Ett av mina starkaste minnen från när jag dök i Stora barriärrevet i Australien var när en stor sköldpadda började simma bredvid mig och i vad som kändes som en evighet gled vi fram över korallerna tillsammans. Evigheten kanske bara varade i en halv minut. Men det var tillräckligt för att sätta spår i mig. 

 Utrotningshotade havsskölpaddor

I världen finns det sju sorters havsskölpaddor. Två av de sju arterna är klassad som akut hotad, två är klassade som starkt hotade och yterliggare två är klassade som sårbara enligt Internationella naturvårdsunionen (wwf.se).  Trots att det finns lagar om att man inte får sälja produkter av sköldpaddsskal så förekommer det fortfarande. Tänk på det när ni köper med er souvenirer hem att dubbelkolla att det inte härstammar från något djur som varit tvungen att sätta livet till för att du ska ha en prydnad. 

Sea turtle rescue i Jiquilillo

När prognosen för sköldpaddor inte ser så bra ut så blir man varm i hjärtat över alla dessa eldsjälar som finns där ute som jobbar för att djuren ska få bättre förhållanden. En av dom eldsjälarna är Robert som driver Sea turtle rescue i Jiquilillo i en by långt upp Nicaraguas västkust. Robert är en amerikan som verkar ha hängett sitt liv till dessa djur då han driver sitt rescue center ideellt och beroende av folks donationer.  Dagen då vi möter honom i hans hus sitter han framför sin dator och svettas ymnigt. Det är varmt men man förstår direkt att någonting är fel för så mycket ska inte svetten rinna när någon bara sitter still. Han berättar att han har drabbats av någon slags inflammation i kroppen och förmodligen har han hög feber. Men det hindrar honom inte från att göra sitt plikt för sköldpaddorna. Han leder oss till ett område där stora sandsäckar står prydligt uppradade. I säckarna ligger hundratals ägg som har grävts upp från stranden och har lagts i tryggt förvar från hungriga djur och tjuvaktiga människor. 

Han gräver metodiskt ner handen i en av säckarna och börjar vant fiska upp skölpaddorna som är nyligen kläckta. En efter en lägger han ner dom försiktigt i en balja. Snart blir dom så många att jag tappar räkningen. Deras små simfötter skapar en kör av hasande ljud när dom drar sig fram och tillbaka över baljans botten. 

Sen bar det av ner till stranden. 

I plasthinken som vi tog med ner till stranden var istället skölpaddor som hade vuxit på sig lite så att chanserna att överleva ökade. 

Vi stannade på övre delen av stranden och släppte ut skölpaddorna. Sen började racet mot vattenbrynet. Deras små simfötter pinnande på som bara tusan. Men någon meter innnan vattnet stod vi samlade vid en linje för att plocka upp dom för att lägga tillbaka dom i hinken igen. Det kan låta hårt men deras sprint i sanden var för att dom skulle få känna sanden under dom så dom visste hur det ska kännas.

När det är så många som kläcks så finns det dom som inte är lika starka som alla andra andra. En pojke från byn som Robert höll på att lära upp droppade lite havsvatten i försök att få dom att piggna till men dom orkade knappt ta sig en meter och dog där på stranden. Mitt hjärta gick lite sönder. 

Eftersom Robert var så pass sjuk och svag kunde han inte själv ta sig ut i vattnet. Han behövde volontärer som var bra simmare och i den kategorien faller David. Så tillsammans med två andra killar gick dom bestämt ner mot vattenbrynet och fick kämpa hårt för att inte sugas med i dom starka strömmarna som hela tiden ville dra dom till höger istället för rakt ut. När vattnet nådde till brösthöjd sänkte dom ner hinken och alla dom små skölpaddorna simmande frenetiskt runt omkring dom. 

Sen promenerade vi hem till Rancho Esperanza för att äta middag vid långbordet och mötte ett gäng kor som även dom verkade vara på väg hem. 

Du hittar mig även här: 

Efter en över 24 timmar lång flygresa med två byten och ett väldigt krångligt USA som hade flertalet säkerhetskontroller som om vi skulle stanna i landet när vi bara skulle mellanlanda i Houston kom vi äntligen fram sent på kvällen i Managua som är Nicaraguas huvudstad.

Eftersom inrådan av både Sanna och Liz som tidigare rest runt i landet som sa att vi kunde lika gärna skippa huvudstaden då den inte är något att hänga i julgranen så delade vi en taxi följande morgon till busstationen tillsammans med två amerikanska tjejer som också bodde på samma hostel. Nog för jag brukar vara snurrig men ena av tjejerna hade på riktigt åkt till flygplatsen hemma i USA och kommit på när hon var på flygplatsen att hon glömt att ta med sig bagage. Vem gör ens det? När vi frågade vart i landet dom skulle åka strax innan vi gick mot vår buss som skulle ta oss till Granada fick vi till svar att det visste dom inte. Det var inte mycket dom hade koll på märkte vi. 

Vi spenderade två nätter i Granada och tyvärr drabbades vi av den värsta sortens jetlag. Jag var helt skev i mitt sovmönster så jag vaknade redan klockan tre varje morgon och eftermiddagarna sov jag tyvärr mest bort. Men för att göra det bästa av situationen så plockade jag med mig kameran och en jetlagad pojkvän ut till den gamla kyrkan Guadalupe för att fotografera i morgonljuset. Det märks att den byggdes redan på 1600-talet med tanke på att fasaden kändes som den skulle vittra sönder vilken sekund som helst. Jag är ju som ni vet sen tidigare väldigt svag för väderbitna byggnader. 

Granada är Nicaraguas äldsta koloniala stad där det är väldigt tacksamt att vandra runt planlöst i för den är så färgglad. Vart man än vänder sig är det någon fantastisk vägg man vill rikta kameran mot. 

Det var omöjligt att att inte spricka upp i ett leende när jag såg hur nöjd den här hunden var av att få åka moppe. 

Hostel i Granada

Vi valde att bo på Hostel De Boca en Boca som har en lummig liten innergård med bananträd och huskatter som gärna kröp upp bredvid gästerna för lite gos. Stort plus att det var gratis kaffe hela dagen och pannkakor till frukost som ingick i priset. Vi sov i ett 10 bädd sovsal för ca 65 kr natten, om du ska sova där så fråga om ett rum som inte ligger ut mot gatan om du vill ha sovmorgon. För det är väldigt lyhört och du kommer garanterat vakna när gatan utanför vaknar. Under natten har dom en nattvakt som håller koll på att ingen obehörig kommer in. Inte för att jag någonsin var orolig för vår säkerhet i Granada. 

Äta i Granada

Jag kärade ner mig totalt i Garden cafe som vi både besökte för lunch och frukost. Det ser rätt anonymt ut från gatan där det ligger på ett hörn men när man kommer in skymtar man den gröna innergården som borden står uppställda runt om där grundarna har återskapat det att se ut som ett gammalt spanskt kolonialist hem. Om ni ska äta något där så är det deras avokado toast och breakfast burrito!

Du hittar mig även här: