Var bor jultomten? Uppe i Nordpolen fick jag som svar när jag var barn. Men det jag inte visste var att det faktiskt finns en liten stad som heter North Pole i Alaska där det är jul året om.

Tänk att det redan är första advent! Jag har så mycket julkänsla det här året, vill bara linda in allt i glitter och tända mysbelysning. Nu lägger jag in 5:ans växel med julmyset! När vi äntligen är i julstämning passar det perfekt att visa er mitt besök i North Pole i somras. Det ligger inte alls i självaste Nordpolen som man kan tro utan hela 270 mil söder om den. En liten avstickare från motorvägen från Fairbanks så får du dig en överdos av julen oavsett månad på året.

---

Läs mer om Alaska:

Vårt första möte med Alaska
Vandringen Savage Alpine trail i Alaska
3 övergivna hus i Alaska

---

Vi kör det obligatoriska varvet runt samhället för att få ett grepp om det. Nästan allt har präglats av sitt namn och vi kör på gator som heter Santa Claus Lane, St. Nicholas Drive och Snowman Lane. Gatuljusen ser inte ut som vanligt utan är randiga som en polkagrisstång och inte helt otippat så har även McDonalds prytt sin skylt med polkagrisränder. Det är inte konstigt att över 500 000 brev varje år som adresseras till jultomten kommer hit då amerikanarna säger till sina barn att det är i Nordpolen tomten bor.

Men hur är det då för dom svenska barnens brev som skickas till tomten? Enligt Postnord så har jultomten en riktig adress som man kan skicka sina önskelistor till. Det enda man behöver skriva är Tomten, 173 00 Tomteboda. Alla som skriver sin adress i brevet får tydligen en hälsning till svar. Jag blir lite nyfiken vad tomten svarar när ma skickar brev till honom.

Har du testat att skicka ett riktigt brev till jultomten någon gång?

Det största turistattraktionen i North Pole är deras Santa Claus house som är fylld till bredden av allt du kan tänka dig inom juldekorationer. Det första som händer när vi kommer in är att bli erbjuden en polkagrisstång som jag går och småäter på när jag går zickzack mellan alla julgranar. Man skulle kunna tro att det är under vintern som det borde vara högsäsong att besöka den här platsen men det är precis tvärtom. Det är under sommaren som turisterna strömmar hit.

Såklart finns det att man kan få sitta i jultomtens knä längst in i lokalen. En liten kö har bildats men den är inte fylld av barn som man skulle kunna tro utan av vuxna som står redo med kamerorna. En äldre mannen sitter i knät på tomten och hans fru skrattar när hon tar bilden på dom båda. Är det bara jag eller ser det ut som mannen som sitter i tomtens knä skulle kunna vara tomtens bror?

Vi bestämmer oss för att ta en gruppbild tillsammans med tomten. Men ingen av oss var det minsta sugen att sitta i en främmande äldre mans knä som skulle kunna vara med i uttagningen till VM i manspreading. Jag och Katarina slår oss ner på fåtöljens armstöd i våra matchande prickiga kjolar och tomten ser ut som om han ska somna med öppen mun.

Utanför Santa Claus house står en enorm jultomte som når ända upp till grantopparna. Den är luggsliten och det vita på hans kläder har fått en liten grå ton. Solen skiner och renarna bakom ett stängsel ser även dom lite luggslitna ut då det ser ut som dom byter päls. Den starka solen lyser upp alla skavanker som annars göms i snön och mörkret under vintern.

Eftersom det är så varmt den här dagen blir vi sugna på glass som vi köper med oss och slår oss ner vid en liten tjärn. Vi skrattar lite åt ironin att den varmaste dagen på vår resa genom Alaska åker vi till staden med jul året runt för att äta glass.

 

Du hittar mig även här:

Det här är den mäktigaste vandringen jag gjort i mitt liv. Punkt slut. Jag skulle kunna sammanfatta det här långa inlägget med den korta meningen. Men det gör jag såklart inte, det hade inte varit roligt för någon av oss.

Vi befinner oss i Denali national park i norra Alaska och sitter och väntar i vad som ser ut att vara en gammal skolbuss. Sofia powernapar bakom mig, Lena spanar på något genom fönstret med sin kamera, Katarina fipplar med mobilen och jag trycker i mig nötter för att bunkra upp med energi inför vandringen vi ska göra. När vi stod nere på visitor center diskuterade vi vilken led vi skulle ta och bestämde oss till slut för den jobbigaste av dom, Savage alpine trail med 25% lutning. Man riktigt hörde på namnet att den här skulle suga till i benen.

En kvinna med ett väderbitet ansikte och mörka solglsögon är vår chaufför. Hon frågar oss vart vi kommer från. Snabbt utbrister hon högt och glatt efter hon hört vårt svar att hon minsann är från Danmark några generationer tillbaka.

Vi hoppar av bussen och får utpekat vart stigen börjar. Det första som möter oss är en orange varningsskylt om att det finns mycket björn i dom här trakterna. Varje gång jag ser en sån skylt ökar pulsen lite i ett kort sekund, sådana skyltar ser man lite titt som tätt i Alaska.

Jag som alltid har trott sen jag var barn att man ska spela död när jag ser en björn ute i det vilda blir förvirrad av att man ska göra sig stor och prata högt här. Men jag lägger det på minnet för det kan faktiskt ske att man springer på en björn.

Vandringsleden går först genom en skog och vi går parallellt med en liten bäck som rinner i motsatt riktning som vi går. Björnskylten ligger i bakhuvudet hos oss alla och runt varje krök klappar vi händerna eller sjunger en trudelutt. Allt för att varna alla björnar att här kommer vi. Sofia försvinner ner till vattenkanten och balanserar ut på några stenar och sätter sig på huk.

Omsorgsfullt fyller hon på vatten i sin vattenflaska av metall och dricker en klunk. Vi frågar hur det smakar och vi får till svar att det var gott. Jag tar en sipp av det kalla vattnet och håller med. Sakta börjar stigen ta oss uppåt och vi lämnar träden bakom oss. Vi börjar redan nu få en vacker utsikt över bergstopparna runt omkring oss.

Jag har på mig alldeles för varma kläder inser jag snabbt när stigen går i zickzack upp för branten. Vi stannar lite då och då för att ta på och av kläder. Det är som en varm höstdag då man inte kan bestämma sig vad som känns rätt. Någon går i t-shirt och en annna i mössa.

Jag rullar ihop min ulltröja och fäster den på väskan men behåller vindjackan på. För nu när vi kommit ut på öppnare ytor börjar vi känna av en bris. Men det är ingenting i jämförelse vad som kommer kännas när vi kommer upp på toppen.

Vi möter människor som går nedför med små högtalare som spelar musik från deras ryggsäckar. Jag blir inte riktigt klok på varför dom har det. Är det för att slippa sjunga falskt och klappa i otakt som vi gör genom skogen för att upplysa björnarna om vår närvaro. Eller är det för att dom vill bara ha musik när dom vandrar. Men det tar ju bort hela naturupplevelsen tänker jag.

Halvvägs upp för berget stannar vi för en liten fikapaus och slår oss ner i gräset. Bergen tornar upp sig framför oss och vi får en fin överblick över nationalparken och jag stoppar ner små breadsticks i en liten snacksförpackning av Nutella. Sånt smakar extra gott när man bestiger berg.

När vi kommer upp på ett krön möter vi blåsten för första gången. Inte vilken blåst som helst utan den som river tag i en och som nästan lyfter dig. Vi är på toppen och det finns inget lä någonstans. När man tar ett steg så tar vinden tag i benet och flyttade den med sin kraft.

Måste erkänna att det kändes lite läskigt då tankar om att man skulle kliva snett på grund av vinden och hur skulle man då ta sig ner? Vi möter två män som varnar oss om den delen av leden som dom gått. Att det var väldigt kraftig vind och att vi måste vara försiktiga. Men kan det vara värre än det här tänker jag och hur är det då. Måste vi krypa fram?

Der är juni och vi pölsar fram i snö. Hemma i Sverige slås det värmerekord om och om igen. Snart står det klart att det är den varmaste sommaren på cirka 200 år. Lite ironiskt att just den sommaren lämnar jag landet i en månad.

Vinden fortsätter att ha ett grepp om oss och vi kommer till den sektionen som jag förmodar männen hade varnat oss om. Sofia och Lena går framför mig och jag ser hur dom går snett för att kompensera för vindtrycket. Vi hittar några stenformationer som sticker upp och kurar ihop oss bakom för att få lä och fikapaus nummer två.

Plötsligt ser jag något som rör sig i ögonvrån och snart dyker det upp ett litet pälsklätt huvud bakom stenarna. En liten nos vädrar och rör sig åt alla håll. Någon har visst fått nys om våra mackor vi sitter och äter. Små bitar av vårt brödförråd försvinner i omgångar och hamnar i kinderna som bara växer sig större och större.

Jag går upp avsatsen på stenarna som vi tagit lä bakom men ångrar mig snabbt. Vinden är så stark och letar sig in underifrån in i min jacka och det känns som jag ska lätta från marken. Som om jag klivit på en vindtunnel som ska få mig att känna hur det är att flyga.

Den sista etappen börjar växtligheten komma tillbaka igen och vi kan se Savage river ringla sig fram. Vi säger hejdå till den sista fläcken av snö och vandrar den sista biten mot bilen. Nöjda och glada men väldigt möra i benen.

Tips till dig som vill vandra Savage alpine trail

• Vandringsleden är cirka 7 kilometer. Det kanske inte låter långt men tänk på att en stor del är att ta sig uppför och nedför ett berg. Det tog oss cirka 5 timmar att gå men då stannade vi 411 gånger för att fotografera och två gånger för fikapauser.

• Ha på dig stabila vandringskor.

• Parkera din bil på parkeringen som är så långt du kan köra med egen bil (mile 15) in i Denali national park. Ta sedan gratisbussarna som tar dig en hållplats tillbaka och börja vandringen vid Savage River Campground. Gå bara över vägen så ser du skylten med Savage alpine trail. Vandringsleden avslutas där du parkerade bilen.

• Det rekommenderas att bära med sig bear spray på dina vandringar i Alaska på grund att det är så björntätt. Det är som att ha en tårgas du kan spraya på dom om dom anfaller.

Alla bilder på mig är fotograferade av Sofia från Fantasiresor och Katarina från Äntligen vilse

Du hittar mig även här:

–Vilken jäkla inflygning, det är som om man kunde bli religös utbrister Katarina när vi landat. Inte för att den på något sätt var obehaglig utan snarare tvärtom. Bergstoppar och slingrande floder nedanför oss färgades av midnattssolen, precis som hemma under juni vägrar solen att gå ner här.

Tillsammans med Katarina och Sofia flyger vi från Seattle och landar runt midnatt i Anchorage som är Alaskas största stad. Det är ifrån Anchorage som hela vår resa runt delstaten ska börja och sluta. Tidigare samma dag hade Lena landat och låg nu och sov när vår taxi körde upp på parkeringen till Arctic Adventure hostel. Vi hade inte förväntat oss mycket av boendet och det överraskade oss inte heller till något mer. Sängen täcktes av renar och julmotiv och fönstret gick inte att öppna. Men vad spelade det för roll när vi äntligen var i Alaska. Drömmen som efter månader av väntan hade blivit verklighet.

Jag och Lena poserar utanför vårt hostel som om vi var i ett band och ett frö om The Herings är fött men det vet vi inte då. Bilen med registreringsskylten hering väntade på oss i en annan del av staden.

---

Är du nyfiken på vilka jag reste till Alaska med? Läs mer i blogginlägget:
Låt mig få presentera The Herings

---

Frukost i Anchorage

Vi har så mycket att prata om när vi äntligen är fulltaliga och vi googlar best breakfast in Anchorage och promenerar längs med tomma trottoarer. Vi blir påminda att i det här landet går man inte, här kör man bil. Vi skyndar oss över breda gator som saknar övergångsställ och beställer in frukost för ett helt kompani. Mannen som serverar oss får springa många vänder till vårt bord för att fylla på Sofias kaffekopp och jag känner mig förväntansfull. Man kan se det i min blick där bakom bordet.

highway 1- Turnagain arm

När vi hämtat ut vår bil från hyrbilsfirman Midnight sun, som jag för övrigt verkligen kan rekommendera. Supertrevlig personal, fräsch och ny bil som var billigare än dom stora kedjorna av hyrbilar. Bli inte avskräckt av deras hemskt fula hemsida som andas sent 90-tal. Alla som vi pratat med som varit i Alaska sa unisont att vi skulle lämna Anchorage så fort som vi bara kunde och ta sikte på naturen istället. Sagt och gjort körde vi söderut mot halvön Kenai.

Bara efter cirka 30 minuters bilåkande möttes vi av vackra snöklädda berg längs med sträckan som går under det udda namnet Turnagain Arm på highway 1. Vägen följer vattnet och runt varje krök vägen tar blir det bara vackrare och vackrare. Vi svänger av på en parkeringsplats och andas in den friska luften. Vinden river tag i våra jackor och hår när vi tar bilder och säger till varandra att det börjar verkligen bra när det här är vår första bensträckare. Hur ska det här sluta?

Seward highway

Vi fortsätter att köra på Seward highway och tar vår andra bensträckare när vi kommit längre in på halvön. Här skyddar träden oss mot den värsta vinden och vi kan lämna våra jackor i bilen. Bergen är nära nu och Katarina skuttar runt och sträcker ut sina armar mot himlen. Stora långtradare dundrar förbi oss och dom känns hotfulla.

Kenai river

Allt tar mycket längre tid än vi förväntat oss då vi vill stanna och se allt. Precis innan bron som går över Kenai river svänger jag av. Bergen tornar upp sig runt omkring oss och floden skiftar mellan en turkos och grön färg när den flyter fram. Längre bort sitter två män i en liten eka och fiskar. Inne i skogen där jag parkerat bilen skymtar jag en stuga mellan grenarna och en älg gjord i trä håller en skylt med namnet på platsen. Besynnerlig liten älg tänker jag. Längre fram under resan kommer vi stöta på hantverkaren Barry som går som lärling hos en man som karvar fram djurformerna från stockar med endast en motorsåg. Kanske är det han som gjort den? Resan fortsätter med oändligt många stopp. Men vad gör man när varje krön kallar på oss.

Bilderna på mig är fotograferade av Katarina från resebloggen Äntligen vilse

Du hittar mig även här:

Jag har varit i många övergivna hus genom åren men Alaska har nog den mest besynnerliga samlingen av dom. Här kommer en liten guide till övergivna hus du kan besöka så som gruvstaden Kennecott med en makalös utsikt över en glaciär, övergivet igloo-hotell och ett höghus i Whittier där en bys alla invånare bodde under samma tak. 

---

KopparGruvan Kennecott

Kennecott är inget du bara svänger av vägen och tar en bild på och sen åker vidare. Först måste du svänga av från motorvägen in på en liten grusväg som du kör på i cirka två timmar tills du kommer fram till en flod. Där får du parkera bilen och ta dig över en gångbro för att sedan bli upphämtad av en shuttle som kan ta dig fram den sista biten. Kennecott var ett samhälle som byggdes upp för att kunna bryta koppar men som sedan övergavs under 1930-talet. Jag hade aldrig tidigare tagit en guidad tur i ett övergivet hus innan och var lite skeptiskt när vi bokade via St. Elias Alpine guides men i efterhand inser jag att det är ett måste. Du behöver någon som låser upp dom låsta delar av det 14 våningar höga huset och på köpet får du lära dig massor av intressanta och sorgliga historier om livet i Kennecott under dess storhetstid. Men det absolut bästa var att vi fick bli utsläppta på taket och blicka ut över glaciären och dom storslagna bergen för att sedan gå och upptäcka våning för våning tills vi kom ner till marken igen.

Igloo hotellet

Längs med vägen på George Parks Highway som tar dig upp från Anchorage till nationalparken Denali ligger det här övergivna huset, eller igloo är nog ett bättre ord för byggnaden. Den fyra våningar höga igloon byggdes under 1970-talet med en tanke på att bli ett hotell men på grund av att den bröt mot så många byggnandsregler har den faktiskt aldrig öppnat för några hotellgäster. Dom enda som verkar ha bott där är vilda djur som sökt skydd i den, kan knappt föreställa mig hur hård vintern kan vara i Alaska. På köpet får du en nedlagd bensinstation med det passande namnet Igloo. Fun fact: Inte långt bort från igloon hittar du bussen som boken och filmen Into the Wild utspelar sig.

Det är lätt att åka förbi igloon men här har ni kordinaterna 63.2453 -149.2499

Höghuset i Whittier

Whittier är känd för något så bissart som att alla byns cirka 200 invånare bor i samma höghus. På 1950-talet byggde den amerikanska militären byggnaden Buckner som på sin tid var Alaskas största byggnad. Här fanns precis allt du behövde i en och samma byggnad så som bostäder, sjukhus, affär, postkontor och till och med ett fängelse. Men under 1960-talet skadades Buckner av en jordbävning och och övergavs och istället byggdes den nya 14 våningar höga byggnaden Begich som än idag inhyser stadens alla invånare. I det huset kan du även hitta förrutom allt det andra som fanns i den gamla byggnaden också polis, stadshus, kyrka, lekpark och hotell.

Men inte nog med det så finns det bara två sätt att nå Whittier, antingen genom båt via fjorden Prince William Sound eller göra som vi gjorde och köra igenom en smal enkelriktad tunnel som också agerar som tågspår rakt igenom ett berg som endast är öppen vid vissa klockslag. 

Du hittar mig även här: 

Stäng in fyra kvinnor i en SUV och kör över 150 mil genom Alaskas vildmark, det är som upplagt att samtalsämnena kommer spåra ur. När vi hämtade upp vår bil på uthyrningsfirman i Anchorage fnissade vi åt att vår registreringskylt hade ordet Hering på sig. Hering (tyska) och Herring (engelska) betyder sill. Inte otippat att vi senare spårade ur och började kalla oss för The Herings, som om vi var ett band som åkte runt på en turné. När som helst redo att dra fram våra gitarrer på dom lokala haken vi stannade på längs vägen.

Lena hade skrivit ett inlägg där hon presenterade dom personer hon ofta reser med och jag blev lite inspirerad över att göra en presentation av medlemmarna i The Herings som jag reste med i sommar. För mig är dom ju självklara men det är dom ju kanske inte för alla er. Dom kommer dyka upp väldigt mycket i blogginlägg här framöver och tyckte det vore kul om ni också lärde känna dom lite närmare. Gå nu in och dröm er bort på deras bloggar och inspireras av platser att besöka på andra sidan jorden men även dom som är runt hörnet här hemma! 

---

Sofia från Fantasiresor

Det här är the queen of powernaps! Sofia kan på bara några sekunder koppla bort omvärlden och ta en liten lur. Vilket är fantastisk bra egenskap för att ladda batterierna när man ska köra långa sträckor. Hon är så tyst när hon sover att man tror att hon knappt lever. Hon nyser aldrig en gång utan cirka 180 gånger i rad. Hon älskar Italien och dras dit som om hon har ett gummiband runt sig och måste då och då susa över dit för att få sig en liten Italien-dos. Du hittar henne där på ett cafe sippande på en cappochino i någon vacker gränd. Kaffe är lite av hennes grej, en ständig jakt efter den perfekta koppen. Inte en bra kombination då USA har det blaskigaste kaffet i världen. Hon är även en fena på att skriva vackra texter som får vem som helst att drömma sig bort.

Katarina från Äntligen vilse

Här har vi en kämpe! I taxin på väg till flygplatsen så är det en spillra av Katrina som hoppar in. Samma natt hade underjordens influensa brutit ut i henne och hon är så svag. Men hon tar sig runt Seattle med sin trötta och jetlagade kropp men klagade aldrig. Katarinas peppiga energi smittar lätt av sig till alla runtomkring henne. Hon kan prata med vem som helst och har tagit oss ur kniviga situationer med sin charm som när vi gjorde lite intrång på ett skrotupplag i Alaska. Hon älskar naturen och vandrar mer än gärna genom den med sin kamera. Du hittar henne inte vid en poolkant på ett all-inclusive hotell utan snarare i karga och svala områden där hon kan bada i lugna sjöar.  

Lena från Ladies abroad

Det här är en av dom mest beresta kvinnor jag känner. Hon är norskan som lämnade Norge och bor idag i Stockholm. Antingen hittar du henne i hennes gulliga kolonilott i Oslo, på staycations där hon testar hotell här i Stockholm eller ständigt är på väg ut på nästa äventyr runt om i världen. Hon väljer hellre att stå bakom kameran precis som jag än att rikta den mot sig själv och hon älskar att gå i flipflop var som helst när som helst.  Hon har en övertalningsförmåga som vi fick otrolig användning av när vi blev strandade i vildmarken och hon lyckades med konststycket att få personal att komma och hämta oss trots att shuttleservicen hade stängt.

Du hittar mig även här: 

Nu är jag äntligen hemma! Tänk när jag var i 20-årsåldern och gjorde två jorden runt resor. Det första varvet reste jag i 6 månader och min andra jorden runt resa reste jag i ETT ÅR i sträck. Idag känner jag att en månad känns mer som 4 månader. Vet inte hur jag orkade? Kanske tog man in saker lättare? Idag får jag nästan en visuell överdos av intryck när jag reser. Känner ni igen er av den beskrivningen? Mina jorden runt resor gjorde jag innan jag började fotografera på riktigt och slängde typ upp kameran i farten och fyrade av en suddig bild. Idag ser jag på världen annorlunda. Hela tiden söker min blick efter vackert ljus och plötsliga ögonblick men till slut blir jag helt slut i huvudet.

Jag har verkligen hunnit med så mycket varierande saker på den här semester. Jag har vandrat uppe på snön på en alpint bergspass, sett björn (!), blickat ut på glaciärer, upptäckt övergivna hus i Alaska, promenerat genom vackra lupinfält på Island, läst böcker på sandstränder i Frankrike, ätit tapas i Spanien och introducerat David till nästan alla i min släkt i Holland. Plus den stora nervpärsen när vår bil gick sönder i Holland. Ja ni hör ju, hur kan man inte få en visuell överdos efter så mycket olika intryck?

Årets midsommar var minst sagt besynnerlig då jag befann mig i Alaskas vildmark där mycket var lika men ändå så olikt från hemma. Den lilla byn Mccarthy som vi befann oss i ligger på samma breddgrad som Hudiksvall vilket är några mil från där jag växte upp. Myggen var precis lika jobbiga som dom är uppe i Norrland och solen vägrar även här att gå ner och skapar på sin höjd lite skymning. Men ändå är allt så olikt.

---

Vi har precis ätit en midsommarmiddag på en restaurang i Mccarthy och tänker kolla om ryktet stämmer att dom som bor i byn ska spela softboll uppe på ett fält. Inte för att vi är så intresserade av sporten softboll utan mer för att det kändes som något så urtypiskt amerikanskt. Dagen innan hade jag, Katarina, Sofia och Lena kört en hel dag för att komma fram till Mccarthy som man bara kan nå om man kör 8 timmar i sträck rakt ut i skogen och där dom sista två timmarna är på en grusväg där älgar står och lurar i vägkanten. Väl framme vid en flod måste man lasta över sin packning på en liten vagn och dra den över en liten bro för att sen bli upphämtad av en van som kör på en översvämmad väg eller som mer liknar en insjö. Men sen är man framme i Mccarthy som uppstod för att gruvarbetare skulle kunna supa och gå på bordell i början av 1900-talet. Vi hade tagit oss hit eftersom vi ville upptäcka den övergivna gruvstaden Kennecott som ligger några kilometer från Mccarthy.

Precis när vi lämnat Mccarthy får Sofia ett tips på sin instagram om att det gjorts en reality serie om människorna som bor i den här byn som går under namnet Edge of Alaska som man kan se på dplay. Dom beskriver serien så här: Långt ute i Alaskas vildmark finns den tuffaste staden i USA: McCarthy. Där trotsar 42 invånare väder och vind, drygt 16 mil från civilisationen. Måste verkligen se den här serien!

Hunden Hobo Joe

Vi hör hur folk ropar till varandra när vi går på den lilla grusvägen och svänger sedan vänster uppför en liten backe och följer ljudet av röster. Framför oss sträcker dom majestätiska bergen ut sig som en backdrop bakom det stora öppna fältet. Överallt springer hundar överlyckligt runt på spelplanen eftersom det är en boll som flyger fram och tillbaka. Spelarna måste vara snabba för annars kommer en av hundarna och fångar bollen i sina munnar. Ibland såg det nästan ut att vara fler hundar på planen en spelare. Tydligen så är nationalparken Wrangell-St. Elias National Park & Preserve som vi befinner oss i en av dom få nationalparker som man får ta med sig hundar i Alaska. Kanske är det därför det känns som att precis alla hundägare i USA är här just nu.

Det har bildats små grupperingar med folk runt fältet. Vi har dom som står i små klungor vid skogsbrynet och dom som sitter på en lång trädstock. Trots att det känns lite risky att sitta så nära planen så slår vi oss ner. Vi hade packat med oss en öl som jag öppnar med en tändare. Vi försöker lista ut reglerna till spelet men misslyckas, för oss ser det bara ut som dom spelar en lite mer avancerad version av brännboll. Jag lutar mig lite till vänster och knackar på axeln till tjejen som sitter bredvid mig på stocken. Snabbt börjar Alison som hon heter peka på olika personer på planen och nämna ord som pitcher, cather och homebase. Samtalet övergår sen till Minnesota som hon kommer ifrån och om hur mycket delstaten präglats av oss svenskar som emigrerade dit på 1800-talet. Hon berättar om att hon är uppvuxen med Pippi Långström och hur mycket hon symboliserar girl power för henne. Vi fortsätter att jämföra hur lika Minnesota och Sverige faktiskt är samtidigt som vi som sitter på stocken fått vår egen fanbase i form av ett gäng hundar som är överlycklig över att vi kastar tennisboll till dom. För varje kast blir bollen lite mer slemmig.

Kvinnan som kvällen innan spelat live på Golden saloon och som presenterade sig som att man kanske kände igen hennes röst från radio. Det gjorde såklart inte vi. Men vi kände igen henne idag då hon spelade i ett av lagen. När det blev byte för utelaget att vara inne så halvjoggar hon långsamt fram till oss som sitter på trästocken och gör en high five med oss alla för hennes dåliga insats i spelet. Hennes ord inte mina. Jag betraktar alla kufar och udda karaktärer som är där ute på spelplanen. Mannen som hela tiden sitter på huk med en cigarett i mungipan och den där klassiska handsken redo när någon missar sitt kast. Eller hunden Hobo Joe (så bra namn) som var som en artig äldre gubbe som satt lugnt och stilla och tittade på alla andra hundar som hetsade runt.

När matchen var avklarad och något lag hade vunnit promenerade vi samma grusväg tillbaka och spelade dart på Golden Saloon. En väldigt ovanlig midsommarafton helt enkelt.

Du hittar mig även här: