Jag vaknar upp på en yogamatta i Capreton med en hatt över mitt ansikte och en arm som somnat där den ligger slängd över mitt huvud. Sömndrucket tittar jag mig runt, tältet är redan uppsatt och David sitter i en campingstol och ler under en enorm tall och säger godmorgon ironiskt.

Samma natt hade jag flygit från Reykjavik och led fortfarande av jetlagen från Alaska som jag befann mig i innan jag var på Island. Eftersom flygbiljetterna var så dyra att flyga från Reykjavik till Bordeaux var jag tvungen att ta en mellanlandning i Barcelona fyra på morgonen. Inte nog med att jag inte sovit något var planet försenat och när vi väl hade landat ville planet inte öppna sina dörrar och vi som skulle byta flyg blir allt mer rastlösa. Var tionde sekund tittar jag på mobilens skärm för att se hur minutrarna tickar iväg och känner hur stressen bubblar upp och nästan äter mig inifrån. Mitt plan som ska ta mig till Bordeaux avgår snart. Så fort dörrarna öppnas väller vi som ska byta flyg ut som om vi stått i startgroparna inför ett lopp. Vi springer som om vi är jagade och med bara ett fokus i blicken, gaten. Jag kommer fram med flaxande armar precis när dom ska stänga gaten och flämtar fram ett tack till personalen.

Camping i Capreton

På flyplatsen i Bordeaux möter David upp mig och han kör oss ner till Capreton där jag sedan kommer ligga avslagen på en yogamatta. Med stapplande steg går jag förbi det bröliga franska tonårsgänget och mannnen med bar överkropp som grillar alla dagens måltider. Några meter bort står den konstiga husvagnen med nerdragna gardiner och massor av porslinsdockor uppställda i fönstret. Ibland står kvinnan med sitt intensivt röda hår vid dörren till husvagnen och tittar granskande på alla som går förbi. Snart blir dom bekanta ansikten och karaktärer som vad man närmast kan kalla grannar under vår vecka på campingen.

Ordning och reda var inte riktigt våra ledord. Bilen var konstant i ett mindre kaos som vi gjorde försök att styra upp men slutade ändå oftast i meningen Har du sett…?

JAKTEN EFTER VÅGORNA

Vi tittar på appar för att se vart dom bästa vågorna kommer vara under dagen. Kör mellan olika stränder och ställer oss på den varma sanden för att blicka ut mot havet. Inte för att jag vet exakt vad jag skulle titta efter men lär mig snabbt hur dom ska rulla in mot stranden i rätt vinkel och inte vara för stökiga. David pekar på en plats med mindre folk i vattnet långt bort från vart vi står där alla bitar verkar falla på plats.

Jag får ett meddelande när jag är i Alaska om en varning från David att allt inte är som vanligt. Tydligen hade det skett en olycka vid en skäggtrimning och allt skägg hade rykt. Det är ovant att se honom i skäggstubb, men snabbt vänjer jag mig och gillar det.

Vi dricker öl på samma restaurang på torget i Capreton som vi gjorde för tre år sedan. Den där sommaren för tre år sedan som vi officiellt blev tillsammans och gjorde vår första resa ihop. Konstigt att sitta på samma ställe när tre år har passerat och tänka på hur mycket som har hänt sedan dess. Allt det fina men även allt det fruktansvärda som vi tagit oss igenom. Bredvid oss skriker ett gäng belgare rakt ut mot teven som visar fotbolls-VM.

Vi lämnar Capreton bakom oss och kör norrut mot Holland för att hälsa på min släkt.

Tjejen i receptionen ler ursäktande och samtidigt nickar på huvudet när jag frågar om skylten stämmer. Jorå det var helt fullt på campingen. Jag visste att det var för bra för att vara sant när vi gled in genom det gulliga samhället 8 på kvällen med sina slitna stenfasader med ringlande murgröna på sig. Vid den här tiden har alla campingreceptioner stängt i regionen när vi körde över den lilla stenbron mot vårat sista hopp.

Vi visste att vi kunde sova i bilen men det hade vi ingen lust med när vi suttit i en bil och kört långa timmar på motorvägen. Vi ville bara sträcka ut våra kroppar på en luftmadrass och få en hel natts sömn eftersom vi skulle repetera allt dagen efter.

Men tjejen har en lösning på vårat problem och hoppar upp från stolen och leder mig bakom huset som receptionen ligger i. Samtidigt som hon går framför mig tittar hon bakåt och säger att vi kan sova på savannen. Jag förstår ingenting. Vi passerar barn som leker på en ställlning och kommer fram till ett gult knähögt gräs med små rum klippta för att slå upp tält på.

Det var på savannen som vi spenderar vår sista natt i Frankrike.

Du hittar mig även här: