Vi landar tidigt på morgonen på Reykjaviks flygplats och hämtar ut vår bil som ska ta oss upp till nordvästra Island. Men först behöver vi stilla vår hunger och vi är i stort behov av frukost. Förra gången Katarina var i Reykjavik hade hon besökt ett hostel som hon sa att hon trodde jag skulle gilla. Efter ha letat parkeringsplats och försökt tyda isländska skyltar var vi redo för en frukostbuffé. Men så rätt hon hade i att jag skulle gilla den här platsen!

Kex - Reykjaviks Finaste hostel?

Vid en parkeringsplats hittar du en anonym dörr med en liten skylt med ordet Kex på sig. Inte mycket avslöjar allt det fina som gömmer sig därinne. Kex hostel ligger i en gammal nedlagd kexfabrik och därav namnet. Det är högt i tak och färg har lossnat på balkarna ovanför oss. Min blick flackar runt över det stora rummet och kan inte riktigt bestämma vad jag ska stanna blicken på. Överallt finns det någonting att undersöka. Saker som är kantstötta och slitna, allt spretar åt alla håll men håller underligt nog ihop ändå. Det är mycket av allt, precis som jag gillar det.

Den här gången stannar vi bara för att äta deras frukostbuffé men några dagar senare precis innan vi ska lämna landet bor vi där en natt. Vi delar rum med 4 andra backpackers och i vanlig ordning är det ett kaos. Speciellt den där killen som ständigt verkar ge sig ut för att springa och som har sina löparkläder på tork. För att vara ett backpacker hostel så är Kex väldigt dyrt. Jag tror vi betalade nästan 600 kr för en säng i sovsal för 6 personer. Vilket nog är det mesta jag betalat för en säng i ett dorm någonsin. Då får du inte ens en egen toalett på rummet utan måste dela som vanligt med alla andra i korridoren. Visuellt tilltalar Kex mig verkligen, men om du lyckas hitta ett billigare boende så kan du alltid svänga förbi deras bar på kvällen som är öppen för allmänheten.

Island måste vara det dyraste landet jag rest i. Varje gång jag såg en prislapp fick jag nästan hicka. Som den där gången när vi skulle äta en pizza på restaurang i en litet samhälle och den kostade motsvarande 300 svenska kronor. Blev helt enkelt att vi delade på en för att inte känna att det skulle svida allt för mycket i plånboken. Upplevelserna man får i landet är i princip gratis borträknat från hyrbil och bensin men pengarna försvinner snabbt på mat och boende.

På Reykjaviks gator

Det är juni men det känns som oktober. Det blåser och regnar på tvären, vädret är allt annat än härligt. Men Reykjaviks husfasader gör sitt bästa för att kompensera för det gråa vädret. För här är fasaderna allt annat än gråa. Hela staden är som att få sig en injektion av gatukonst. Runt varje hörn hittar jag konst i alla möjliga stilar. Önskar innerligt att fler städer skulle våga låta gatukonstnärer få ta upp mer utrymme i offentliga miljöer. Vardagen skulle bli lite roligare.

Ett tips är att följa min begåvade vän och gatukonstnär Julia Riordans instagram som reser runt i världen och målar husfasader, bilar och parkourparker. Blir alltid lika glad när jag ser hennes konst!

Sista biten in i Hallgrimskirkja piskar regnet på oss och folk går framåtlutade med dörren i sikte. Regnet skulle förfölja mig både på södra sidan av Island och ända ut till den nordvästra klippan.

Katarina klappar katter som inte finns på riktigt och går gatan ner med huvan från jackan dragen över sin hatt. Sånt man måste göra när vädret ställer sig på tvären. Vi hittar en liten tobakshandel och går in, hunden med krulliga öron står utanför och kastar långa blickar in på oss och sin husse. Husse köper en korv till sig själv och en annan till hunden som slukar den snabbt. Nu var det dags att ta oss tillbaka till bilen för att köra den långa sträckan upp mot norr. Det jag inte visste då men som sen skulle visa sig vara den mest utmanande bilresan jag någonsin kört.

Du hittar mig även här:

Man behöver inte köra långt från Reykjavik för att få otroligt vackra naturupplevelser. Jag lämnade Reykjavik klockan 8 på morgon i min hyrbil och 12 timmar senare lämnade jag tillbaka bilen hos uthyrningsfirman vid flygplatsen. Allt det här är fullt möjligt att hinna med på en dag, en lång dag förvisso. Men jag kände att jag var tvungen att passa på när jag äntligen hade tagit mig till södra Island. Så det här är helt enkelt en liten guide med tips som både passar dig som har en stopover/mellanlandning på väg till någon annan destination eller tänker du kanske köra hela ringvägen runt ön. Sträckan jag körde var Reykjavik till Vik som tar 2,5 timme om du kör utan att stanna, men det kan man ju inte göra då det finns så mycket vackert på vägen.

---

1. Vattenfallet Seljalandsfoss

Det första stoppet är vattenfallet Seljalandsfoss som ligger cirka 1 timme och 45 minuter från Reykjavik. Det känns som hela Island är täckt av spektakulära vattenfall men Seljalandsfoss och Skogafoss måste nog vara dom mest kända och besökta av dom alla. Men var bara beredd på att dela vattenfallet med busslaster av folk. Det som gör att det här vattenfallet unikt är att man faktiskt kan gå bakom det. Det är bara att ta stigen till höger om fallet och följa lämmeltåget av andra turister. Men trots att det är väldigt turistigt så är det en mäktig upplevelse att stå bakom vattenfallet och ha vatten som störtar cirka 70 meter ner och träffar kraftfullt vattenytan nedanför dig. Glöm inte att klä på dig regnställ, vattentäta skor och plasta in kameran.

---

2. Varma källan SELJAVALLALAUG

Nästa stopp ligger bara 20 minuter med bil från vattenfallet Seljalandsfoss och det är den undangömda poolen och varma källan Seljavallalaug. Hit tar du dig om du vill komma undan busslasterna och från parkeringen till den här utomhuspoolen är det bara cirka 20 minuters promenad. Det bästa är att den är helt gratis att använda och det finns även ett litet omklädningsrum i det lilla vita huset. För att se mer bilder och om hur du hittar hit kan du läsa mitt blogginlägg:

Bada i den gömda poolen Seljavallalaug på Island

---

3. Vattenfallet Skogafoss

Det tredje stoppet är vattenfallet Skogafoss som även den är en av Islands största vattenfall. Det förvånar mig inte då den är 25 meter bred och där vattnet faller ner från cirka 60 meter höjd ner i floden Skógá. Här kan du inte gå bakom vattenfallet utan istället ta den ormliknande trappan med dom 370 trappstegen upp till toppen av fallet.

Jag hade blivit varnad innan jag åkte till Island om att det skulle vara svårt att fotografera vattenfallen då dom är så populära vilket gjorde att jag var beredd på att jobba mycket i photoshop för att ta bort massa människor i bilden när jag kom hem. När jag väl står där är det precis som dom beskrivit det med massor av folk i färgglada regnställ som vandrade runt framför fallet. Men så plötsligt var det som att alla fattade att jag vill ta en vacker bild och alla går därifrån. Kvar står bara två ensamma personer som jag gärna hade kvar i bilden för att man ska förstå storleken på vattenfallet. Ibland är det som om alla bitar faller på plats.

Kommer du hit en solig dag kan du se det populära fenomenet som är en dubbel regnbåge som sker vid fallet. Googla på det för det ser ut att vara väldigt vackert upplevelse. Kanske reagerar du som mannen i det kända youtubeklippet Oh my god It´s a double rainbow :)

---

4. Svarta stranden Reynisfjara

Sista stoppet på utflykten är på den svarta stranden Reynisfjara som ligger strax innan det lilla samhället Vik. Regnat öser ner när jag kommer fram men det är inte ovanligt då det är Islands regnigaste plats. Dimman ligger tät och jag skopar upp en näve sand i min hand och ser att den är helt kolsvart och grov som om det var fint grus. Vågorna rullar in och skapar starka konstraster mellan dom vita vågorna och den svarta vulkansanden. Jag har sett svarta stränder i både Nicaragua och på Bali men det är något extra speciellt att se det i kombination med den nordiskt karga och råa stämning som vi har här uppe. På stranden hittar du även Reynisdrangar som är klippväggen med besynnerliga formationer och staplar som skapades när det var ett vulkanutbrott och lavan som rann ut i havet kyldes ner väldigt snabbt.

Du hittar mig även här:

Hårda aggresiva regndroppar träffar bilen när jag kör på den sliriga grusvägen. Jag har kvällen innan sagt hejdå till Katarina och ska upptäcka den södra sidan av Island själv. Det är ovant att sitta ensam i en bil efter ha kört genom Alaska och norra Island tillsammans med andra. Jag lägger i ettans växel och kör långsamt genom insjörarna som bildats på vägen.

Jag svär högt för mig själv när jag inser att jag är kissnödig. Regnet piskar där ute och jag vet att jag inte bara snabbt kan smita ut utan att bli dyblöt. Jag har inte tagit mig så här långt för att bara ge upp på parkeringen. Den här varma källan har jag velat fotografera i flera månader sen den dök upp i mitt instagramflöde. När både jag och kameran är helt inplastade trotsar jag vädret igen och beger mig ut.

Jag går på stigen som ska ta mig till Seljavallalaug, en varm källa som många missar när dom skyndar mellan vattenfallen på Islands södra kust. Hit går inga busslaster och en dag med det här vädret behöver jag inte dela platsen med många andra. Det är juni och hela Island är täckt av vackra lupiner. Dom mjuka kullarna skiftar i olika nyanser av grönt och dimman har svept ner över topparna. Rakt framför mig är det små vattenfall som rinner nedför kullarna och skapar ett litet vattendrag. Stigen går på vänster sida av vattnet och jag går där helt själv. När jag kommer runt ett hörn stannar jag till, lite längre bort står ett barn helt blixtstilla. Inga andra syns till och jag blir på riktigt lite rädd. Måste sluta lyssna på alla läskiga poddar och filmer där barn beter sig konstigt. Det kan ju inte vara sunt att bli rädd för en unge i ett rött regnställ. Men kanske är det hela stämningen med Island och dimman som byggde upp det försöker jag rättfärdiga mig själv.

Stigen leder ner till vattendraget som har ett gäng söndertrampade plankor i mitten som man ska gå på, kanske är dom perfekt under dom torra dagarna. Men nu breder vattnet ut sig mycket mer och jag härmar personerna som jag kommit ikapp när dom går zickzack och ser dom hoppa mellan dom torrare områdena. Några av dom vandrar i vanliga sneakers som måste ha varit helt genomblöta vid det här laget. Själv går jag rakt igenom vattnet med min nya vandringsskor från Meindl (modell Kansas) som jag har en kärleksrelation till. Det här är verkligen livets sko, skönare och stabilare sko får man leta efter. Helt torra om tassarna är jag över på andra sidan.

Bada i den varma källan Seljavallalaug

Efter en cirka 20 minuter lång promenad är jag äntligen framme vid en av Islands äldsta pooler som byggdes redan 1923. Den är 25 meter lång har till och med ett litet omklädningsrum som du kan smita in i för att byta om. När den byggdes användes poolen för att lära barnen att simma vilket inte var en självklar grej på den tiden trots att så många jobbade inom fiskeindustrin. Förstå att så många som jobbade till havs inte visste hur man simmade. Att simma är något vi tar som en självklarhet idag att man lär sig som barn.

En man simmar själv runt i poolen och ser rätt nöjd ut. Jag stoppar ner handen i vattnet och förvånas över hur varmt det är, tydligen kommer värmen från en varm källa i närheten. Dimman trycker sig ner över bergen mer och mer. Linsen på min kamera är täckt med vattendroppar. Först ger jag ett ärligt försök att torka bort dom men ger snabbt upp jobbar med dom istället. Vattendropparna skapar små disiga runda cirklar på mina bilder som får hänga kvar.

Ni kanske kommer ihåg när vulkanen Eyjafjallajökull hade sitt utrbrott 2010 och flygen blev inställda på grund av det. Seljavallalaug ligger inte alls långt bort från utbrottet och täcktes av aska, när man ser bilder som dom här fattar man verkligen vilket jobb dom har gjort som grävde fram det igen.

Det finns en gammal tradition av att bygga torn av stenar som härstammar ändå tillbaka till vikingatiden på Island. Då användes dom som riktmärken från deras olika expeditioner runt om på ön och dessa är det ytterst viktigt att inga rör då dom är historiska landmärken idag. Idag har tyvärr turister börjat bygga liknande torn vilket islänningarna själva inte uppskattar. Ibland bygger dom på dom gamla (!) eller flyttar runt stenar och genom det skadar väldigt gammal mossa. Jag förstår inte riktigt varför man gör det, kanske är det någon jag var här grej eller tycker bara det är en gullig sak att göra. Men snälla flytta inte runt stenar eller ändra om i naturen, lämna den som den var när du kom dit.

Hitta till Seljavallalaug

Koordinater: 63.568474, -19.608277

Kör på ringvägen 1 från Rekjavik mot Vik i cirka 15 mil, sväng sedan vänster in på väg 242 mot Raufarfell. Du vet att du missat avfarten om du åker förbi avfarten till vattenfallet Skogafoss. På väg 242 kör du bara rakt fram och vägen kommer gå över till en grusväg. När vägen delar på sig håller du åt höger och följer skylten mot Seljavellir. När vägen tar slut parkerar du och promenerar den sista biten.

Det bästa är att det är helt gratis att bada i den här varma källan, bara att byta om och hoppa i.

 

Du hittar mig även här:

Vinden tar tag i dörren när jag kliver ut ur bilen och skyndar mig in till hostelet i Breidavik som vi ska bo på. Inne vid baren står ett äldre holländskt par och pratar med tjejen som jobbar där, här agerar baren även reception. Jag och Katarina hade tagit oss till den nordvästra delen av Island för att se lunnefåglarna som bor på klipporna vid Latrabjarg bara en kilometer därifrån. Jag smyglyssnar på deras samtal i väntan på att det ska bli min tur och när paret frågar om det är bäst att se lunnefåglarna nu på eftermidddagen eller imorgon bitti då det kanske är bättre väder spänner jag ut mina Dumbo-öron. "Om ni ska se lunnefåglarna så måste ni åka nu innan det blir mörkt, på morgonen och dagen är dom inte där" svarar tjejen. Nu blir det bråttom. Jag betalar för vårat rum, vi slänger in våra saker och hoppar in i bilen igen. 

Det fortsätter att spöregna och vinden viner. Grusvägen vi kör på har små insjöar på sig som vi sakta plöjer oss igenom med vår fyrhjulsdrivna bil. Vägen tar oss uppåt med en slutning som övergår till ett stup på höger sida. Vid parkeringen krånglar jag på mig mina regnbyxor och klär in min kamera i en plastpåse så den ska klara sig. Vinden suger tag i bildörren vilket gör det svårt att öppna den. Vi kämpar oss upp på klippan framåtlutande fyllda av förväntan och tvivel. Tänk om vi har kört så här långt och sen inte får se en enda lunnefågel? Så är ju verkligheten när man åker för att se vilda djur.  

Det holländska paret är hela tiden några steg framför oss. Vi tittar ner på klipporna som störtar ner i havet men vet inte riktigt vad vi ska titta efter. Det är flera olika sorters fåglar som trycker längs med klippväggarna och vi kisar med ögonen för att se om dom där fåglarna långt där borta är lunnefåglar. Katarina som har sitt superzoom objektiv med sig riktar kameran dit och bekräfta att så är inte fallet. Men så ropar hon till, där satt det två stycken. Tyvärr alldeles för långt borta för att min 24-70mm objektiv skulle kunna fånga dom på bild. Jag visste inte om det men inom mig bodde det visst en fågelfotograf. Ni vet dom där gubbarna i 70-års åldern som är med i fotoklubbar och BARA fotograferar bilder på fåglar som dom sedan visar upp. På den här klippan börjar jag förstå dom dom som håller på med fågelskådning lite mer. Janne 72år fågelfotograf - vaknade till liv inom mig. 

Jag ser att det holländska paret har stannat till och står och tittar ner.  Regnet rinner ner i mitt ansikte och jag försöker torka bort vattnet när jag går ikapp dom. När jag kommit ifatt så ser jag vad dom tittar på. Ett lunnefågelpar som sitter tätt ihop på en skreva inte långt ifrån där vi står. Dom känns inte på riktigt, som om fåglarna är skapade av Disney. Dom verkar ta ovädret med ro och trycker sig mot varanndra.  

Den äldre mannen undrar hur jag lyckas få något fokus med min kamera när det är så mycket regn på linsen. Jag drar upp en putsduk och gnuggar lite lätt på hans lins och säger att han har ett bra öga för att hitta fåglarna som gömmer sig på klipporna. Han sträcker lite på sig och ler samtidigt som hans fru nickar instämmande. Jag trycker ner den blöta trasan i min lika blöta ficka och tittar ut. Min höjdrädsla är ständigt närvarande och jag håller mig långt ifrån kanten. Tankar om att vinden ska ta tag i mig och svepa mig utför stupet eller att jag ska snubbla och att jag ska falla handlöst ned rör sig i mitt huvud. Ni som lider av svår höjdrädsla vet nog vilka mardrömsscenarion som man målar upp för sig själv. Men det måste ske olyckor här på Latrabjarg tänker jag. Kraftig vind, regn och stup överallt. Men den tanken tränger jag bort och tittar på gulliga orangea näbbarna istället. Det har en lugnande effekt på mig. 

Jag sätter mig på knä i gräset och fortsätter titta på lunnefåglarna och tackar mig själv att jag köpte ett nytt regnställ innan resan. Det kanske var det absolut viktigaste att ha med sig för en resa till Island insåg jag. Paret försvinner längre och längre bort, men hela tiden håller dom händer. Det var något vackert över hur dom stegade fram på klippan rakt in i dimman. 

Jag vänder mig om och ser Katarina stå mycket längre bort och fotograferar. Men när jag senare pratar med henne så hade hon stått där i sin ensamhet på Latrabjarg och pratat med lunnefåglarna. Hon tjoar till och utbrister att lunnefåglarna ser ut som raketkorvar när dom flyger förbi oss. Skönt att jag är i gott sällskap känner jag. 

Låt oss prata om ljuset, det isländska ljuset. Hur är det ens möjligt att det bara blir så här? Som ett färdigt filter lägger sig över naturen och skapar en stämning som man bara kan drömma om att skapa i photoshop. Andra fotograferar har pratat om hur vackert det är och jag ställer mig nu til rätta i ledet och lovordar den lika mycket jag. 

Dagens fågelskådning på Island är över och vi sätter oss i bilen som snabbt immar igen av våra blöta kläder och kör mot sängen och en värmande dusch. 

 

Du hittar mig även här: