Ett av mina starkaste minnen från när jag dök i Stora barriärrevet i Australien var när en stor sköldpadda började simma bredvid mig och i vad som kändes som en evighet gled vi fram över korallerna tillsammans. Evigheten kanske bara varade i en halv minut. Men det var tillräckligt för att sätta spår i mig.
Utrotningshotade havsskölpaddor
I världen finns det sju sorters havsskölpaddor. Två av de sju arterna är klassad som akut hotad, två är klassade som starkt hotade och yterliggare två är klassade som sårbara enligt Internationella naturvårdsunionen (wwf.se). Trots att det finns lagar om att man inte får sälja produkter av sköldpaddsskal så förekommer det fortfarande. Tänk på det när ni köper med er souvenirer hem att dubbelkolla att det inte härstammar från något djur som varit tvungen att sätta livet till för att du ska ha en prydnad.
Sea turtle rescue i Jiquilillo
När prognosen för sköldpaddor inte ser så bra ut så blir man varm i hjärtat över alla dessa eldsjälar som finns där ute som jobbar för att djuren ska få bättre förhållanden. En av dom eldsjälarna är Robert som driver Sea turtle rescue i Jiquilillo i en by långt upp Nicaraguas västkust. Robert är en amerikan som verkar ha hängett sitt liv till dessa djur då han driver sitt rescue center ideellt och beroende av folks donationer. Dagen då vi möter honom i hans hus sitter han framför sin dator och svettas ymnigt. Det är varmt men man förstår direkt att någonting är fel för så mycket ska inte svetten rinna när någon bara sitter still. Han berättar att han har drabbats av någon slags inflammation i kroppen och förmodligen har han hög feber. Men det hindrar honom inte från att göra sitt plikt för sköldpaddorna. Han leder oss till ett område där stora sandsäckar står prydligt uppradade. I säckarna ligger hundratals ägg som har grävts upp från stranden och har lagts i tryggt förvar från hungriga djur och tjuvaktiga människor.
Han gräver metodiskt ner handen i en av säckarna och börjar vant fiska upp skölpaddorna som är nyligen kläckta. En efter en lägger han ner dom försiktigt i en balja. Snart blir dom så många att jag tappar räkningen. Deras små simfötter skapar en kör av hasande ljud när dom drar sig fram och tillbaka över baljans botten.
Sen bar det av ner till stranden.
I plasthinken som vi tog med ner till stranden var istället skölpaddor som hade vuxit på sig lite så att chanserna att överleva ökade.
Vi stannade på övre delen av stranden och släppte ut skölpaddorna. Sen började racet mot vattenbrynet. Deras små simfötter pinnande på som bara tusan. Men någon meter innnan vattnet stod vi samlade vid en linje för att plocka upp dom för att lägga tillbaka dom i hinken igen. Det kan låta hårt men deras sprint i sanden var för att dom skulle få känna sanden under dom så dom visste hur det ska kännas.
När det är så många som kläcks så finns det dom som inte är lika starka som alla andra andra. En pojke från byn som Robert höll på att lära upp droppade lite havsvatten i försök att få dom att piggna till men dom orkade knappt ta sig en meter och dog där på stranden. Mitt hjärta gick lite sönder.
Eftersom Robert var så pass sjuk och svag kunde han inte själv ta sig ut i vattnet. Han behövde volontärer som var bra simmare och i den kategorien faller David. Så tillsammans med två andra killar gick dom bestämt ner mot vattenbrynet och fick kämpa hårt för att inte sugas med i dom starka strömmarna som hela tiden ville dra dom till höger istället för rakt ut. När vattnet nådde till brösthöjd sänkte dom ner hinken och alla dom små skölpaddorna simmande frenetiskt runt omkring dom.
Sen promenerade vi hem till Rancho Esperanza för att äta middag vid långbordet och mötte ett gäng kor som även dom verkade vara på väg hem.
Du hittar mig även här: