Det här är en liten guide till dig som vill komma så långt bort du kan från dom vanliga och tråkiga butikskedjorna i Seattle. Du som vill hitta något som sticker ut eller köpa en souvenir som garanterat ingen annan har där hemma. Kanske är det tur att jag inte bor i Seattle och hade tillgång till dom här butikerna för annars hade vårt hem varit ännu besynnerligare än vad det är idag.

---

Ballyhoo

Först går vi förbi butiken men så är det dom besynnerliga föremålen i ett skyltfönster som får mig att ropa till att vi måste gå in här. En trappa tar oss ner till en källare och det första vi ser är en uppstoppad kalv med två huvuden. Det var som att gå in i en nutida kuriosakabinett vilket är svindlande för mig som är så fascinerad av konceptet. Om ni inte vet vad det är så kan ni läsa mitt inlägg från Göteborgs naturhistoriska museum där jag förklarar vad en kuriosakabinett var för något.

Det tar evigheter att ta sig runt i butiken för det är så otroligt mycket saker. Den ena skevare än den andra. Som om man klivit in i någons mardröm eller en butik som Mortica från Familjen Adams skulle svänga förbi för att handla lite ny inredning. Men det är aldrig obehagligt utan väcker snarare en nyfikenhet vad alla saker bär på för historia. En känsla av att man går in i ett museum bara den skillnaden att man kan köpa allt som finns där inne.

5445 Ballard Ave / www.ballyhooseattle.com

I dom klassiska kuriosakabinetterna under renässansen var ett vanligt föremål The Fiji Mermaid. Man satte ihop överkroppen av en apa med underdelen av en fisk och spädde på myten om att sjöjungfrus faktiskt fanns på riktigt.

Jag fastnar vid en liten tavla med en stackars uppnålad bönsyrsa där jag läser in så mycket i det lilla ansiktet. Allt är så uttrycksfullt, som den är i chock och tittar uppgivet tillbaka på mig. Som om den förvånat tänker hur hamnade jag här?

Jag köper med mig en vacker mineral som gnistrar när jag vrider den runt i min hand, precis som jag gjorde när jag var barn och samlade på fina stenar. Min mamma som alltid fick känna i mina fickor varje gång hon skulle tvätta mina byxor så hon inte tvättade en del av fasaden från mitt dagis. Tydligen gick jag och plockade med mig delar av den när den när dom renoverade huset det låg i. Dyrgripar då men skräp idag. Lustig hur ens värderingar förändras men fortfarande sitter driften av att omge mig med udda och vackra ting kvar. Tur att jag har en sambo som även han har en förmåga att samla på sig stenar.

---

Uphil

Här välkomnar hunden Ragknarr dig vid dörren istället för en tvåhuvad kalv som i butiken ovan. Ragknarr står vid ingången precis som man ser gamla farbröder står i ingångar till butiker när man är utomlands. Det känns inte förvånande att hunden har ett fornnordisk klingande namn då Seattle och vi här uppe i norr har starka kopplingar. När vi emigrerade på 1800-talet till USA hamnade många just i Seattle-området och runt hörnet från Uphil butiken hittar du Nordic museum som handlar helt om oss från Norden.

När vi hälsat klart på Ragknarr sticker vi in huvudet om vi frågar om vi får komma in då vi blir lite osäkra om det är en butik eller atelje där dom sitter ovh jobbar. Men vi får som svar att självklart ska vi komma in.

2821 NW Market St, Suite D / www.uphilldesigns.com

Jag pratar med en av tjejerna som jobbar där som står och håller en glasburk med en oidentifierbar sörja som hon dricker av. Hon berättar historen om hur grundaren för märket vandrade leden Pacific Crest Trail med en väska och tält han sytt själv och att det var starten till allt. Min blick går fram och tilbaka från henne ner till hennes burk samtidigt som jag lyssnar. Framför oss har Ragknarr krupit upp på soffan och från armstödet där han lagt upp sitt huvud rör sig ögonen över lokalen för att ha koll på vad som händer.

Jag släpper ut mitt trassliga hår från min knut och provar kepsar. Jag som aldrig ägt en keps innan beslutar att nu är det här mitt nya jag, perfekt till mina kommande vandringar i Alaska. Sen köper jag även med mig årets bästa köp, en liten sticker jag har på min dator som det står An adventure? - Alpaca my bags. Kan man ha för mycket saker med alpackor på sig kanske ni undrar. Svaret är såklart nej!

---

Le Merde

En än gång välkomnas vi av en hund men nu av mopsen Kitty som bestämt ville ha kli och backade upp på mina fötter så fort vi kommer innanför dörren. Först kli sedan får jag undersöka second hand butiken Le Merde. Om Ballyhoo var nere i en mörk källare så är det här den raka motsatsen. Pastelligt och gulligt men ändå lite besynnerliga saker som skaver.

2607 NW Market St / instagram: lemerde_seattle

En än gång köper jag mineraler till vår “stensamling” men nu i form som presenter till David. Vi klämmer på vintageklänningar och tittar på vackra smycken. Jag tar ett porträtt på Debbie som äger butiken och snabbt ilar hon iväg för att hämta Kitty för hon ska också vara med på bild. Plikttroget hänger hon på bröstkorgen på sin matte och förstår inte riktigt vad som händer.

---

Glasswing

Glasswing påminner så mycket om Grandpa om ni har varit i någon av deras butiker. Men här har man lagt betydligt mer fokus på växter som hela butiken är fylld av. Jag bläddrar i böcker om stora äventyr som andra har gjort, får mig att fundera på vandringsleder jag vill vandra och tittar på inspirerande fotografier. Fastnar vid det stora badkaret med skönhetsprodukter från märken jag aldrig tidigare hört talas om. Jag är så svag för allt som kan packas in i fina förpackningar. Vill testa och lukta på allt. Min gamla makeupartist som ligger i dvala i mig vaknar till liv.

En enorm björn tar upp ett hörn och vad är grejen med den här staden och alla uppstoppade djur. Aldrig har jag rest någonstans med så många. Är det en trend? Har det alltid varit så här? Det får en att undra om Seattleborna är besatta av döda djur.

1525 Melrose Ave / glasswingshop.com

---

Lucca

På deras hemsida beskriver dom sig själva som en butik specialiserade på presenter. Presenter till mig själv det vill säga. Jag hittar prints som senare hamnar i hallen där hemma och min frisyr återhämtade sig aldrig efter ha testat kepsar ser jag nu. Här hittar du tvålar du aldrig skulle vilja ta ur sina vackra förpackningar, små saxar i guld formade som fåglar och tallrikar med stirrande ögon. I butiken hittar du även massor av fyndiga kort man kan ge tillsammans med presenter som trycks i deras egna tryckeri Lucca paperworks.

Längst bak i butiken finns en liten innergård där dom säljer stenfigurer till trädgården. Blir kär i en korp på en stenkula som såklart inte fick följa med hem. Tar en bild på den och går vidare.

Alla bilder på mig är fotograferad av Äntligen Vilse

Eftersom det är Halloween snart så tänkte jag ha ett tema den här veckan med platser i världen jag besökt som är spöklika, övergivna eller fyllda med skelett.  I måndags visade jag er  Skelettkyrkan i Tjeckien och idag tar jag er på lite urban exploring till den övergivna delen av parken Bois de Vinncennes i Paris.

I Paris största park Bois de Vincennes finns allt från ett zoo, konstgjorda sjöar, ett slott och en botanisk trädgård. Men något som som många missar är ett hörn av parken fylld av övergivna hus som sakta förfaller och som bär en mörk och turbulent historia. 

En solig och stekande het vårdag i utkanten av Paris går jag runt i parken Bois de Vincennes på jakt efter dom övergivna husen i Jardin d'Agronomie Tropicale som ska ligga längst ut i en av parkens hörn  Jag går förbi dom konstgjorda sjöarna där folk ligger utslagna i gräset och solar samtidigt som människor joggar förbi mig på grusgången. Jag går och går och inser att den här parken är enorm. Beslutet om att hoppa av en station tidigare så jag kunde gå genom parken kändes som ett mindre bra beslut just nu. Flera gånger får jag stanna och plocka fram min vattenflaska ur min ryggsäck för att orka fortsätta min promenad. Men jag vet att jag äntligen kommit rätt när jag möts av en en asiatiska pelaringången som sträcker på sig bredvid tallarna. Den står där sliten och med flagnande färg för att hälsa mig välkommen.  Jag går in på den smala gången mellan träden och känner mig lättad av att kunna smita in i skuggan. Plötsligt slår tystnaden över mig och jag inser att jag kommit långt bort från parkens zoo med stojande barn. Jag får den här delen av parken för mig själv.

Jardin d'Agronomie Tropicale sträcker ut sig på 6,5 hektar och hela 4,5 av dessa är öppna för allmänheten och där resten används till lantbruksforskning. Allt började med att Frankrike år 1899 valde att bygga en testträdgård för att utföra agronomiska experiment på växter som gav dom kaffe, banan, gummi, kakao och vanilj som dom hämtat från deras kolonier runt om i världen. Det det var ingen liten verksamhet då dom varje år skickade ut 10 000 sticklingar och 40 000 frön från växthuset. När Société Francaise de Colonization skulle skapa en kolonialutställning som ägde rum 1907 valde man att bygga om parken och byggde upp sex olika byar som skulle representerade dom olika kolonierna Frankrike hade under här tiden som var bland annat Sudan, Indokina, Madagaskar och Kongo.

Varje by byggdes upp med tillhörande paviljonger, arkitektur och växtlighet som skulle få besökarna att uppleva varje kolonis egenheter. Men det stannade tyvärr inte där. Dom rekryterade även lokalbefolkningen från kolonierna om löften om att dom skulle få göra samma saker som dom gjorde i sina hemländer men få bra betalt. Dom transporterades sedan hela vägen till Frankrike och fick uppträda i olika shower iförda deras traditionella dräkter. Helt enkelt ha individer instängda i en park där folk ska stå och glo på dom för att bli underhållna. Hela konceptet känns väldigt förlegat för oss som lever i nutid och det klingar mer som hur vi behandlar djur på zoo och tyvärr dog många i sjukdomar som var främmande för dom men utbredda här i Europa så som smittkoppor och mässlingen.

Jag går på grusgången och hör hur stenarna knastrar under mina fötter. Färg har nötts bort från väggar och växthusens fönster är dimmiga av smuts. Utspridda paviljonger kämpar mot växtligheten som i olika stadier har bestämt sig för att ta över dom. Ett av huset är helt täckt av murgröna som ger intrycket att växten sakta slukar allt som människan har byggt. Det är lite förvirrande att se asiatisk och afrikansk arkitektur som står i kontrast mot den franska naturen. Envis bambu kämpar fortfarande på i det främmande klimatet men som den ändå verkar trivas i. Man får svårt att placera vart man verkligen är.

Källa: Wikipedia

Hitta till Jardin d’Agronomie Tropicale: 

Adress: Jardin d’Agronomie Tropicale, 45 bis Avenue de la Belle Gabrielle, 75012 Paris.

Ta sig dit: Ta pendeltåget som heter RER i Paris. Hoppas sedan av på stationen Nogent-sur-Marne.
Sen är det bara att promenera in genom entren då det inte är avspärrat och står öppet för allmänheten.

 

Du hittar mig även här:

 Skelettkyrkan med läskig INREDNING

När jag går mot porten till kyrkan ger den inga tecken på att vara annorlunda från någon annan kyrka jag sett innan. Jag skymtar tornen bakom en grans grenar och solen har gömt sig. Istället täcks himlen av mörka regntunga moln som tornar upp sig, nästan som om vädret planerat att skapa mesta möjliga läskiga stämningen den kan hitta på inför dagens utflykt från Prag. Ner i kyrkans källare går jag och en känsla av att känna sig övervakad sveper över mig och jag tittar upp. Från vad som ser ut som en balkong blickar ett gäng placerade kranier ner på mig, kanske för att hälsa mig välkommen eller för att skrämma bort mig. Men jag tar mod till mig och går in i kyrkan, snabbt täcks mitt synfält av människoben och kranium från golv till tak. Välkommen till skelettkyrkan i Tjeckien eller benhuset i Sedlec som det även går under. Sedlec är nämligen en förort till staden Kutna hora och därav så många namn. Kan lätt bli lite förvirrande när man googlar på det här katolska kapellet. 

DagsUtflykt från Prag

Bara en timmes bilfärd från Prag hittar du skelettkyrkan i staden Kutna hora, perfekt om man vill åka ut på en dagsutflykt för att se mer av Tjeckien. Här ligger skelettdelar från tusentals olika människor placerade i dekorativa mönster. Vackert och makabert på samma gång. Det är nästan svårt att ta in att alla dessa skelettdelar har tillhört människor precis som du och jag. Hjärnan kan inte riktigt få ihop det. Jag har några år innan varit i katakomberna i Paris som har ett liknande upplägg men som jag tycker är bra mycket mer obehagligare upplevelse. Där går man ner under jorden i mörka smala tunnlar, här går du in  i en kyrka med vackra valv och fönster. 

Sägnen säger att kyrkan står på helig mark och många ville begravas på just den här platsen. Under 1300-talet härjade digerdöden för fullt i Europa och runtom och i Prag dog cirka 30 000 människor som alla ville begravas på just denna plats. Det går knappt att få in att så många begravdes på samma kyrkogård, tänk så överfull den måste ha varit. Under 1500-talet säger sägnen att en halvblind munk började samla och sortera alla benen i högar i kapellet. Långt senare på 1870-talet köpte familjen Schwarzenberg klostret och anställde en lokal träsnidare vid namn Frantisek Rint som fick använda alla uppsamlade benen för att utsmycka kyrkan. Man undrar hur tankegången gick hos honom när han kom fram till att det är det här som ska bli hans livsverk. Vissa målar tavlor, andra skriver böcker men han hänger kranium i girlanger. 

Uppe i taket hänger dödskallar som girlanger och en jättestor sexarmad ljuskrona hänger ner över rummet. Föreställ er lite som om Familjen Adams hade fått gått loss och dekorerat inför någon högtid. Jag som älskade att titta på den riktigt gamla versionen av Familjen Adams från 1960-talet när jag var barn där mamma Morticia stod och gjorde "fina" rosbuketter genom att klippa bort själva blomman och bara behålla den vassa stjälken. En upp och ner värld där det makabra och fula var det vackraste. 

---

---

Man kan verkligen fundera på människans behov att sätta skelett på display. För ett par år sedan var det trendigaste som fanns att ha kläder och accessoarer med just kranium, det var scarfar med skelett och diamantprydda kranium på halsband. Är det vår rädsla eller fascination för döden som gör att vi klär oss i det och varför går vi egentligen till en lokal där det är tusentals med med skelett? Har du en teori på varför vi gör det?

Du hittar mig även här:

Jag stannar tvärt vid entrén till museet och tappar hakan. Det första som möter mig när jag kommer in i byggnaden är mannen med handen sträckt upp i skyn och djurskelett så långt ögat kan nå. Att gå över tröskeln är som att gå in i ett annat århundrade.  

Galerie de paléontologie et d’anatomie comparée byggdes till världsutställningen 1900 som tog plats i just Paris. Eiffeltornet byggdes till samma syfte och är ett självklar turistmål när man besöker staden, men detta minnesmärke borde få mer uppmärksamhet enligt mig. 

Museet är en del av den franska Naturhistoriska museet där samlingen härstammar bland annat från upptäcktsresande som samlade in arter från alla världens hörn under 1700 och 1800-talet. Jag är inte en person som går på massa museum när jag är ute och reser men gör undantag när det är något ut över det vanliga som detta. 

Det här är ett av det det mest besynnerliga av utställningen då det är mänskliga fosters skelett som har gjorts i ordning som små tittskåp. 

Det finns inte bara skelett där utan även djur som dissketerats, djur som tryckts ner i glasburkar och samlingar med tvåhuvade djur... 

I nästa inlägg går jag upp på övervåningen där en mammut, dinosaurier, fossiler fyller upp salen med flagnande färg på väggarna. När man inte trodde att det kunde bli vackrare så överträffade den andra och tredje våningen mina förväntningar. 

Hitta till Naturhistoriska museet i Paris:

Museet ligger vid trädgården Jardin des Plantes vid metro och RER stationen Gard d’Austerlitz
Adress: 2 Rue Buffon.

 

Du hittar mig även här: