En liten livsuppdatering

Någon sa till mig igår att nu är det höst. Det vägrar jag tro på, tänker leva i förnekelse ett tag till och har bestämt att hösten börjar i september. Trots att jag dricker te och det regnar utanför fönstret när jag skriver det här.

Det har varit väldigt dåligt med uppdateringar här på bloggen dom senaste månaderna. Blev själv förvånad när jag såg att det senaste jag publicerade var i april. Mitt fokus dom senaste månaderna har enbart riktats mot den nya riktningen i mitt liv och då har tyvärr den här platsen varit tvungen att ta ett steg tillbaka. För att bryta min långa tystnad börjar jag med årets midsommar som spenderades i ett torp. En midsommar som var idyllisk, grönskande och som slutade med att vi somnade där på trasmattorna på köksgolvet.

Midsommar

Det är kvällen innan midsommar och jag har trängt in mig tillsammans med Elsa i David skåpbil och åker mot (vad det sen kommer att kännas som) den största mataffären vi kunde hitta i södra Stockholm. Kanske var det inte det bästa beslutet när vi varken hade bestämt vad vi skulle äta eller skapat någon inköpslista för att mätta 7 magar. Vi visste att vi skulle äta sillunch men sill kan man ju inte överleva på i dagarna två. Förvirrat yrar vi runt bland hyllorna med alla andra som sista-minuten handlar precis som oss. När vi sedan lastar in alla kassar i bilen känns det som vi har tagit oss igenom en strid och kommit ut levande på andra sidan.

Jag vaknar tidigt av att rummet fylls av ljus. Onödigt tidigt för en som är ledig. Fönstret kärvar lite men sveper snart in en sval vind som får gardinerna att dansa. Jag drar mig mot kaffekokaren och det syns att den har haft bättre dagar. Delen där kaffefiltret ska sitta i har lossnat och jag får balansera den på kaffekannan. Sakta släpper jag taget och backar. Jag fick helt enkelt bara hålla tummarna att den inte skulle kollapsa och sprida kaffesump över köket. Elsa rycker på axlarna och säger att den även var så förra gången vi lånade stugan, men det har jag förträngt.

Vi bär ut våra kaffekoppar och sätter oss under det knotiga äppelträdet. Resten av gänget som är kvar i Stockholm ska komma med tåg och vi får live-uppdateringar på messenger om vart dom är. En av dom blir överlycklig av att tåget är försenat eftersom han är fast på tunnelbanan. Ögonblicket senare får vi informationen om att tåget avgått i tid och en av dom hann inte med. Allt händer samtidigt som vi sörplar lugnt på vårt kaffe där under äppelträdet.

Efter ha hämtat alla i omgångar på tågstationen är vi äntligen alla samlade och midsommar kan börja på riktigt. Några försvinner iväg för att bada och vi andra börjar promenera längs med diket på den lilla grusvägen som leder från torpet. Kutryggade stirrar vi ner i gräset på jakt efter dom perfekta blommorna. Det sippas på rödvin och Elin som har saxen väljer noga ut vilka träd som vi ska ta björkris från.

Vi sitter ute på samma lilla trädäck som vi satt på för 2 år sedan och måttar kransar på våra huvuden. Kändes nästan som en liten tradition trots att det bara har hänt en gång innan. Hur många gånger måste en sak göras för att definieras som en tradition egentligen?

Det skrubbas potatis för ett helt kompani, gräslök hackas, nubben plockas ut ur frysen och alla sorter av sill dukas upp. Trots vår fullständigt förvirrade inhandling lyckades vi inte glömma något viktigt som skulle stå på bordet. Inte ens mitt vegetariska alternativ.

Vi sjunger och äter om vartannat. Solen steker på och en efter en försvinner ner på gräsmattan bredvid prästkragarna för en liten eftermiddagslur. Högtalaren (som även den har hamnat vid prästkragarna) spelar för döva öron.

När alla sedan börjar vakna till liv igen rensas gräsmattan upp och kubbspelet plockas fram. Kubbspel är som många vet ett spel som väcker många känslor. Regler måste fastställas innan spelet börjar annars kan det sluta i kaos. Och kaos slutade det med även den här gången. En av oss packade till och med väskan och gick in till närmsta samhälle en mil bort. Än en gång har jag fått det bekräftat att kubb är ett farligt spel.

Efter ha engagerat hela samhällets taxichaufförer blev vi äntligen fulltaliga igen. Lagomt till resterna av tårtan och spel nummer två för kvällen (Med andra ord) kan vi slappna av att ingen av oss längre är på vift i dom Södermanländska skogarna.

När myggen börjar bli allt för närgångna tar vi oss inomhus. Men eftersom torpet inte har ett riktigt vardagsrum löser vi det genom att leta reda på alla täcken och kuddar vi kunde hitta för att bygga bo på köksgolvet. Där satt vi sen med köksluckor som ryggstöd, mulade i oss chips, skrattade så vi knappt kunde andas och somnade där i en hög på golvet.

---

Instagram: @jeanetteseflin

Gallery Block

This is an example. To display your Instagram posts, double-click here to add an account or select an existing connected account. Learn more

Nu är jag äntligen hemma! Tänk när jag var i 20-årsåldern och gjorde två jorden runt resor. Det första varvet reste jag i 6 månader och min andra jorden runt resa reste jag i ETT ÅR i sträck. Idag känner jag att en månad känns mer som 4 månader. Vet inte hur jag orkade? Kanske tog man in saker lättare? Idag får jag nästan en visuell överdos av intryck när jag reser. Känner ni igen er av den beskrivningen? Mina jorden runt resor gjorde jag innan jag började fotografera på riktigt och slängde typ upp kameran i farten och fyrade av en suddig bild. Idag ser jag på världen annorlunda. Hela tiden söker min blick efter vackert ljus och plötsliga ögonblick men till slut blir jag helt slut i huvudet.

Jag har verkligen hunnit med så mycket varierande saker på den här semester. Jag har vandrat uppe på snön på en alpint bergspass, sett björn (!), blickat ut på glaciärer, upptäckt övergivna hus i Alaska, promenerat genom vackra lupinfält på Island, läst böcker på sandstränder i Frankrike, ätit tapas i Spanien och introducerat David till nästan alla i min släkt i Holland. Plus den stora nervpärsen när vår bil gick sönder i Holland. Ja ni hör ju, hur kan man inte få en visuell överdos efter så mycket olika intryck?

Årets midsommar var minst sagt besynnerlig då jag befann mig i Alaskas vildmark där mycket var lika men ändå så olikt från hemma. Den lilla byn Mccarthy som vi befann oss i ligger på samma breddgrad som Hudiksvall vilket är några mil från där jag växte upp. Myggen var precis lika jobbiga som dom är uppe i Norrland och solen vägrar även här att gå ner och skapar på sin höjd lite skymning. Men ändå är allt så olikt.

---

Vi har precis ätit en midsommarmiddag på en restaurang i Mccarthy och tänker kolla om ryktet stämmer att dom som bor i byn ska spela softboll uppe på ett fält. Inte för att vi är så intresserade av sporten softboll utan mer för att det kändes som något så urtypiskt amerikanskt. Dagen innan hade jag, Katarina, Sofia och Lena kört en hel dag för att komma fram till Mccarthy som man bara kan nå om man kör 8 timmar i sträck rakt ut i skogen och där dom sista två timmarna är på en grusväg där älgar står och lurar i vägkanten. Väl framme vid en flod måste man lasta över sin packning på en liten vagn och dra den över en liten bro för att sen bli upphämtad av en van som kör på en översvämmad väg eller som mer liknar en insjö. Men sen är man framme i Mccarthy som uppstod för att gruvarbetare skulle kunna supa och gå på bordell i början av 1900-talet. Vi hade tagit oss hit eftersom vi ville upptäcka den övergivna gruvstaden Kennecott som ligger några kilometer från Mccarthy.

Precis när vi lämnat Mccarthy får Sofia ett tips på sin instagram om att det gjorts en reality serie om människorna som bor i den här byn som går under namnet Edge of Alaska som man kan se på dplay. Dom beskriver serien så här: Långt ute i Alaskas vildmark finns den tuffaste staden i USA: McCarthy. Där trotsar 42 invånare väder och vind, drygt 16 mil från civilisationen. Måste verkligen se den här serien!

Hunden Hobo Joe

Vi hör hur folk ropar till varandra när vi går på den lilla grusvägen och svänger sedan vänster uppför en liten backe och följer ljudet av röster. Framför oss sträcker dom majestätiska bergen ut sig som en backdrop bakom det stora öppna fältet. Överallt springer hundar överlyckligt runt på spelplanen eftersom det är en boll som flyger fram och tillbaka. Spelarna måste vara snabba för annars kommer en av hundarna och fångar bollen i sina munnar. Ibland såg det nästan ut att vara fler hundar på planen en spelare. Tydligen så är nationalparken Wrangell-St. Elias National Park & Preserve som vi befinner oss i en av dom få nationalparker som man får ta med sig hundar i Alaska. Kanske är det därför det känns som att precis alla hundägare i USA är här just nu.

Det har bildats små grupperingar med folk runt fältet. Vi har dom som står i små klungor vid skogsbrynet och dom som sitter på en lång trädstock. Trots att det känns lite risky att sitta så nära planen så slår vi oss ner. Vi hade packat med oss en öl som jag öppnar med en tändare. Vi försöker lista ut reglerna till spelet men misslyckas, för oss ser det bara ut som dom spelar en lite mer avancerad version av brännboll. Jag lutar mig lite till vänster och knackar på axeln till tjejen som sitter bredvid mig på stocken. Snabbt börjar Alison som hon heter peka på olika personer på planen och nämna ord som pitcher, cather och homebase. Samtalet övergår sen till Minnesota som hon kommer ifrån och om hur mycket delstaten präglats av oss svenskar som emigrerade dit på 1800-talet. Hon berättar om att hon är uppvuxen med Pippi Långström och hur mycket hon symboliserar girl power för henne. Vi fortsätter att jämföra hur lika Minnesota och Sverige faktiskt är samtidigt som vi som sitter på stocken fått vår egen fanbase i form av ett gäng hundar som är överlycklig över att vi kastar tennisboll till dom. För varje kast blir bollen lite mer slemmig.

Kvinnan som kvällen innan spelat live på Golden saloon och som presenterade sig som att man kanske kände igen hennes röst från radio. Det gjorde såklart inte vi. Men vi kände igen henne idag då hon spelade i ett av lagen. När det blev byte för utelaget att vara inne så halvjoggar hon långsamt fram till oss som sitter på trästocken och gör en high five med oss alla för hennes dåliga insats i spelet. Hennes ord inte mina. Jag betraktar alla kufar och udda karaktärer som är där ute på spelplanen. Mannen som hela tiden sitter på huk med en cigarett i mungipan och den där klassiska handsken redo när någon missar sitt kast. Eller hunden Hobo Joe (så bra namn) som var som en artig äldre gubbe som satt lugnt och stilla och tittade på alla andra hundar som hetsade runt.

När matchen var avklarad och något lag hade vunnit promenerade vi samma grusväg tillbaka och spelade dart på Golden Saloon. En väldigt ovanlig midsommarafton helt enkelt.

Du hittar mig även här: 

Sent på kvällen under midsommarfirande går vi till den nordligaste delen av ön tillsammans med Davids barndomsvänner. Sen dom var små har dom haft en tradition att gå till just den här platsen varje midsommar, tänt en brasa och blickat ut över havet.

Det nakenbadas, dricks Pripps blå och berättas barndomsminnen samtidigt som solen är och vänder vid horisonten för att stiga upp igen. En väldigt fin tradition som är värd att upprätthållas, svenska sommaren när den är som bäst. 

Dom stora kryssningsbåtarna åker förbi med jämna mellanrum. Vissa tutar i dimman. Havet dras tillbaka när dom kommer för att sen skicka svallvågor upp mot stranden. Dom berättar att när dom var barn visste dom exakta klockslagen båtarna åkte förbi så dom kunde tajma in för att leka i vågorna. Vi sitter där i timmar med bara ljudet av vågorna och eldens sprakande. Klockan börjar närma sig fyra på morgonen och vi kan knappt hålla ögonen öppna längre. Vi släcker elden och knatar hemåt på dom tysta grusvägarna hem till stugan igen. Ett väldigt fint avslut på årets midsommarafton.

Du hittar mig även här:

Vinden tar tag i våra hår när vi åker i Davids systers cab, en Ford från 1985. På dom snirkliga vägarna i sommarlandskapet susar vi fram och ur högtalarna hörs Canned Heats Going up the country. Dom känner till varenda hörn av vägen. Vägen dom åkt många gånger förr men som är ny för mig. Innan varje kurva berättar hon om vart alla djur som står i hagarna befinner sig. Det är stora lurviga kor och får som strosar i skuggan. Plötsligt hör jag David i baksätet dra ett djupt andetag när vi åker över en bro och han drar in doften av havet.

Vårat mål var lantstället som deras farfar byggt ute på Furusund i Stockholms skärgård men som i dag ägs av deras föräldrar. Omgiven av skog och gröna buskar ligger stugan som får mig att tänka på en fjällstuga. 

Far och son

Midsommarlunchen dukas upp med allt som hör där till. Vi dricker nubbe tills flaskorna står tomma och sjunger snapsvisor. Davids pappa sjunger mest för vi är så dåliga på texterna. När maten är uppäten tänder vi en brasa och eldar upp disken, sånt man får göra när det är lågt med vatten i brunnen. 

Vi delar upp oss i lag efter maten och spelar en kubbturnering där alla medel var tillåtna för att psyka motståndarlaget. 

Du hittar mig även här:

Tänk att det redan är augusti! Det känns som det var midsommar alldeles nyss. Eftersom det regnade och var riktigt ruggigt ute på midsommar bestämde vi att samla ihop alla dom vi kände i Stockholm som inte lämnat stan för att ha vegansk midsommarpicknick på vårat köksgolv. 

Ett regnigt och dimmigt Stockholm.

Rebecca var redo med kameran och körde på hemmafrulooken. 

Jag, David och Rebecca trängde ihop oss i köket för att styra ihop middagen. 

Amanda och Elsa svängde förbi. 

Ellie

Maja

Joel och Lovisa hjälpte till i köket. 

Bim ritade en tack-för-att-jag-fick-komma bild som vi nu har ramat in här hemma men fram tills dess fick hänga på kylskåpet. 

De blev såklart efterrätt och jordgubbstårta var det enda rätta. Dom andra lyssnade på vinyler och suktade efter tårta. 

Efter omsorgsfull dekorering så blev det vaginacakes.

Vår granne Diana kom förbi och åt tårta. Sen styrdes det upp ett spontant musikquiz och lekar för att vi sen begav oss ut i natten för fest på annat håll men då fick kameran stanna hemma.