Cafe Charlot - En klassisk fransk frukost i Paris

Jag vaknar upp redan klockan sju på morgonen och känner inte alls för att ligga och dra mig. Jag är ju faktiskt bara i Paris under 24 timmar för jobb och det känns bortkastat att ligga kvar i ett mörkt hotellrum med nerdragna gardiner. Jag strosar planlöst längs med gatorna i Marais på jakt efter ett cafe att dricka min morgonkaffe. Cafe Charlots uteservering får mig att stanna till. Det är nästan för bra för att vara sant, hela uteserveringen osar urtypiskt franskt.

Allt från dom runda små borden till dom rödvit mönstrade stolarna som står uppställda på rader redo för att ha någon som ska slå sig ner för att få sitta på första parkett när Paris vaknar. Jag trycker upp den slitna svarta dörren och ser en man som sitter och skriver frenetisk på sin dator med ögonbrynen i djupa veck. Han bär ett par blå glasögon men har även ett par röda som ligger slängda på bordet bredvid datorn. Väldigt uppstyrt att ha färgkoordinerat sina glasögon efter vilket behov man har att se tänker jag. Servitörer med sina vita förkläden sveper fram och tillbaka genom lokalen när dom förbereder inför dagen, som om det är lugnet för stormen just nu.

Vid baren sitter en man och läser en dagstidning med en kaffe bredvid sig. Ibland säger han något till tjejen bakom bardisken och som vänder sig om för att svara. Kanske småpratar dom om nyheterna han läser eller kanske är han en stammis som med tiden lärt känna personalen?

Jag slår mig ner på uteserveringen och drar koftan lite tätare runt mig. Efter några minuter kommer servitrisen med min cappuccino och en varm pain au chocolat. Det är lite ruggigt men jag känner att det blir lite varmare för varje minut solen går upp. Ett par går hand i hand längs med gatan och stannar precis framför mig. Han omfamnar henne bakifrån och dom tittar på något som jag inte ser från där jag sitter. Dom fnissar och ser väldigt kära ut. Dom vänder sig om som om dom helt plötsligt känner att dom har ögon på sig i ryggen. Jag hinner precis plocka ner kameran och dom sätter sig bara några bord bort från mig. Jag tar en stor tugga på min pain au chocolat och smulorna ramlar ner på min tröja. Det är som ett tecken på att det är en färsk och fin pain au chocolat om den smular och skivar sig. Det är dom som inte gör det som man ska akta sig för. Dom som är kompakta eller legat i en svettig påse och har bara blivit en klump av deg. Men den här skivar sig och smular sig precis som jag vill att den ska göra. Samtidigt som jag sippar på mitt kaffe ser jag morgonpigga och en del väldigt trötta hundägare som drar sina fötter efter trottoaren. Två kvinnor som går förbi med sina två hundar snurrar in sig i varandras koppel och jag ler åt den gulliga vardagssituationen. Ägarna byter några ord med varandra när dom försöker snurra upp kopplen och traskar sedan vidare åt varsitt håll. Där sitter jag och ler bakom min kaffekopp och ser hur Paris vaknar till liv.