Sakta singlar stora snöflingor ner som landar i Claras röda hår, bakom henne står Katarina och försöker borsta bort nattens snöfall som täcker bilen. Eftersom vi inte har borstar till alla turas vi om och passar på att njuta av solen som kämpat sig fram. Ovanför oss ser vi hur skidliftarna sakta glider upp mot toppen av berget.

Vi är ett litet gäng bestående av Helena, Katarina, Clara som hoppar in i Kattas bil eftersom vi ska åka på utflykt till Ristafallet. Men först måste vi ta det obligatoriska stoppet på Åre bageri för att köpa fika. För vad är en utflykt om man inte har fika?

Väl framme vid parkeringen går vi ner mot vattenfallet med snön som knarrar under våra fötter. Vi följer en stig in i en skog som leder oss till en avsats där vi möts av ett fruset islandskap. Runda mjuka kullar av snö och vassa istappar om vartannat. På vissa ställen blottar sig vattnet som vägrat frysa till is. Smala upptrampade stigar ringlar sig fram och vi tar sikte på dom.

Men för att ta sig från avsatsen vi står på finns det bara ett vettigt sätt att ta sig ner. Låtsats att det är en rutschkana och glida ner.

En grotta av is

Jag tar orimligt mycket bilder på olika formationer av is som ser ut som konstverk. Clara går före mig på stigen och plötsligt hör jag ett tjut. Det enda jag kan se är en hand med en kamera som sticker upp från snön, resten av henne har försvunnit.

Först trodde jag hon gått igenom isen, det är trots allt ett vattenfall vi går på. Men efter ha hört ett fniss så förstår jag att hon bara halkat. Hon borstar av sig och kommer till andra sidan av fallet och försvinner in bland istapparna. Nyfiket följer jag efter och står plötsligt står jag i en grotta av is och sten. Tjocka istappar hänger ner som gardiner och mellan tapparna skymtar jag skogen.

Vi tar oss upp på avsatsen ovanför grottan och när jag står vid träden hör jag ett sus som kommer längre bort. Jag följer nyfiket stigen och ljudet jag hört tidigare blir bara högre och högre. Så uppenbarar sig det stora fallet som fortfarande öser iskallt vatten från Indalsälven nedför sitt stup. Jag ropar på dom andra att dom måste komma hit.

Här har vi den perfekta platsen för fika. Vi dukar upp våra bullar och häller upp vårt kaffe från termosar och små fuktiga vattenpartiklar yr i luften runt om oss. Helena som stannat vid avsatsen i början av vattenfallet var närvarande med sin drönare som surrade över våra huvuden.

Inspelningsplatsen till filmen Ronja Rövardotter

Fun fact: Den film jag sett flest gånger i mitt liv är helt klart Ronja Rövardotter, fanns inget som kunde slå den när jag växte upp. Några av scenerna från filmen är faktiskt inspelade vid Ristafallet som i böckerna går under namnet Gulpafallet. Den scenen när Ronja och Birk flyter nedströms och gömmer sig under en björk för att komma undan vildvittrorna är faktiskt inspelad runt Ristafallet.

Hitta till Ristafallet:

Ristafallet ligger mellan Järpen och Undersåker på väg E14, bara 20 minuter med bil från Åre.
Adressen är: Rista 321, 83010 Undersåker

 

Du hittar mig även här:

Förra helgen smet jag från Stockholm tillsammans med Ambjörn och Katinka för att köra norrut. I en bil med en halvt fungerande AC badade vi i svett upp till Hudiksvallstrakterna för att hälsa på Eleonor som flyttat in en liten stuga vid en tjärn med sin Joakim och hennes hund Bella.  

Sakta kör vi den sista biten på den skumpiga skogsvägen längs med en spegelblank tjärn där tallarnas stammar reflekteras ner i vattnet. Där bor Eleonor utan el och rinnande vatten i den sötaste lilla röda stugan. Där mobiltäckningen kommer och går, som om den är beroende av hur vinden ligger. Så plötsligt är den borta och man är helt avskärmad från omvärlden. Levande ljus tänds på bordet, chips hälls upp i skålar och bubblorna sprakar i glasen. Hela tiden med Patti närvarande i hörnet som en ständig övervakare.

Några veckor tidigare när jag var i Holland hade jag träffat min kusin och min mosters man för första gången på ungefär 20 år och fick lära mig om mina kusiners väldigt speciella uppväxt som började på en söderhavsö och som tog dom senare till USA. Han nämner att dom bodde ett halvår på ett konstnärshotell i New York under 70-talet som barn och säger att det hette Chelsea hotel som om det inte vore något märkvärdigt. Men där får jag nästan slag. Här har jag läst åtskilliga böcker, artiklar och lyssnat på låtar skrivna på det hotellet genom åren och plötsligt får jag reda på att mina kusiner växt upp där. Han berättar historier hur han cyklade i korridorerna och lekte med med hissen så den åkte upp och ner till dom andra gästernas förtret. Tankarna börjar spinna i väg direkt om vilka kända musiker och konstnärer som han stött på där i korridorerna. Framförallt tänker jag på boken Just kids som är en biografi skriven av Patti Smiths som skildrar hennes liv där tillsammans med fotografen Robert Mapeltorpe. Om du inte har läst den så måste du!  Det är en sån bok som kommer skaka om dig och sen kasta ner dig igen.

Vi har alla lärt känna varandra på olika fotografutbildningar och har sedan tagit våra egna vägar men ändå har vi något som binder oss samman. Vi pratar om att skapa, Katinka delar med sig sina erfarenheter av att bo på art residencies runt om i världen och vi försöka komma ikapp vad som har hänt i våra liv sen vi sågs sist.

Vid midnatt kommer Joakim hem och vi blir påminda att vi glömt blodmånen som skulle vara den bästa på hela seklet. I mörkret tar vi på oss skorna och går på skogsstigen djupare in i skogen. Vi svänger av till höger och tar oss upp på en höjd så vi ser månen över trädtopparna. Den är inte röd som vi trodde att den skulle vara, kanske för att vi missat det största spektaklet. Vi står tysta och stirrar på månen. Ovanför oss hänger elledningar som knastrar och sprakar på ett obehagligt sätt när det är det enda som stör tystnaden. Någon av oss säger eeeh jaaahaaa och vi går tillbaka till stugan för att sova.

Jag vaknar tidigt på lördagsmorgonen och tror att alla fortfarande sover. Men så hör jag hur Ambjörn stiger upp och börjar leta efter något. När våra blickar möts står hon med handduken i famnen och viskar hon att hon tänker gå till bryggan för att bada. Jag som är Sveriges största badkruka kan ändå inte stå emot tjärnen. Den är alldeles för vacker för att inte hoppa i. Jag tassar efter henne och går ut på bryggan som bara är några meter från stugan. Stortån träffar vattnet och jag inser att tjärnen har kylts ner från gårdagen då den var orimligt varm. Men har jag bestämt att jag ska bada så ska jag. Men det tar tid. Vet inte hur många minuter jag står stilla på varje trappsteg på stegen innan jag samlar mod för att gå ett steg djupare ner i det kalla vattnet.
-Bara gör det ropar Ambjörn från andra sidan tjärnen där hon simmar fram och tillbaka. Några minuter senare kastar jag mig i men är uppe lika snabbt.

Som jobbiga sommarlovsbarn stökar vi runt och klämmer på Bellas leksaksgris utanför fönstren i hopp om att alla ska stiga upp och leka med oss.

Vi lämnar stugan några timmar för att åka på loppisjakt som står högst upp på listan av saker jag älskar att göra. Längs med små vägar kör vi på jakt efter handskrivna skyltar av kartong med ordet loppis skrivet i svart tusch på sig. Vid varje skylt svänger vi in och det slår oss hur fint det är med sommarsverige. Varje gång man svänger av in någons uppfart är det som man får komma in i varje hus lilla verklighet. Vi pratar med folk om elden som härjar bara någon timme bort och bristen på regn. En kvinna står och svär lite åt rovfågeln som cirkulerar ovanför våra huvuden. För längesen innan hon satt upp nätet över hönsgården som vi står bredvid hade en rovfågel dykt ner och några stackars höns hade fått stryka med på kuppen.

 Om man slår upp ordet bedrövad i en ordbok så skulle man kunna hitta den här bilden på Bella. Det finns nog ingen som kan se så bedrövad ut som hon. Varje gång en dörr till en bil öppnas springer hon dit snabbare än blixten och kastar sig upp på sätet för att vara säker på att hon inte kommer bli lämnad. Hon är som många adopterade gatuhundar som får nya hem, dom kommer med ett bagage. 

Vi köper med oss mat från Delsbo och kör på dom små grusvägarna på jakt efter någon fin plats att parkera bilen för att äta. Vi kör förbi gamla och nya gröna vågares hus i trakterna. Vi undrar varför det blev så många som slog sig ner just i Delsbo av alla ställen. Någon som vet? Jakten på en gullig sjö att ha vår picknick vid får vi lägga ner och hittar istället ett liten avskärmad plats i gräset längs med vägen.

Eleonor och Bella, sådan matte sådan hund.

Vi är alla varma efter suttit i en bil under den kvava dagen. Alla behöver bada. även Bella behöver kylas ner. Eleonor går med Bella i famnen ut på bryggan och sänker ner henne försiktigt i vattnet och genast börjar dom små benen veva fram och tillbaka. Lugnt simmar hon in mot land och kan jag inte sluta fnissa över Bellas taktik att ta sig upp på land igen. Benen spretar stelt åt alla håll och hon påminner mer om en fladdermus som tar sig fram. En plattare hund får man leta efter.

Prosecco hälls upp och ett glas hamnar på en stubbe bredvid Eleonors experiment om att färga tyg med rostiga spikar. Kontrasterna; det är det som är det fina här. Vi tränger ihop oss bredvid varandra på den lilla bryggan, tre människor och en hund. Där sitter vi tills mörkret och regnet smyger sig på oss. Det är helger som dom här som ger så mycket inspiration och energi. Nya tankar väcks och idéer kläcks. Jag har sån tur som har så fina och kloka personer runt mig som jag får kalla mina vänner. 

Du hittar mig även här:

Crêpes var kanske inte det första jag tänkte att jag skulle äta när jag var i Åre. Men jag är väldigt glad att Katarina introducerade mig till restaurangen Creperie & Logi. I en gammal brandstation med högt i tak och med tegel som täcker väggarna hittar du restaurangen mitt i centrala Åre. 

Evelina och Katarina försöker vara så gulliga dom kunde och jag tycker dom lyckades väldigt bra. 

Efter ha spenderat flera timmar utomhus för att upptäcka naturen runtomkring Åre smakade cidern extra gott som jag beställde in. Den är inte den där sliskiga söta blasket som 20-åringarna köper på systemet som färgar tungan röd utan den franska varianten av cider. Du vet den som inte är söt och känns mer torr. Jag råkade nörda ner mig rejält i ciderns värld när jag började googla om drycken. Visste ni att fransoserna är så sjukt nitiska med det här med cider och har hårda lagar om hur en cider får tillverkas och vad som får finnas i flaskan. Äpplen och päron thats it! Inga konstigheter helt enkelt. Det mesta av den franska cidern kommer från regionerna Normandie och Bretagne och bara i Normandie ska det finnas 7 miljoner äppelträd och nästan 2000 olika äppelsorter. Ja det om något är ett bevis på hur viktig cidern är för dom som måltidsdryck och den dricks gärna i samband med crêpes eller galetter. 

Men är det något jag åt när jag bodde i Frankrike så var det crepes. På dagen fylld med nutella och på vägen hem från en fest fullproppad med ost och svamp. Lite som vi ramlar in på Max så var det många som gick förbi ett sunkigt creperie sent på natten på väg hem. Jag ska erkänna att jag inte visste exakt vad skillnaden är mellan crepes och galetter. Men nu vet jag det! Crepes görs på vanligt vetemjöl och är som vanliga pannkakor, galetter görs på bovetemjöl men dom fylls ofta med bland annat ost. Så nu vet ni det, kanske är det fun fact som fastnar i er hjärna till något frågespel i framtiden. 

Här nedanför har ni Sofias crêpes toppad med bland annat getost, mandlar, roccula och honung. Men du kan maxa upplevelsen och även ta en efterrättcrêpes om du inte kan få nog. Varför tveka om du har chansen!

Du hittar mig även här: 

Sofia från Fantasiresor

I januari var det dags för en unconference i Åre. Vi som skulle resa från Stockholm samlades en sen lördagkväll på en av centralstationens perronger. Våra väskor placerade på marken bredvid våra fötter redo att lyftas upp snabbt. Det är alltid den där stora förvirringen när man ska hoppa på ett tåg om vart man ska stå för att minimera den hetsiga plattformsgången så mycket som möjligt. En tjej går förbi oss och hennes snowboardskor studsar ner från hennes väska och hamnar bara några centimeter från perrongens kant. Alla håller andan och andas ut med lättnad att det inte ramlade ner på spårret. Vad gör man då kom jag och tänka på? Inte så att man bara kan hoppa ner och plocka upp det. 

Det var första gången jag skulle åka med Snälltåget och det var verkligen något helt annat än ett trist SJ tåg. Det har så mycket charm med sina gamla träpaneler och rödklädda stoldynor, lite som att göra en mindre tidsresa. Bara en sån sak att restaurangvagnen går under namnet Krogen och har små vardagsrumlampor vid varje bord som ökar mysfaktorn rejält. 

Efter en nattsömn senare var vi framme. Älskar att åka nattåg trots att jag ofta sover lite oroligt på min brits. Men bara tanken att somna i en stad och vakna upp i en annan är ju ett genialiskt koncept. Plus det faktum att det är så mycket mer miljövänligt än flyg. Det var något vi resebloggare pratade väldigt mycket om under dagarna om hur vi faktiskt måste ha i åtanke vad våra flygresor gör för naturen. Vilket passar mig utmärkt eftersom jag vill upptäcka mer av Norden och allt det vacka vi har runt hörnet, som Åre är ett bra exempel på.

Det första vi gjorde när vi anlände på morgonen var att promenera till Åre bageri och äta en frukostbuffee och så här nöjd var Katarina på vägen tillbaka.

Det var långa dagar som började tidigt på morgonen med föreläsningar som vi medlemmar höll i själva där vi delade med oss av vår kunskap. Sen var det dagsaktiviet som var någon slags lek ute i naturen som i mitt fall var skoteråkning och vandra runt på ett fruset vattenfall. Som det såklart kommer massor av bilder av framöver.

Alla bodde på Holiday club och efter en natt hade vi turen att bli uppgraderade till dom nyrenoverade hotellrummen som hade utsikt mot sjön och skidbacken. När solen gick ner så tändes lamporna och snön virvlade i lamskenet. Perfekt att ligga och titta ut på från sängen. Sofia och Katarina som delade rum hade turen att bli uppgraderade till sviten som hade bastu på rummet. Underbart! Mycket bra av mig att känna dom så jag fick ta del av deras rum och bastu som förmodligen är större än hela min lägenhet.

Evelina som bloggar på engelska under Earth Wanderess har bestämt sig att hon ska sluta flyga helt framöver och kommer enbart ta sig runt via land eller hav. Expressen intervjuade henne om detta under tiden vi var i Åre och här kan ni läsa om mer om henne.  

På kvällarna möttes vi upp i baren för ett glas och hängde med både nya och gamla bekanskaper. Det är så roligt att faktiskt träffa människorna bakom bloggar man följer eller pratar med i facebookgruppen.

Här har vi Anna från Boden by night och Daniel från FlyingDryden som har hittat något väldigt spännande. 

Clara bakom Bossbloggen var en ny bekanskap för mig. Hon är fylld av kunskap om ledarskap, både att leda sig själv och andra som hon delar med sig av på sin blogg. In och kika!

Linda som är grundare av Inos hade även en releasefest för sin bok Yrke: Influencer som hon har skrivit som handlar om hur man skapar en karriär på nätet. Så stort att få chansen att få skriva en bok i ett ämne som man själv har nördat in sig på. 

Du hittar mig även här: 

– Om flaggan är uppe så betyder det att våffelförsäljnigen är öppen säger Lisa samtidigt som hon pekar med sin tumvante mot den lilla ön Gråsjälören. Långt borta vajar en sverigeflagga bland barriga toppar och det är vårt mål för dagen. Vid Södra hamn i Luleå precis bredvid stadens landmärke Kranen går vi staplande ut på Bottenvikens is.

Mitt första intryck av Luleåborna är att dom är väldigt hurtiga. Det åks spark, skridskor, skoter och längdskidor om vartannat runtom kring oss. Vi har tyvärr inget av det så vi får helt enkelt promenera vilket vi inte är ensamma om att göra. Har man tur kan man få låna någon av sparkarna som är till låns där vid Södra hamn. Isbanan är bred och plogad och gjord för att ta sig fram på. Vi pratar om att vi måste hålla fötterna i styr för rätt som det är så kommer någon av oss halka. Någon minut senare försvinner en av oss ner och hamnar på alla fyra. I början var vi lite som Bambi på hal is innan vi kunde gå med bestämda steg. En kvinna åker förbi oss på skridskor med ett barn nerbäddad i en  pulka bakom sig. Han kiknar av skratt när pulkan glider åt olika håll.

– Det gör nästan ont att titta säger Cissi och jag kan bara hålla med. En lite lättare form av snöblindhet slår till ju längre ut vi kommer. Allt är så vitt runt omkring oss. 

Linn

Lisa var taggad! 

---

---

Sanna

Det första vi gjorde när vi kom till den lilla ön vara att styra våra steg mot det lilla röda huset där dom sålde våfflor och varm choklad. Vi värmer händerna på den varma drycken och mumsar i oss våfflorna med jordgubbssylt som snabbt blir kalla i minusgraderna. 

Löva

Sen promenerade vi tillbaka till bilen för vi hade en varm bastu som stod redo och väntade på oss hemma i Lisas hus. 

Du hittar mig även här:

Drömmen om att sova i en fyr

För mig är ofta boendet dit jag reser inte det viktigaste på resan men ibland snubblar man över platser där boendet är hela upplevelsen. Så är det verkligen i det här fallet med Högbondens fyr ute på en ö i Höga kusten.

Jag har sedan länge fascinerats av fyrar och nämnde det för min mamma om tanken av hur häftigt det skulle vara att spendera någon natt i en fyr. “Men Jeanette det finns ju en fyr med ett vandrarhem man kan bo i bara två timmar bort” (från där jag är uppväxt) fick jag som svar. Jag tappade haken. Hur är det möjligt att jag missat detta! 

Båten ut till Högbonden

Spola fram några månader och så äntligen efter två timmars roadtrip norrut längs med kusten så anlände jag i Bönhamn där båtarna ut till fyren avgick. Jag lämnade bilen bakom mig och hoppade på båten som tog mig över till den lilla ön som fyren ligger på. Vi var inte många på båten, förvånansvärt lite folk faktiskt. Kanske var det för att det var slutet på säsongen eller så är det att så få vet om den här otroliga platsen? Vi är endast fem personer som går iland, ön är liten men ändå så pass stor att jag inte sprang in i dom under mina 24 timmar på ön.

Det första som möter mig är en liten vindpinad bod med skyltar som pekar mig åt rätt håll. Jag slängde upp ryggsäcken på axeln, greppade tag i kassarna med mat och begav mig upp på stigen som skulle ta mig till fyren. 

Efter ha vandrat längs den lilla skogsstigen upp så möts jag av det här!

Högbonden är Sveriges näst högst belägna fyr och byggdes mellan 1907-1909. 

Högbondens fyrs vandrarhem

Fyrvaktarbostaden har både dubbelrum, 4-bäddsrum och 6-bäddsrum. Jag sov i dubbelrummet som går under namnet Biträdet med egen kakelugn och fantastisk utsikt över havet. Eftersom det är ett vandrarhem så är priserna väldigt överkomliga. Det finns ett kök där man kan laga mat i men maten måste man ta med sig från fastlandet för det finns inte så mycket annat än fyren och naturen på ön. 

Mulltoaletten ligger i ett separat hus ute i trädgården. Där kan man göra sitt besök och samtidigt snegla ut över havet. En bra kombo enligt mig. 

Efter ha fotograferat nästan varenda fönster i huset (så vackert ljusinsläpp) så var det dags för middag i kvällssolen. 

Med magen full började det genast rycka i upptäcksresarnerven och stenstranden nedanför var verkligen värt ett besök. 

Jag och mina vänner har pratat mycket om att Västernorrland sitter inne på så mycket vackra och spännande platser som inte många vet om. Dom flesta reser söderut men jag reser gärna norrut på sommaren istället. 

Basta i den lilla stugan vid klipporna

Man kan hyra deras bastu som ligger mellan några klippor i det sötaste lilla ljusblåa stugan. Nästan för bra för att vara sant. Där avslutades kvällen med nakenbad tills solen gick ner. 

Om du som jag har drömt om att bo i en fyr någongång så är det här verkligen platsen för dig!  

Så tar du båten ut till Högbonden

Var uppmärksam på att vandrarhemmet endast har öppet mellan juli och september. Under högsäsongen går det flera båtar per dag ut till ön från Barsta eller Bönhamn. Boka båt gör du på hkship.se 

För mer info besök Högbondens fyrs hemsida

 

Du hittar mig även här: