tapas. 

Vi strosade runt längs stranden innan vi hoppade in i bilen igen mot nästa stopp som var Biarritz. 

Du hittar mig även här: