Islands lunnefåglar på Latrabjarg

Fotografera lunnefåglarna på Latrabjarg Island.

Vinden tar tag i dörren när jag kliver ut ur bilen och skyndar mig in till hostelet i Breidavik som vi ska bo på. Inne vid baren står ett äldre holländskt par och pratar med tjejen som jobbar där, här agerar baren även reception. Jag och Katarina hade tagit oss till den nordvästra delen av Island för att se lunnefåglarna som bor på klipporna vid Latrabjarg bara en kilometer därifrån. Jag smyglyssnar på deras samtal i väntan på att det ska bli min tur och när paret frågar om det är bäst att se lunnefåglarna nu på eftermidddagen eller imorgon bitti då det kanske är bättre väder spänner jag ut mina Dumbo-öron. "Om ni ska se lunnefåglarna så måste ni åka nu innan det blir mörkt, på morgonen och dagen är dom inte där" svarar tjejen. Nu blir det bråttom. Jag betalar för vårat rum, vi slänger in våra saker och hoppar in i bilen igen.

Det fortsätter att spöregna och vinden viner. Grusvägen vi kör på har små insjöar på sig som vi sakta plöjer oss igenom med vår fyrhjulsdrivna bil. Vägen tar oss uppåt med en slutning som övergår till ett stup på höger sida. Vid parkeringen krånglar jag på mig mina regnbyxor och klär in min kamera i en plastpåse så den ska klara sig. Vinden suger tag i bildörren vilket gör det svårt att öppna den. Vi kämpar oss upp på klippan framåtlutande fyllda av förväntan och tvivel. Tänk om vi har kört så här långt och sen inte får se en enda lunnefågel? Så är ju verkligheten när man åker för att se vilda djur.

Fotografera och fågelskådning av lunnefåglarna på Latrabjarg Island.

Det holländska paret är hela tiden några steg framför oss. Vi tittar ner på klipporna som störtar ner i havet men vet inte riktigt vad vi ska titta efter. Det är flera olika sorters fåglar som trycker längs med klippväggarna och vi kisar med ögonen för att se om dom där fåglarna långt där borta är lunnefåglar. Katarina som har sitt superzoom objektiv med sig riktar kameran dit och bekräfta att så är inte fallet. Men så ropar hon till, där satt det två stycken. Tyvärr alldeles för långt borta för att min 24-70mm objektiv skulle kunna fånga dom på bild. Jag visste inte om det men inom mig bodde det visst en fågelfotograf. Ni vet dom där gubbarna i 70-års åldern som är med i fotoklubbar och BARA fotograferar bilder på fåglar som dom sedan visar upp. På den här klippan börjar jag förstå dom dom som håller på med fågelskådning lite mer. Janne 72år fågelfotograf - vaknade till liv inom mig.

Jag ser att det holländska paret har stannat till och står och tittar ner. Regnet rinner ner i mitt ansikte och jag försöker torka bort vattnet när jag går ikapp dom. När jag kommit ifatt så ser jag vad dom tittar på. Ett lunnefågelpar som sitter tätt ihop på en skreva inte långt ifrån där vi står. Dom känns inte på riktigt, som om fåglarna är skapade av Disney. Dom verkar ta ovädret med ro och trycker sig mot varanndra.

Den äldre mannen undrar hur jag lyckas få något fokus med min kamera när det är så mycket regn på linsen. Jag drar upp en putsduk och gnuggar lite lätt på hans lins och säger att han har ett bra öga för att hitta fåglarna som gömmer sig på klipporna. Han sträcker lite på sig och ler samtidigt som hans fru nickar instämmande. Jag trycker ner den blöta trasan i min lika blöta ficka och tittar ut. Min höjdrädsla är ständigt närvarande och jag håller mig långt ifrån kanten. Tankar om att vinden ska ta tag i mig och svepa mig utför stupet eller att jag ska snubbla och att jag ska falla handlöst ned rör sig i mitt huvud. Ni som lider av svår höjdrädsla vet nog vilka mardrömsscenarion som man målar upp för sig själv. Men det måste ske olyckor här på Latrabjarg tänker jag. Kraftig vind, regn och stup överallt. Men den tanken tränger jag bort och tittar på gulliga orangea näbbarna istället. Det har en lugnande effekt på mig.

Jag sätter mig på knä i gräset och fortsätter titta på lunnefåglarna och tackar mig själv att jag köpte ett nytt regnställ innan resan. Det kanske var det absolut viktigaste att ha med sig för en resa till Island insåg jag. Paret försvinner längre och längre bort, men hela tiden håller dom händer. Det var något vackert över hur dom stegade fram på klippan rakt in i dimman.

Jag vänder mig om och ser Katarina stå mycket längre bort och fotograferar. Men när jag senare pratar med henne så hade hon stått där i sin ensamhet på Latrabjarg och pratat med lunnefåglarna. Hon tjoar till och utbrister att lunnefåglarna ser ut som raketkorvar när dom flyger förbi oss. Skönt att jag är i gott sällskap känner jag.

Låt oss prata om ljuset, det isländska ljuset. Hur är det ens möjligt att det bara blir så här? Som ett färdigt filter lägger sig över naturen och skapar en stämning som man bara kan drömma om att skapa i photoshop. Andra fotograferar har pratat om hur vackert det är och jag ställer mig nu til rätta i ledet och lovordar den lika mycket jag.