Ett av mina starkaste minnen från när jag dök i Stora barriärrevet i Australien var när en stor sköldpadda började simma bredvid mig och i vad som kändes som en evighet gled vi fram över korallerna tillsammans. Evigheten kanske bara varade i en halv minut. Men det var tillräckligt för att sätta spår i mig. 

 Utrotningshotade havsskölpaddor

I världen finns det sju sorters havsskölpaddor. Två av de sju arterna är klassad som akut hotad, två är klassade som starkt hotade och yterliggare två är klassade som sårbara enligt Internationella naturvårdsunionen (wwf.se).  Trots att det finns lagar om att man inte får sälja produkter av sköldpaddsskal så förekommer det fortfarande. Tänk på det när ni köper med er souvenirer hem att dubbelkolla att det inte härstammar från något djur som varit tvungen att sätta livet till för att du ska ha en prydnad. 

Sea turtle rescue i Jiquilillo

När prognosen för sköldpaddor inte ser så bra ut så blir man varm i hjärtat över alla dessa eldsjälar som finns där ute som jobbar för att djuren ska få bättre förhållanden. En av dom eldsjälarna är Robert som driver Sea turtle rescue i Jiquilillo i en by långt upp Nicaraguas västkust. Robert är en amerikan som verkar ha hängett sitt liv till dessa djur då han driver sitt rescue center ideellt och beroende av folks donationer.  Dagen då vi möter honom i hans hus sitter han framför sin dator och svettas ymnigt. Det är varmt men man förstår direkt att någonting är fel för så mycket ska inte svetten rinna när någon bara sitter still. Han berättar att han har drabbats av någon slags inflammation i kroppen och förmodligen har han hög feber. Men det hindrar honom inte från att göra sitt plikt för sköldpaddorna. Han leder oss till ett område där stora sandsäckar står prydligt uppradade. I säckarna ligger hundratals ägg som har grävts upp från stranden och har lagts i tryggt förvar från hungriga djur och tjuvaktiga människor. 

Han gräver metodiskt ner handen i en av säckarna och börjar vant fiska upp skölpaddorna som är nyligen kläckta. En efter en lägger han ner dom försiktigt i en balja. Snart blir dom så många att jag tappar räkningen. Deras små simfötter skapar en kör av hasande ljud när dom drar sig fram och tillbaka över baljans botten. 

Sen bar det av ner till stranden. 

I plasthinken som vi tog med ner till stranden var istället skölpaddor som hade vuxit på sig lite så att chanserna att överleva ökade. 

Vi stannade på övre delen av stranden och släppte ut skölpaddorna. Sen började racet mot vattenbrynet. Deras små simfötter pinnande på som bara tusan. Men någon meter innnan vattnet stod vi samlade vid en linje för att plocka upp dom för att lägga tillbaka dom i hinken igen. Det kan låta hårt men deras sprint i sanden var för att dom skulle få känna sanden under dom så dom visste hur det ska kännas.

När det är så många som kläcks så finns det dom som inte är lika starka som alla andra andra. En pojke från byn som Robert höll på att lära upp droppade lite havsvatten i försök att få dom att piggna till men dom orkade knappt ta sig en meter och dog där på stranden. Mitt hjärta gick lite sönder. 

Eftersom Robert var så pass sjuk och svag kunde han inte själv ta sig ut i vattnet. Han behövde volontärer som var bra simmare och i den kategorien faller David. Så tillsammans med två andra killar gick dom bestämt ner mot vattenbrynet och fick kämpa hårt för att inte sugas med i dom starka strömmarna som hela tiden ville dra dom till höger istället för rakt ut. När vattnet nådde till brösthöjd sänkte dom ner hinken och alla dom små skölpaddorna simmande frenetiskt runt omkring dom. 

Sen promenerade vi hem till Rancho Esperanza för att äta middag vid långbordet och mötte ett gäng kor som även dom verkade vara på väg hem. 

Du hittar mig även här: 

GATULIVET I LEON

Leon är Nicaraguas näst största stad med 160 000 invånare och är precis som Granada en av landets äldsta kolonialstäder.  

Sten som vittrar sönder och krackelerad färg pryder husens väggar.

SAKER ATT GÖRA I LEON

Jag står på taket till katedralen i Leon och känner den vita och varma stenen under mina fötter och tänker vad skönt att det är mulet idag annars hade jag haft brännblåsor på fotsulorna vid det här laget. Till höger om mig ser jag ett par smita iväg från gruppen och killen tar sats och springer upp på en av kupolerna, sträcker upp händerna i luften och hans tjej tar en bild på honom med mobilen. I samma veva hör jag vår guide som skriker med panik i rösten till dom och jag uppfattar att hon säger nått i stil med "Vill ni dö?" på spanska. Bara 10 minuter innan hade hon förklarat att takets kupoler är väldigt sköra och är bland annat gjorda av äggskal. Om man klättrar upp på dom finns det en stor risk att dom kollapser och då har du ett fall på över 30 meter. 

Man skämtar ofta hur långt folk går för att ta en bild till Instagram och där fick jag se det i verkligheten och jag kan bara skaka på huvudet av insikten om hur idiotiska människor kan vara. 

För att kunna ta fig upp på katedralens tak måste du först köpa biljett på baksidan av katedralen. Det är väldigt lätt att missa vart man ska göra det, vi gick nog nästan tre varv innan vi hittade rätt. Så ett tips håll utkik efter en liten dörr, den som ser ut som något Nils Karlsson Pyssling skulle ha byggt i jämförelse till dom stora portarna. Där inne bakom ett galler står någon du kan köpa biljetter av, ta sedan vänster när du går ut och gå runt hörnet för att se en till dörr där du blir insläppt. Dom har bara vissa tider du får gå upp och då möter man upp en guide i klocktornet. Ett tips är att ta med ett par strumpor för du får inte ha några skor på dig där på taket och något jag kan garantera så är det att det golvet kan bli stekhett en solig dag. 

Ser ni vulkanen? 

Den största attraktionen i Leon är vulcanoboarding som bokstavligen är att sitta på en träplanka och åka nerför en aktiv vulkan. På vägen ut till vulkanen åkte vi förbi fält efter fält som såg ut som något från en ockult ceremoni. Såklart är det ju inte det utan bara ett sätt att torka skörden. 

HOSTEL I LEON

Vad ni än gör så tycker jag inte att ni ska bo på Big foot hostel som är det mest populära hostelet i staden. För samma pris (40 dollar) bör du hellre lägga dina pengar på Casa Abierta. Där får du ett eget rum, toalett med en riktigt härlig dusch och utsikt över deras stora pool. På Big foot får du bo i en skokartong, poolen är lika stor som en badtunna och du får inte ens en dörr till toaletten som är inne på rummet. Nej tack till att befinna sig i samma rum som någon annan när dom ska bajsa. Så nära vill varken jag eller David vara varandra. Det var ett så bra beslut att dra därifrån redan efter första natten. Det kändes som vi träffade helt rätt när vi checkade in på hostelet Casa Abierta. Inte nog med att dom har sin stora pool som är så skön när värmen ligger på som mest. Dom har även en vegetarisk/vegansk restaurang där du kan äta dagens alla mål om du så vill. Lemonaden kan jag verkligen rekommendera som är väldigt läskande med massa färsk mynta i sig. 

Mitt emot Bigfoot hittar du baren/hostel Viavia som vi inte sov på utan bara besökte baren. Men med tanke på hur mysigt det var där på deras lummiga innergård med vita virkade hängmattor som hängde runt om oss och att dom har toppenbetyg på Tripadvisor så borde det vara ett bra alternativ. Där kostar det enbart 24dollar för en natt i dubbelrum och 10dollar för en säng i ett dorm. 

Flottig och svettig. Lite så jag konstant kände mig under min tid i Nicaragua. Men det får man ta när man är som jag och är nitisk med solskydd. Min solkräm för ansiktet kombination med en extrem hög luftfuktighet resulterade i ett glansigt ansikte som kunde blända folk. Men nu tror jag att jag har hittat solkrämernas solkräm. Den är från Paula's Choice och har hela spf 50 i sig och har en matt finish. Den må vara dyr men Skincity brukar ha tillfällen då dom har 20% på det märket ibland. Håll utkik för den är värd varenda krona. Nu har jag den varje dag sommar som vinter för att undvika att pigmentfläckar ska ploppa upp. 

Du hittar mig även här: 

Vi slänger upp våra ryggsäckar över axlarna och riktar blicken upp mot backen som ska ta oss till Hostel Clandestino som jag hade snubblat över när jag googlat runt på boenden i Playa Maderas. Vi hade ingen bokning när vi kämpade oss upp för backen och snabbt samlades det en svettpöl på ryggen mellan linnet och väskan. Ovanför oss hör vi hur det prasslar till och grenar gungar upp och ner. Det vrålar mellan grenverket och vi lutar våra huvuden bakåt och spänner blicken för att se vad det är. Där på en gren sitter en stor svart apa som formar sina mun till ett O och vrålar rakt ut. David blir överlycklig eftersom det är hans första gång han ser vilda apor. 

När vi äntligen kommer fram rinner svetten på ett helt orimligt sätt, luftfuktigheten är som inget annat jag upplevt tidigare. Så fort man rör sig en millimeter så börjar svetten rinna, tänk er då att krångla sig upp för en backe med en stor ryggsäck på ryggen. Men det skulle visa sig att det verkligen var värt det. Det första vi blir erbjudna när vi kommit upp är en iskall öl och vi sjunker tungt ner på trädbänken vid receptionen och lika snabbt bildas kondens på glasflaskan vars droppar sakta börjar rinna ner över min hand. Jag skulle komma och älska att bo där långt uppe bland trädkronorna.

Vi hade tur då dom hade en stuga ledig. Men ett tips är verkligen att alltid boka i förväg för trots att det var lågsäsong så är det nästan jämt fullbokat vilket är väldigt ovanligt för Nicaragua. Det säger en hel del om hur bra stället är tycker jag. 

Juan som är en av grundarna till det fantastiska hostelet berättade för oss att han tillsammans med ett tysk par börjat att bygga på platsen för bara fem år sedan. Dom första åren var han själv där uppe och byggde, helt utan el och vatten. Det måste vara en sådan skön och häftig känsla att blicka ut över något man byggt upp från grunden. Allt som vi tar för givet som rinnande vatten eller tända en lampa blir en lyx. Det sätter saker i perspektiv. 

Det finns väldigt olika boenden på Hostel Clandestino beroende vad du är på för budget. Du kan sova i en folkabuss eller i flerbäddsdorm eller lyxa till det och bo i den blå stugan La Cabanita som vi gjorde. Där får du en balkong med hängmattor på sig, dusch, toalett och ett litet vardagsrum. Du sover uppe på innertaket i stugan med bara ett myggnät mellan dig och jungeln. Varje morgon vaknade vi klockan 5 på morgonen av vrålaporna som skrek om att nu är dags att stiga upp. Minnet av att ligga där i mörkret och höra apornas mullrande vrål är något jag alltid kommer bära med mig. 

Här står min kamera på sängen så ni förstår utsikten vi hade när vi vaknade. 

Det finns även gemensama ytor som ett stort trädeck med hängamattor som man kan meditera och göra yoga på och ett utomhuskök med kylskåp och spis. Mat får du antingen köpa med dig från San Juan del Sur eller vänta på en matbuss som kommer Playa Maderas en gång i veckan. Om du inte vill laga mat själv har jag skrivit mina tips på ställen att äta i min lilla guide om Playa Maderas. 

Det finns även andra boenden där uppe på berget men det är för dig som kanske gillar att resa dyrt och all inclusive vilket inte är min grej. Men jag måste säga att deras stugor gör sig väldigt bra framför kameran. 

INFO: 

Du kan inte boka via något online bokningssystem utan det är bäst att maila till clandestinomaderas@gmail.com eller via deras Facebook sida. 

En natt i dorm kostar 15dollar och då ingår kaffe, wifi och obegränsade mängder av filtrerat vatten. Tro mig det kommer du uppskatta i den värmen. 

En natt i La Cabanita kostar runt 50-60dollar. 

http://www.hostel-clandestino.com

 

Du hittar mig även här:

Jag har gjort många saker under mina resor för att utmana mig själv som till expempel att hoppa fallskärm, bungyjump och absaila ner mig med rep i grottor. Men det här var lätt det läskigaste jag gjort i mitt liv. 

Vart kan man göra vulvano boarding?

Leon är Nicaraguas näst största stad fylld med färgglada hus i kolonialstil. Men dom flesta åker dit för äventyr i alla fall om du reser som backpacker. En kort bilresa utanför staden hittar man Cerra Negro som är Centralamerikas nyaste vulkan då den kom till så sent som 1850. Men trots sin unga ålder så är den en av dom mest aktiva vulkaner i Nicaragua med sitt senaste utbrott 1999. 

Som ni vet har jag tidigare varit och vandrat runt på White island som är en aktiv vulkanö i Nya Zealand och där var vi tvungna att bära gasmask och hålla koll vart vi satte fötterna eftersom marken kokade. Cerro Negro var mer som en mountain of asch som vår guide förklade det. Vilket jag måste hålla med om att den såg ut som. Men skrapade man lite med foten och fick bort det översta lagret av grus för att sen sätta handen mot vulkanen så var den kokhet. 

Saker att tänka innan du åker

• Priset för en halvdagsutflykt ligger på 30 dollar inklusive transport, utrustning, litet snacks och öl när du åkt ner och en drink väl tillbaka på hostelet.

• Är du rädd för höga höjder så är det här inget för dig. Jag lider av en fruktasvärd höjdrädsla men är ochså helt knäpp i huvudet och måste utmana det jag är rädd för. Jag skakade som ett asplöv när jag kom ner för jag hade så mycket adrenalin i kroppen men var väldigt stolt att jag inte bangade ur när jag stod där på toppen.

• Har du du med dig en liten scarf när du reser så packa med den på utflykten för den kan du knyta över din mun. Har du ingen så rekommenderar jag dig att köpa en av guiden. För du vill inte åka nedför vulkanen och få i dig all den svarta askan/gruset i halsen eller i ansiktet som sprätter upp från dina fötter som du har i marken för att styra hastigheten.

• Vi valde att göra vår vulcano boarding med Big foot hostel vars grundare faktiskt var den som kom på den här sjuka aktiviteten. Men ett tips från mig är att inte bo på hostelet om du inte är intresserad av att festa. Det här är Leons partyhostel nummer 1. Vi hade missat den informationen och efter en natt bytta vi till ett mycket lugnare boende.

• Försök att inte åka långsammast i din grupp för du kommer få göra en ice bucket challenge. En person står längst ner med en hastightesmätare och skriver ner hur snabbt du åkte så det går inte att komma runt det.

Du hittar mig även här: 

Efter en över 24 timmar lång flygresa med två byten och ett väldigt krångligt USA som hade flertalet säkerhetskontroller som om vi skulle stanna i landet när vi bara skulle mellanlanda i Houston kom vi äntligen fram sent på kvällen i Managua som är Nicaraguas huvudstad.

Eftersom inrådan av både Sanna och Liz som tidigare rest runt i landet som sa att vi kunde lika gärna skippa huvudstaden då den inte är något att hänga i julgranen så delade vi en taxi följande morgon till busstationen tillsammans med två amerikanska tjejer som också bodde på samma hostel. Nog för jag brukar vara snurrig men ena av tjejerna hade på riktigt åkt till flygplatsen hemma i USA och kommit på när hon var på flygplatsen att hon glömt att ta med sig bagage. Vem gör ens det? När vi frågade vart i landet dom skulle åka strax innan vi gick mot vår buss som skulle ta oss till Granada fick vi till svar att det visste dom inte. Det var inte mycket dom hade koll på märkte vi. 

Vi spenderade två nätter i Granada och tyvärr drabbades vi av den värsta sortens jetlag. Jag var helt skev i mitt sovmönster så jag vaknade redan klockan tre varje morgon och eftermiddagarna sov jag tyvärr mest bort. Men för att göra det bästa av situationen så plockade jag med mig kameran och en jetlagad pojkvän ut till den gamla kyrkan Guadalupe för att fotografera i morgonljuset. Det märks att den byggdes redan på 1600-talet med tanke på att fasaden kändes som den skulle vittra sönder vilken sekund som helst. Jag är ju som ni vet sen tidigare väldigt svag för väderbitna byggnader. 

Granada är Nicaraguas äldsta koloniala stad där det är väldigt tacksamt att vandra runt planlöst i för den är så färgglad. Vart man än vänder sig är det någon fantastisk vägg man vill rikta kameran mot. 

Det var omöjligt att att inte spricka upp i ett leende när jag såg hur nöjd den här hunden var av att få åka moppe. 

Hostel i Granada

Vi valde att bo på Hostel De Boca en Boca som har en lummig liten innergård med bananträd och huskatter som gärna kröp upp bredvid gästerna för lite gos. Stort plus att det var gratis kaffe hela dagen och pannkakor till frukost som ingick i priset. Vi sov i ett 10 bädd sovsal för ca 65 kr natten, om du ska sova där så fråga om ett rum som inte ligger ut mot gatan om du vill ha sovmorgon. För det är väldigt lyhört och du kommer garanterat vakna när gatan utanför vaknar. Under natten har dom en nattvakt som håller koll på att ingen obehörig kommer in. Inte för att jag någonsin var orolig för vår säkerhet i Granada. 

Äta i Granada

Jag kärade ner mig totalt i Garden cafe som vi både besökte för lunch och frukost. Det ser rätt anonymt ut från gatan där det ligger på ett hörn men när man kommer in skymtar man den gröna innergården som borden står uppställda runt om där grundarna har återskapat det att se ut som ett gammalt spanskt kolonialist hem. Om ni ska äta något där så är det deras avokado toast och breakfast burrito!

Du hittar mig även här: