Jag vaknar upp på en yogamatta i Capreton med en hatt över mitt ansikte och en arm som somnat där den ligger slängd över mitt huvud. Sömndrucket tittar jag mig runt, tältet är redan uppsatt och David sitter i en campingstol och ler under en enorm tall och säger godmorgon ironiskt.

Samma natt hade jag flygit från Reykjavik och led fortfarande av jetlagen från Alaska som jag befann mig i innan jag var på Island. Eftersom flygbiljetterna var så dyra att flyga från Reykjavik till Bordeaux var jag tvungen att ta en mellanlandning i Barcelona fyra på morgonen. Inte nog med att jag inte sovit något var planet försenat och när vi väl hade landat ville planet inte öppna sina dörrar och vi som skulle byta flyg blir allt mer rastlösa. Var tionde sekund tittar jag på mobilens skärm för att se hur minutrarna tickar iväg och känner hur stressen bubblar upp och nästan äter mig inifrån. Mitt plan som ska ta mig till Bordeaux avgår snart. Så fort dörrarna öppnas väller vi som ska byta flyg ut som om vi stått i startgroparna inför ett lopp. Vi springer som om vi är jagade och med bara ett fokus i blicken, gaten. Jag kommer fram med flaxande armar precis när dom ska stänga gaten och flämtar fram ett tack till personalen.

Camping i Capreton

På flyplatsen i Bordeaux möter David upp mig och han kör oss ner till Capreton där jag sedan kommer ligga avslagen på en yogamatta. Med stapplande steg går jag förbi det bröliga franska tonårsgänget och mannnen med bar överkropp som grillar alla dagens måltider. Några meter bort står den konstiga husvagnen med nerdragna gardiner och massor av porslinsdockor uppställda i fönstret. Ibland står kvinnan med sitt intensivt röda hår vid dörren till husvagnen och tittar granskande på alla som går förbi. Snart blir dom bekanta ansikten och karaktärer som vad man närmast kan kalla grannar under vår vecka på campingen.

Ordning och reda var inte riktigt våra ledord. Bilen var konstant i ett mindre kaos som vi gjorde försök att styra upp men slutade ändå oftast i meningen Har du sett…?

JAKTEN EFTER VÅGORNA

Vi tittar på appar för att se vart dom bästa vågorna kommer vara under dagen. Kör mellan olika stränder och ställer oss på den varma sanden för att blicka ut mot havet. Inte för att jag vet exakt vad jag skulle titta efter men lär mig snabbt hur dom ska rulla in mot stranden i rätt vinkel och inte vara för stökiga. David pekar på en plats med mindre folk i vattnet långt bort från vart vi står där alla bitar verkar falla på plats.

Jag får ett meddelande när jag är i Alaska om en varning från David att allt inte är som vanligt. Tydligen hade det skett en olycka vid en skäggtrimning och allt skägg hade rykt. Det är ovant att se honom i skäggstubb, men snabbt vänjer jag mig och gillar det.

Vi dricker öl på samma restaurang på torget i Capreton som vi gjorde för tre år sedan. Den där sommaren för tre år sedan som vi officiellt blev tillsammans och gjorde vår första resa ihop. Konstigt att sitta på samma ställe när tre år har passerat och tänka på hur mycket som har hänt sedan dess. Allt det fina men även allt det fruktansvärda som vi tagit oss igenom. Bredvid oss skriker ett gäng belgare rakt ut mot teven som visar fotbolls-VM.

Vi lämnar Capreton bakom oss och kör norrut mot Holland för att hälsa på min släkt.

Tjejen i receptionen ler ursäktande och samtidigt nickar på huvudet när jag frågar om skylten stämmer. Jorå det var helt fullt på campingen. Jag visste att det var för bra för att vara sant när vi gled in genom det gulliga samhället 8 på kvällen med sina slitna stenfasader med ringlande murgröna på sig. Vid den här tiden har alla campingreceptioner stängt i regionen när vi körde över den lilla stenbron mot vårat sista hopp.

Vi visste att vi kunde sova i bilen men det hade vi ingen lust med när vi suttit i en bil och kört långa timmar på motorvägen. Vi ville bara sträcka ut våra kroppar på en luftmadrass och få en hel natts sömn eftersom vi skulle repetera allt dagen efter.

Men tjejen har en lösning på vårat problem och hoppar upp från stolen och leder mig bakom huset som receptionen ligger i. Samtidigt som hon går framför mig tittar hon bakåt och säger att vi kan sova på savannen. Jag förstår ingenting. Vi passerar barn som leker på en ställlning och kommer fram till ett gult knähögt gräs med små rum klippta för att slå upp tält på.

Det var på savannen som vi spenderar vår sista natt i Frankrike.

Du hittar mig även här:

Eftersom det är Halloween snart så tänkte jag ha ett tema den här veckan med platser i världen jag besökt som är spöklika, övergivna eller fyllda med skelett.  I måndags visade jag er  Skelettkyrkan i Tjeckien och idag tar jag er på lite urban exploring till den övergivna delen av parken Bois de Vinncennes i Paris.

I Paris största park Bois de Vincennes finns allt från ett zoo, konstgjorda sjöar, ett slott och en botanisk trädgård. Men något som som många missar är ett hörn av parken fylld av övergivna hus som sakta förfaller och som bär en mörk och turbulent historia. 

En solig och stekande het vårdag i utkanten av Paris går jag runt i parken Bois de Vincennes på jakt efter dom övergivna husen i Jardin d'Agronomie Tropicale som ska ligga längst ut i en av parkens hörn  Jag går förbi dom konstgjorda sjöarna där folk ligger utslagna i gräset och solar samtidigt som människor joggar förbi mig på grusgången. Jag går och går och inser att den här parken är enorm. Beslutet om att hoppa av en station tidigare så jag kunde gå genom parken kändes som ett mindre bra beslut just nu. Flera gånger får jag stanna och plocka fram min vattenflaska ur min ryggsäck för att orka fortsätta min promenad. Men jag vet att jag äntligen kommit rätt när jag möts av en en asiatiska pelaringången som sträcker på sig bredvid tallarna. Den står där sliten och med flagnande färg för att hälsa mig välkommen.  Jag går in på den smala gången mellan träden och känner mig lättad av att kunna smita in i skuggan. Plötsligt slår tystnaden över mig och jag inser att jag kommit långt bort från parkens zoo med stojande barn. Jag får den här delen av parken för mig själv.

Jardin d'Agronomie Tropicale sträcker ut sig på 6,5 hektar och hela 4,5 av dessa är öppna för allmänheten och där resten används till lantbruksforskning. Allt började med att Frankrike år 1899 valde att bygga en testträdgård för att utföra agronomiska experiment på växter som gav dom kaffe, banan, gummi, kakao och vanilj som dom hämtat från deras kolonier runt om i världen. Det det var ingen liten verksamhet då dom varje år skickade ut 10 000 sticklingar och 40 000 frön från växthuset. När Société Francaise de Colonization skulle skapa en kolonialutställning som ägde rum 1907 valde man att bygga om parken och byggde upp sex olika byar som skulle representerade dom olika kolonierna Frankrike hade under här tiden som var bland annat Sudan, Indokina, Madagaskar och Kongo.

Varje by byggdes upp med tillhörande paviljonger, arkitektur och växtlighet som skulle få besökarna att uppleva varje kolonis egenheter. Men det stannade tyvärr inte där. Dom rekryterade även lokalbefolkningen från kolonierna om löften om att dom skulle få göra samma saker som dom gjorde i sina hemländer men få bra betalt. Dom transporterades sedan hela vägen till Frankrike och fick uppträda i olika shower iförda deras traditionella dräkter. Helt enkelt ha individer instängda i en park där folk ska stå och glo på dom för att bli underhållna. Hela konceptet känns väldigt förlegat för oss som lever i nutid och det klingar mer som hur vi behandlar djur på zoo och tyvärr dog många i sjukdomar som var främmande för dom men utbredda här i Europa så som smittkoppor och mässlingen.

Jag går på grusgången och hör hur stenarna knastrar under mina fötter. Färg har nötts bort från väggar och växthusens fönster är dimmiga av smuts. Utspridda paviljonger kämpar mot växtligheten som i olika stadier har bestämt sig för att ta över dom. Ett av huset är helt täckt av murgröna som ger intrycket att växten sakta slukar allt som människan har byggt. Det är lite förvirrande att se asiatisk och afrikansk arkitektur som står i kontrast mot den franska naturen. Envis bambu kämpar fortfarande på i det främmande klimatet men som den ändå verkar trivas i. Man får svårt att placera vart man verkligen är.

Källa: Wikipedia

Hitta till Jardin d’Agronomie Tropicale: 

Adress: Jardin d’Agronomie Tropicale, 45 bis Avenue de la Belle Gabrielle, 75012 Paris.

Ta sig dit: Ta pendeltåget som heter RER i Paris. Hoppas sedan av på stationen Nogent-sur-Marne.
Sen är det bara att promenera in genom entren då det inte är avspärrat och står öppet för allmänheten.

 

Du hittar mig även här:

När jag bodde i Paris fick jag lära mig av fransyskorna att dom man ser ute på dom Parisiska gatorna en varm sommardag är bara turister. Alla med vett i sig flyr staden dom varmaste veckorna. Det inser jag den här dagen att det gör dom rätt i. Själv är jag i Paris på grund av jobb och har några timmar över för mig själv, så jag faller verkligen in i kategorin svettig turist den här dagen. Marais är ett av mina favoritområden att strosa i när jag är i Paris mycket för att dom har så många fina secondhand butiker. På en sidogata från dom lite större promenadstråken i Marais hittar du L’Improbable Café. Jag går och släpar mina fötter på jakt efter vätska och strök omkring i all skugga jag kunde hitta. Först går jag förbi L’Improbable Café men något får mig att vända om. Från gatan skymtar man mest några stolar och bord men tittar man förbi dom så ser man en liten food truck parkerad längst in lokalen. Precis som en seriefigur lutar jag mig tillbaka mitt i steget och lutar mig bakåt som en omvänd räka och sträcker på halsen. Ljusslingor och udda lampor lyser upp den lite oväntat mörka rummet trots att det är fullt dagsljus utomhus. Lokalen med dess imponerande takhöjd pryds av udda och färglada detaljer som uppspikade trälådor och klätterväxter.  

Jag slår mig ner vid bordet vid ingången och tittar på folk som strosar förbi. Bakom mig springer två pojkar och leker kull och vid bardisken har ett tjejgäng slagit sig ner och och sippar även dom på en juice. Långsamt sippar jag på en kall juice och äter en smörgås med päron, nötter och Roquefortost. Rekommenderar alla att testa den om man gillar päron ost på mackor! L’Improbable Café är ett perfekt ställe att smita in på för att gömma sig lite från den starka Paris solen och fylla på energidepåerna.

Hitta till L’Improbable Café:  

Cafet ligger på gatan 5 Rue des Guillemites i stadsdelen Le marais i Paris

 

Du hittar mig även här:

Jag strosar längs med Canal Saint Martin i Paris som är kantad av människor som sitter på kajkanten och dinglar med fötterna. Vid en av dom karakteristiska broarna som går över vattnet tar jag trapporna uppför och hamnar sedan på andra sidan. Jag har ett tydligt mål i sikte trots att jag bara strosar. Först går jag bara förbi det. Jag vänder mig förvirrat om och tänker Le Comptoir Général ska ju ligga här på nummer 80. Men det enda jag ser är en lummig liten gång som leder in bakom husen. Jag följer gången som ska ta mig till vad jag anser Paris vackraste och bästa bar. Det första som möter mig är en mörk och lång korridor kantade med tavlor på var sin sida och pampiga kristallkronor som hänger från taket. När jag kommer till slutet av korridoren hittar jag en sliten gammal reception som om det vore från ett övergivet hotell. 

Det första rummet till vänster om mig är enormt och det är så mycket att titta på. Det skulle jag säga är ett genomgående tema för hela stället. Allt är i ett underbart virrvarr av afrikanska och karibiska prylar och detaljer. Man vill vill stryka längs med väggarna och gå på upptäcksfärd i varenda liten vrå av den 600 kvadratmeter stora lokalen. Precis som om det vore ett museum där varje sak har sin historia och är präglad av ålderdom. Solen letar sig in genom takfönster som skapar sokatter på det slitna trägolvet och jag vill fotografera precis allt jag ser. Klätterväxter ålar sig runt takbjälkarna i taket och det är växter precis överallt. Stora gröna blad sträcker sig ut ur trälådor på golvet och precis vid en dörr ser det ut som det växter upp en växt ur golvet. Dörrarna står öppna till den lummiga innergården och man märker knappt någon skillnad mellan att vara inomhus eller utomhus som smälter ihop. Jag tar ett varv runt den runda lilla innergården och passerar små grupperingar av folk som sitter på parkbänkarna där ute. Dom gröna grenarna ovanför mig har skapat en helt naturlig markis som skyddar mig mot solen därute.

Le Comptoir Général är inte bara en bar, den är så otroligt mycket mer än det! I lokalen hittar du även en frisörsalong, konstgalleri, butik, museum och en kuriosakabinett fylld med dom mest besynnerliga saker. Det är knappt att man kan ta in allt under ett litet besök, det här är definitivt min nya favoritplats i Paris!

Blev helt kär i det här krackelerade golvet, tänk om man kunde få ha det hemma.

Jag slår mig ner på en av barstolarna vid den lilla bardisken Le Petit noir där jag beställer in en kaffe. Det är en mix av turister som är precis som jag på upptäcksfärd i lokalen till svala fransyskor som är mer uppmärksam på sitt sällskap än alla prylar, kanske för att dom sett det här så många gånger. Om en sån här bar skulle öppna i Stockholm skulle ni hitta mig där direkt.

I nästa rum möts jag av något så otippat som fören av en båt, omaka luggslitna möbler och solen som även här sipprar fram genom takfönster och skapar stämningsfulla solkatter. 

Det som gjorde mig väldigt glad var att det var en sån mix av människor här som till expempel pensionärer, familjer och såklart hipsters. Några verkar fira en födelsedag och andra sitter framåtlutade i sina fotöljer och pratar intensivt. 

Efter ha ränt runt i ett stekhett Paris sjönk jag ner i en av dom mjuka fåtöljerna, om en timme skulle jag åka till flygplatsen tillbaka till Stockholm men först lite vila i denna stadsoas.  

Hitta till Le Comptoir Général: 

Baren ligger på adressen 80 Quai de Jemmapes i Paris
Le Comptoir Général hemsida

 

Du hittar mig även här:

Jag vaknar upp redan klockan sju på morgonen och känner inte alls för att ligga och dra mig. Jag är ju faktiskt bara i Paris under 24 timmar för jobb och det känns bortkastat att ligga kvar i ett mörkt hotellrum med nerdragna gardiner. Jag strosar planlöst längs med gatorna i Marais på jakt efter ett cafe att dricka min morgonkaffe. Cafe Charlots uteservering får mig att stanna till. Det är nästan för bra för att vara sant, hela uteserveringen osar urtypiskt franskt.

Allt från dom runda små borden till dom rödvit mönstrade stolarna som står uppställda på rader redo för att ha någon som ska slå sig ner för att få sitta på första parkett när Paris vaknar. Jag trycker upp den slitna svarta dörren och ser en man som sitter och skriver frenetisk på sin dator med ögonbrynen i djupa veck. Han bär ett par blå glasögon men har även ett par röda som ligger slängda på bordet bredvid datorn. Väldigt uppstyrt att ha färgkoordinerat sina glasögon efter vilket behov man har att se tänker jag. Servitörer med sina vita förkläden sveper fram och tillbaka genom lokalen när dom förbereder inför dagen, som om det är lugnet för stormen just nu.

Vid baren sitter en man och läser en dagstidning med en kaffe bredvid sig. Ibland säger han något till tjejen bakom bardisken och som vänder sig om för att svara. Kanske småpratar dom om nyheterna han läser eller kanske är han en stammis som med tiden lärt känna personalen?

Jag slår mig ner på uteserveringen och drar koftan lite tätare runt mig. Efter några minuter kommer servitrisen med min cappuccino och en varm pain au chocolat. Det är lite ruggigt men jag känner att det blir lite varmare för varje minut solen går upp. Ett par går hand i hand längs med gatan och stannar precis framför mig. Han omfamnar henne bakifrån och dom tittar på något som jag inte ser från där jag sitter. Dom fnissar och ser väldigt kära ut. Dom vänder sig om som om dom helt plötsligt känner att dom har ögon på sig i ryggen. Jag hinner precis plocka ner kameran och dom sätter sig bara några bord bort från mig. Jag tar en stor tugga på min pain au chocolat och smulorna ramlar ner på min tröja. Det är som ett tecken på att det är en färsk och fin pain au chocolat om den smular och skivar sig. Det är dom som inte gör det som man ska akta sig för. Dom som är kompakta eller legat i en svettig påse och har bara blivit en klump av deg. Men den här skivar sig och smular sig precis som jag vill att den ska göra. Samtidigt som jag sippar på mitt kaffe ser jag morgonpigga och en del väldigt trötta hundägare som drar sina fötter efter trottoaren. Två kvinnor som går förbi med sina två hundar snurrar in sig i varandras koppel och jag ler åt den gulliga vardagssituationen. Ägarna byter några ord med varandra när dom försöker snurra upp kopplen och traskar sedan vidare åt varsitt håll. Där sitter jag och ler bakom min kaffekopp och ser hur Paris vaknar till liv. 

Hitta till Cafe Charlot:

38 Rue de Bretagne i Paris.
www.cafecharlotparis.com/

 

Du hittar mig även här:

Sakta går jag upp för trapporna med den flagnande färgen på väggarna och med en doft av gammal vind i näsborrarna. Övervåningen är ett enda stort rum med glastak som ger ett mjukt och vackert ljusinsläpp på skeletten till vargen, fossillerna, mammuten och andra forntida skelett. 

Det här fortsättningen på söndagens inlägg från museet Galerie de paléontologie et d’anatomie comparée i Paris.  

Tänk om man hade ett sånt här skåp hemma!

Det var något med dom här barnen som fick mig att känna att jag befann mig i en timewarp och hade hoppat till nångång av mitten av 1900-talet. 

Ett litet självporträtt. 

Tankarna gick till filmen En natt på museet där skeletten helt plötsligt skulle komma till liv...

hitta till skelettmuseet:

Museet ligger vid trädgården Jardin des Plantes vid metro och RER stationen Gard d’Austerlitz på adressen 2 rue Buffon i Paris.
Inträde: cirka 7 euro.

 

Du hittar mig även här:

Jag stannar tvärt vid entrén till museet och tappar hakan. Det första som möter mig när jag kommer in i byggnaden är mannen med handen sträckt upp i skyn och djurskelett så långt ögat kan nå. Att gå över tröskeln är som att gå in i ett annat århundrade.  

Galerie de paléontologie et d’anatomie comparée byggdes till världsutställningen 1900 som tog plats i just Paris. Eiffeltornet byggdes till samma syfte och är ett självklar turistmål när man besöker staden, men detta minnesmärke borde få mer uppmärksamhet enligt mig. 

Museet är en del av den franska Naturhistoriska museet där samlingen härstammar bland annat från upptäcktsresande som samlade in arter från alla världens hörn under 1700 och 1800-talet. Jag är inte en person som går på massa museum när jag är ute och reser men gör undantag när det är något ut över det vanliga som detta. 

Det här är ett av det det mest besynnerliga av utställningen då det är mänskliga fosters skelett som har gjorts i ordning som små tittskåp. 

Det finns inte bara skelett där utan även djur som dissketerats, djur som tryckts ner i glasburkar och samlingar med tvåhuvade djur... 

I nästa inlägg går jag upp på övervåningen där en mammut, dinosaurier, fossiler fyller upp salen med flagnande färg på väggarna. När man inte trodde att det kunde bli vackrare så överträffade den andra och tredje våningen mina förväntningar. 

Hitta till Naturhistoriska museet i Paris:

Museet ligger vid trädgården Jardin des Plantes vid metro och RER stationen Gard d’Austerlitz
Adress: 2 Rue Buffon.

 

Du hittar mig även här: