Vandringen Savage Alpine trail i Alaska

Det här är den mäktigaste vandringen jag gjort i mitt liv. Punkt slut. Jag skulle kunna sammanfatta det här långa inlägget med den korta meningen. Men det gör jag såklart inte, det hade inte varit roligt för någon av oss.

Vi befinner oss i Denali national park i norra Alaska och sitter och väntar i vad som ser ut att vara en gammal skolbuss. Sofia powernapar bakom mig, Lena spanar på något genom fönstret med sin kamera, Katarina fipplar med mobilen och jag trycker i mig nötter för att bunkra upp med energi inför vandringen vi ska göra. När vi stod nere på visitor center diskuterade vi vilken led vi skulle ta och bestämde oss till slut för den jobbigaste av dom, Savage alpine trail med 25% lutning. Man riktigt hörde på namnet att den här skulle suga till i benen.

En kvinna med ett väderbitet ansikte och mörka solglsögon är vår chaufför. Hon frågar oss vart vi kommer från. Snabbt utbrister hon högt och glatt efter hon hört vårt svar att hon minsann är från Danmark några generationer tillbaka.

Vi hoppar av bussen och får utpekat vart stigen börjar. Det första som möter oss är en orange varningsskylt om att det finns mycket björn i dom här trakterna. Varje gång jag ser en sån skylt ökar pulsen lite i ett kort sekund, sådana skyltar ser man lite titt som tätt i Alaska.

Jag som alltid har trott sen jag var barn att man ska spela död när jag ser en björn ute i det vilda blir förvirrad av att man ska göra sig stor och prata högt här. Men jag lägger det på minnet för det kan faktiskt ske att man springer på en björn.

Vandringsleden går först genom en skog och vi går parallellt med en liten bäck som rinner i motsatt riktning som vi går. Björnskylten ligger i bakhuvudet hos oss alla och runt varje krök klappar vi händerna eller sjunger en trudelutt. Allt för att varna alla björnar att här kommer vi. Sofia försvinner ner till vattenkanten och balanserar ut på några stenar och sätter sig på huk.

Omsorgsfullt fyller hon på vatten i sin vattenflaska av metall och dricker en klunk. Vi frågar hur det smakar och vi får till svar att det var gott. Jag tar en sipp av det kalla vattnet och håller med. Sakta börjar stigen ta oss uppåt och vi lämnar träden bakom oss. Vi börjar redan nu få en vacker utsikt över bergstopparna runt omkring oss.

Jag har på mig alldeles för varma kläder inser jag snabbt när stigen går i zickzack upp för branten. Vi stannar lite då och då för att ta på och av kläder. Det är som en varm höstdag då man inte kan bestämma sig vad som känns rätt. Någon går i t-shirt och en annna i mössa.

Jag rullar ihop min ulltröja och fäster den på väskan men behåller vindjackan på. För nu när vi kommit ut på öppnare ytor börjar vi känna av en bris. Men det är ingenting i jämförelse vad som kommer kännas när vi kommer upp på toppen.

Vi möter människor som går nedför med små högtalare som spelar musik från deras ryggsäckar. Jag blir inte riktigt klok på varför dom har det. Är det för att slippa sjunga falskt och klappa i otakt som vi gör genom skogen för att upplysa björnarna om vår närvaro. Eller är det för att dom vill bara ha musik när dom vandrar. Men det tar ju bort hela naturupplevelsen tänker jag.

Halvvägs upp för berget stannar vi för en liten fikapaus och slår oss ner i gräset. Bergen tornar upp sig framför oss och vi får en fin överblick över nationalparken och jag stoppar ner små breadsticks i en liten snacksförpackning av Nutella. Sånt smakar extra gott när man bestiger berg.

När vi kommer upp på ett krön möter vi blåsten för första gången. Inte vilken blåst som helst utan den som river tag i en och som nästan lyfter dig. Vi är på toppen och det finns inget lä någonstans. När man tar ett steg så tar vinden tag i benet och flyttade den med sin kraft.

Måste erkänna att det kändes lite läskigt då tankar om att man skulle kliva snett på grund av vinden och hur skulle man då ta sig ner? Vi möter två män som varnar oss om den delen av leden som dom gått. Att det var väldigt kraftig vind och att vi måste vara försiktiga. Men kan det vara värre än det här tänker jag och hur är det då. Måste vi krypa fram?

Der är juni och vi pölsar fram i snö. Hemma i Sverige slås det värmerekord om och om igen. Snart står det klart att det är den varmaste sommaren på cirka 200 år. Lite ironiskt att just den sommaren lämnar jag landet i en månad.

Vinden fortsätter att ha ett grepp om oss och vi kommer till den sektionen som jag förmodar männen hade varnat oss om. Sofia och Lena går framför mig och jag ser hur dom går snett för att kompensera för vindtrycket. Vi hittar några stenformationer som sticker upp och kurar ihop oss bakom för att få lä och fikapaus nummer två.

Plötsligt ser jag något som rör sig i ögonvrån och snart dyker det upp ett litet pälsklätt huvud bakom stenarna. En liten nos vädrar och rör sig åt alla håll. Någon har visst fått nys om våra mackor vi sitter och äter. Små bitar av vårt brödförråd försvinner i omgångar och hamnar i kinderna som bara växer sig större och större.

Jag går upp avsatsen på stenarna som vi tagit lä bakom men ångrar mig snabbt. Vinden är så stark och letar sig in underifrån in i min jacka och det känns som jag ska lätta från marken. Som om jag klivit på en vindtunnel som ska få mig att känna hur det är att flyga.

Den sista etappen börjar växtligheten komma tillbaka igen och vi kan se Savage river ringla sig fram. Vi säger hejdå till den sista fläcken av snö och vandrar den sista biten mot bilen. Nöjda och glada men väldigt möra i benen.

Tips till dig som vill vandra Savage alpine trail

• Vandringsleden är cirka 7 kilometer. Det kanske inte låter långt men tänk på att en stor del är att ta sig uppför och nedför ett berg. Det tog oss cirka 5 timmar att gå men då stannade vi 411 gånger för att fotografera och två gånger för fikapauser.

• Ha på dig stabila vandringskor.

• Parkera din bil på parkeringen som är så långt du kan köra med egen bil (mile 15) in i Denali national park. Ta sedan gratisbussarna som tar dig en hållplats tillbaka och börja vandringen vid Savage River Campground. Gå bara över vägen så ser du skylten med Savage alpine trail. Vandringsleden avslutas där du parkerade bilen.

• Det rekommenderas att bära med sig bear spray på dina vandringar i Alaska på grund att det är så björntätt. Det är som att ha en tårgas du kan spraya på dom om dom anfaller.

Alla bilder på mig är fotograferade av Sofia från Fantasiresor och Katarina från Äntligen vilse

Du hittar mig även här: