Det här är en liten guide till dig som vill komma så långt bort du kan från dom vanliga och tråkiga butikskedjorna i Seattle. Du som vill hitta något som sticker ut eller köpa en souvenir som garanterat ingen annan har där hemma. Kanske är det tur att jag inte bor i Seattle och hade tillgång till dom här butikerna för annars hade vårt hem varit ännu besynnerligare än vad det är idag.

---

Ballyhoo

Först går vi förbi butiken men så är det dom besynnerliga föremålen i ett skyltfönster som får mig att ropa till att vi måste gå in här. En trappa tar oss ner till en källare och det första vi ser är en uppstoppad kalv med två huvuden. Det var som att gå in i en nutida kuriosakabinett vilket är svindlande för mig som är så fascinerad av konceptet. Om ni inte vet vad det är så kan ni läsa mitt inlägg från Göteborgs naturhistoriska museum där jag förklarar vad en kuriosakabinett var för något.

Det tar evigheter att ta sig runt i butiken för det är så otroligt mycket saker. Den ena skevare än den andra. Som om man klivit in i någons mardröm eller en butik som Mortica från Familjen Adams skulle svänga förbi för att handla lite ny inredning. Men det är aldrig obehagligt utan väcker snarare en nyfikenhet vad alla saker bär på för historia. En känsla av att man går in i ett museum bara den skillnaden att man kan köpa allt som finns där inne.

5445 Ballard Ave / www.ballyhooseattle.com

I dom klassiska kuriosakabinetterna under renässansen var ett vanligt föremål The Fiji Mermaid. Man satte ihop överkroppen av en apa med underdelen av en fisk och spädde på myten om att sjöjungfrus faktiskt fanns på riktigt.

Jag fastnar vid en liten tavla med en stackars uppnålad bönsyrsa där jag läser in så mycket i det lilla ansiktet. Allt är så uttrycksfullt, som den är i chock och tittar uppgivet tillbaka på mig. Som om den förvånat tänker hur hamnade jag här?

Jag köper med mig en vacker mineral som gnistrar när jag vrider den runt i min hand, precis som jag gjorde när jag var barn och samlade på fina stenar. Min mamma som alltid fick känna i mina fickor varje gång hon skulle tvätta mina byxor så hon inte tvättade en del av fasaden från mitt dagis. Tydligen gick jag och plockade med mig delar av den när den när dom renoverade huset det låg i. Dyrgripar då men skräp idag. Lustig hur ens värderingar förändras men fortfarande sitter driften av att omge mig med udda och vackra ting kvar. Tur att jag har en sambo som även han har en förmåga att samla på sig stenar.

---

Uphil

Här välkomnar hunden Ragknarr dig vid dörren istället för en tvåhuvad kalv som i butiken ovan. Ragknarr står vid ingången precis som man ser gamla farbröder står i ingångar till butiker när man är utomlands. Det känns inte förvånande att hunden har ett fornnordisk klingande namn då Seattle och vi här uppe i norr har starka kopplingar. När vi emigrerade på 1800-talet till USA hamnade många just i Seattle-området och runt hörnet från Uphil butiken hittar du Nordic museum som handlar helt om oss från Norden.

När vi hälsat klart på Ragknarr sticker vi in huvudet om vi frågar om vi får komma in då vi blir lite osäkra om det är en butik eller atelje där dom sitter ovh jobbar. Men vi får som svar att självklart ska vi komma in.

2821 NW Market St, Suite D / www.uphilldesigns.com

Jag pratar med en av tjejerna som jobbar där som står och håller en glasburk med en oidentifierbar sörja som hon dricker av. Hon berättar historen om hur grundaren för märket vandrade leden Pacific Crest Trail med en väska och tält han sytt själv och att det var starten till allt. Min blick går fram och tilbaka från henne ner till hennes burk samtidigt som jag lyssnar. Framför oss har Ragknarr krupit upp på soffan och från armstödet där han lagt upp sitt huvud rör sig ögonen över lokalen för att ha koll på vad som händer.

Jag släpper ut mitt trassliga hår från min knut och provar kepsar. Jag som aldrig ägt en keps innan beslutar att nu är det här mitt nya jag, perfekt till mina kommande vandringar i Alaska. Sen köper jag även med mig årets bästa köp, en liten sticker jag har på min dator som det står An adventure? - Alpaca my bags. Kan man ha för mycket saker med alpackor på sig kanske ni undrar. Svaret är såklart nej!

---

Le Merde

En än gång välkomnas vi av en hund men nu av mopsen Kitty som bestämt ville ha kli och backade upp på mina fötter så fort vi kommer innanför dörren. Först kli sedan får jag undersöka second hand butiken Le Merde. Om Ballyhoo var nere i en mörk källare så är det här den raka motsatsen. Pastelligt och gulligt men ändå lite besynnerliga saker som skaver.

2607 NW Market St / instagram: lemerde_seattle

En än gång köper jag mineraler till vår “stensamling” men nu i form som presenter till David. Vi klämmer på vintageklänningar och tittar på vackra smycken. Jag tar ett porträtt på Debbie som äger butiken och snabbt ilar hon iväg för att hämta Kitty för hon ska också vara med på bild. Plikttroget hänger hon på bröstkorgen på sin matte och förstår inte riktigt vad som händer.

---

Glasswing

Glasswing påminner så mycket om Grandpa om ni har varit i någon av deras butiker. Men här har man lagt betydligt mer fokus på växter som hela butiken är fylld av. Jag bläddrar i böcker om stora äventyr som andra har gjort, får mig att fundera på vandringsleder jag vill vandra och tittar på inspirerande fotografier. Fastnar vid det stora badkaret med skönhetsprodukter från märken jag aldrig tidigare hört talas om. Jag är så svag för allt som kan packas in i fina förpackningar. Vill testa och lukta på allt. Min gamla makeupartist som ligger i dvala i mig vaknar till liv.

En enorm björn tar upp ett hörn och vad är grejen med den här staden och alla uppstoppade djur. Aldrig har jag rest någonstans med så många. Är det en trend? Har det alltid varit så här? Det får en att undra om Seattleborna är besatta av döda djur.

1525 Melrose Ave / glasswingshop.com

---

Lucca

På deras hemsida beskriver dom sig själva som en butik specialiserade på presenter. Presenter till mig själv det vill säga. Jag hittar prints som senare hamnar i hallen där hemma och min frisyr återhämtade sig aldrig efter ha testat kepsar ser jag nu. Här hittar du tvålar du aldrig skulle vilja ta ur sina vackra förpackningar, små saxar i guld formade som fåglar och tallrikar med stirrande ögon. I butiken hittar du även massor av fyndiga kort man kan ge tillsammans med presenter som trycks i deras egna tryckeri Lucca paperworks.

Längst bak i butiken finns en liten innergård där dom säljer stenfigurer till trädgården. Blir kär i en korp på en stenkula som såklart inte fick följa med hem. Tar en bild på den och går vidare.

Alla bilder på mig är fotograferad av Äntligen Vilse

Årets stora resa började med att vi stannande några nätter i Seattle innan vi flög upp till Anchorage i Alaska. Vårt första möte med Seattle var deras tunnelbana som bestod av en (!) linje som går under namnet Light Link Rail. Den börjar en station innan flygplatsen och fortsätter sedan genom staden. Det här var någonting som vi fick lära oss senare att Seattleborna var oerhört stolta över, att dom hade ett sånt bra och utbrett lokaltrafiksystem i staden. Som europé är ju det nästan ett skämt. Vi är bortskämda med att ha ett myller av olika tunnelbana och spårvagnslinjer i nästan varje större miljonstad. Det här säger en hel del om USA och deras transportsystem. Här tar man bilen vart man än ska och där ingenting är i gångavstånd. Men Seattle ska ha det att man faktiskt kan ta tunnelbanan ut till flygplatsen för bara cirka 25 kronor.

Efter en hel del research innan resan insåg vi att det var rätt svårt att hitta ett hotell i Seattle som passade vår budget och som var lite roligare. Det kryllar av dom där hotellen med tillhörande konferensanläggning och som piffats upp med en trött neonlampa i entrén. Vi ville bo någonstans där det kändes lite mer personligt och genomtänkt och valet föll till slut på hotellkedjan Ace hotel.

Här kommer en liten fun fact: Har du sett serien Portlandia som gör parodi på hipsters i Portland och allt som hör därtill? Om inte så borde ni göra det, så otroligt många roliga sketcher med stor igenkänningsfaktor på människor du har mött. Kanske känner du till och med igen dig själv i vissa scener? I avsnittet som heter Blunderbuss finns det en sketch om dom jobbigt hippa personalen på Duece hotel som delar ut skivspelare och skrivmaskiner till sina gäster. Det är faktiskt en parodi på just ett Ace hotel som ligger i Portland.

I entrén på Ace hotel möts du inte av en dj som scratchar fram meningar eller snorkig personal som i sketchen. Här möts du snarare av tystnad och slingrande krukväxter i lerkrukor.

Med en nyckel till rum 127 i handen försöker vi orientera oss i dom smala gångarna som en gång i tiden var ett halvvägshus för kriminella som suttit i fängelse innan det renoverades och blev hotell. Vi hittar vårat rum längst in en korridor och sticker nyckeln i låset. Rummet är stort och fint med målade vita tegelväggar och två enorma sängar bredvid varandra som tar upp det mesta av platsen. Amerikanerna gör verkligen allt så mycket större, men det var perfekt för mig som skulle dela säng med Sofia. Sängarna var helt obeskrivligt sköna med fluffig täcken och massor kuddar. Precis allt jag gillar. Ingen av oss ville dela säng med Katarina då hon lyckats dra på sig en influensa och feber på morgonen vi skulle flyga. Trodde att kvinnan skulle sluta andas och kvävas av hennes snortäppta näsa och hals en natt och var tvungen att väcka henne för att få henne att sluta göra dom kvävande lätena. Stackare!

Överkastet skulle jag inte ha något emot att ha hemma och över sängen fanns instruktioner på hur man viker en origamifågel, så fina detaljer.

Ett gäng skivor står i en låda på skrivbordet och jag börjar långsamt bläddra mellan dom. Ska jag vara ärlig så är det inte många skivor som jag känner igen men fastnar för ett svart omslag med rosa text av Curtis Harding. Typsnittet och layouten gör att den ser ut att vara från 70-talet. Den får det bli tänker jag när jag lägger den på skivspelaren och musiken spelar i bakgrunden när vi gör oss iordning för att gå ut och upptäcka Seattle. När jag sedan googlar på vem Curtis Harding är så det inte alls någon gammal soulräv från 70-talet utan han är bara några år äldre än mig själv. Jag fastnade för låten Ghost of you som jag sedan spelade om och om igen resten av vistelsen på Ace. Den låten blev lite som ett soundtrack för våra dagar i Seattle. Precis som Dolly Parton senare skulle bli vår följeslagare genom Alaskas vildmark.

Varje morgon vaknade vi flera timmar innan frukosten öppnade eftersom vi hade drabbats av den ökända jetlagen. Men det som är positivt är att man får väldigt mycket gjort innan klockan ens slagit 7. Det får man dock betala dyrt för senare under eftermiddagen då sömnen kommer krypande och plötsligt kommer man på sig själv att nästan somna stående. Jag kom lindrigt undan på vägen till USA men jetlagen som slog till när jag lämnade USA var värst för mig. Som när Katarina har parkerat bilen och vänder bort huvudet en kort sekund för att sen hitta mig sovandes som en räka med pannan mot handskfacket i bilen på Island. Det enda som jag har att säga som jag tyckte var mindre bra på Ace hotel var att för det priset vi betalde per natt (cirka 1500kr) tycker jag att det borde ha ingått en bättre och större frukost. Continental breakfast är i princip rostmackor med sylt på, kokta ägg och yoghurt.

Du hittar mig även här: