Om att bo på ett surfcamp

Det här inlägget görs i samarbete med Planet surf camps.

Vi går ut på balkonen och sträcker på oss i den varma morgonsolen. På avstånd hör vi en spansk låt på radion, bestick som klingar mot tallrikar och en kille med sin longboard glider förbi på gatan nedanför oss.

–Där är ni! Jag undrade just när ni skulle komma säger Jason som jobbar i huset. Han sitter på trappsteget utanför köket och bakom honom är en vägg med text som hälsar oss välkommen på alla slags språk. Såklart hade vi lyckats med konststycket att missat att hoppa av vid rätt busshållplats när vi åkte från flygplatsen och hamnat på andra sidan av staden och sen irrat förvirrat runt. Men nu var vi äntligen på plats och vi befinner oss på Planet surf camp i Corralejo på Fueretventuras norra ände.

Vi får ett rum på övervåningen vid takterrasen. När vi varje morgon öppnar dörren blickar vi ut mot bergen och dom vajande palmträden.

Dagarna började nästan alltid med att vi tog den korta promenaden till matbutiken och köpte på oss massa små bananer från kanarieöarna och kokosyoghurt till frukost.

Redan när vi kom fram stod våra namn uppskrivna på griffeltavlan om vilken tid och i vilken grupp vi var i för morgondagens surflektion. Ibland var det redan vid 8.30 man tog sin våtdräkt, bräda och hoppade på minibussen eller så fick man sovmorgon och åkte vid 11. Allt berodde på vädret eller vilken nivå man låg på.

Från köket såg man dom droppande våtdräkterna som hängts på tork efter dagens surflektioner.

Jason och vår surfinstruktör Marco spelade ukelele och sjöng ihop när dom hade lite tid över. Dagarna flöt ihop i varandra och stunderna efter surflektionerna spenderades med att bara slappa, spela pingis, biljard, dricka en kall öl och bada i poolen.

–Det går inte längre säger Carolina när vi sträcker och vrider våra stela kroppar på kvällens yogapass som hålls uppe på takterassen i solnedgången. Vi andra kan inte mer än att hålla med. Min kropp är helt mör av all surf. Jag känner muskler som har legat i dvala allt för länge. Mina axlar och armar ska vi inte prata om. Men det är en skön känsla av utmattning sm infinner sig. Det är alldeles för kul att surfa så snabbt glömmer man bort träningsvärken.

På hörnet vid ett torg står folk och pratar intensivt på spanska med en öl i handen. Vi kryssar oss förbi dom och den gitarrspelande mannen vid entrén. Längst in i ett hörn på restaurangen slår oss vi ner vid ett långbord. Vi beställer in tapas och karaffer med rödvin. Snart kommer berg av godsaker in i en strid ström och jag blir helt till mig när tallriken med pimentos de pardon av en slump ställs bredvid mig. De är absolut det godaste jag vet! Det finns inga gränser på hur många jag kan äta!

Vi längst in i hörnet snubblar in på dom dråpligste sakerna som har hänt oss. Så mellan tuggorna fnissar vi och förfasas över våra historier om krossade hälar, en alldeles för närgången kroppsvisitation på en flygplats och om att gå in på mataffären efter ha slagit i huvudet med blod rinnande längs halsen och inte förstå att man ser ut som nått från Dawn of the dead.

Jag delade med mig av den gången jag hoppade bungyjump i Nya Zeeland och mina byxor gled ner i fallet och jag visade halva rumpan. Såklart stod en japansk turistbuss parkerad och tittade på redo med sina kameror. Min rumpa finns nog tyvärr i några fotoalbum där borta.

Lite så hör flöt dagarna förbi under våran vistelse på Planet surf camps. I nästa inlägg får ni se bilder från själva surfen. Har du varit på något surfcamp någon gång?

Relaterat