Förra helgen smet jag från Stockholm tillsammans med Ambjörn och Katinka för att köra norrut. I en bil med en halvt fungerande AC badade vi i svett upp till Hudiksvallstrakterna för att hälsa på Eleonor som flyttat in en liten stuga vid en tjärn med sin Joakim och hennes hund Bella.  

Sakta kör vi den sista biten på den skumpiga skogsvägen längs med en spegelblank tjärn där tallarnas stammar reflekteras ner i vattnet. Där bor Eleonor utan el och rinnande vatten i den sötaste lilla röda stugan. Där mobiltäckningen kommer och går, som om den är beroende av hur vinden ligger. Så plötsligt är den borta och man är helt avskärmad från omvärlden. Levande ljus tänds på bordet, chips hälls upp i skålar och bubblorna sprakar i glasen. Hela tiden med Patti närvarande i hörnet som en ständig övervakare.

Några veckor tidigare när jag var i Holland hade jag träffat min kusin och min mosters man för första gången på ungefär 20 år och fick lära mig om mina kusiners väldigt speciella uppväxt som började på en söderhavsö och som tog dom senare till USA. Han nämner att dom bodde ett halvår på ett konstnärshotell i New York under 70-talet som barn och säger att det hette Chelsea hotel som om det inte vore något märkvärdigt. Men där får jag nästan slag. Här har jag läst åtskilliga böcker, artiklar och lyssnat på låtar skrivna på det hotellet genom åren och plötsligt får jag reda på att mina kusiner växt upp där. Han berättar historier hur han cyklade i korridorerna och lekte med med hissen så den åkte upp och ner till dom andra gästernas förtret. Tankarna börjar spinna i väg direkt om vilka kända musiker och konstnärer som han stött på där i korridorerna. Framförallt tänker jag på boken Just kids som är en biografi skriven av Patti Smiths som skildrar hennes liv där tillsammans med fotografen Robert Mapeltorpe. Om du inte har läst den så måste du!  Det är en sån bok som kommer skaka om dig och sen kasta ner dig igen.

Vi har alla lärt känna varandra på olika fotografutbildningar och har sedan tagit våra egna vägar men ändå har vi något som binder oss samman. Vi pratar om att skapa, Katinka delar med sig sina erfarenheter av att bo på art residencies runt om i världen och vi försöka komma ikapp vad som har hänt i våra liv sen vi sågs sist.

Vid midnatt kommer Joakim hem och vi blir påminda att vi glömt blodmånen som skulle vara den bästa på hela seklet. I mörkret tar vi på oss skorna och går på skogsstigen djupare in i skogen. Vi svänger av till höger och tar oss upp på en höjd så vi ser månen över trädtopparna. Den är inte röd som vi trodde att den skulle vara, kanske för att vi missat det största spektaklet. Vi står tysta och stirrar på månen. Ovanför oss hänger elledningar som knastrar och sprakar på ett obehagligt sätt när det är det enda som stör tystnaden. Någon av oss säger eeeh jaaahaaa och vi går tillbaka till stugan för att sova.

Jag vaknar tidigt på lördagsmorgonen och tror att alla fortfarande sover. Men så hör jag hur Ambjörn stiger upp och börjar leta efter något. När våra blickar möts står hon med handduken i famnen och viskar hon att hon tänker gå till bryggan för att bada. Jag som är Sveriges största badkruka kan ändå inte stå emot tjärnen. Den är alldeles för vacker för att inte hoppa i. Jag tassar efter henne och går ut på bryggan som bara är några meter från stugan. Stortån träffar vattnet och jag inser att tjärnen har kylts ner från gårdagen då den var orimligt varm. Men har jag bestämt att jag ska bada så ska jag. Men det tar tid. Vet inte hur många minuter jag står stilla på varje trappsteg på stegen innan jag samlar mod för att gå ett steg djupare ner i det kalla vattnet.
-Bara gör det ropar Ambjörn från andra sidan tjärnen där hon simmar fram och tillbaka. Några minuter senare kastar jag mig i men är uppe lika snabbt.

Som jobbiga sommarlovsbarn stökar vi runt och klämmer på Bellas leksaksgris utanför fönstren i hopp om att alla ska stiga upp och leka med oss.

Vi lämnar stugan några timmar för att åka på loppisjakt som står högst upp på listan av saker jag älskar att göra. Längs med små vägar kör vi på jakt efter handskrivna skyltar av kartong med ordet loppis skrivet i svart tusch på sig. Vid varje skylt svänger vi in och det slår oss hur fint det är med sommarsverige. Varje gång man svänger av in någons uppfart är det som man får komma in i varje hus lilla verklighet. Vi pratar med folk om elden som härjar bara någon timme bort och bristen på regn. En kvinna står och svär lite åt rovfågeln som cirkulerar ovanför våra huvuden. För längesen innan hon satt upp nätet över hönsgården som vi står bredvid hade en rovfågel dykt ner och några stackars höns hade fått stryka med på kuppen.

 Om man slår upp ordet bedrövad i en ordbok så skulle man kunna hitta den här bilden på Bella. Det finns nog ingen som kan se så bedrövad ut som hon. Varje gång en dörr till en bil öppnas springer hon dit snabbare än blixten och kastar sig upp på sätet för att vara säker på att hon inte kommer bli lämnad. Hon är som många adopterade gatuhundar som får nya hem, dom kommer med ett bagage. 

Vi köper med oss mat från Delsbo och kör på dom små grusvägarna på jakt efter någon fin plats att parkera bilen för att äta. Vi kör förbi gamla och nya gröna vågares hus i trakterna. Vi undrar varför det blev så många som slog sig ner just i Delsbo av alla ställen. Någon som vet? Jakten på en gullig sjö att ha vår picknick vid får vi lägga ner och hittar istället ett liten avskärmad plats i gräset längs med vägen.

Eleonor och Bella, sådan matte sådan hund.

Vi är alla varma efter suttit i en bil under den kvava dagen. Alla behöver bada. även Bella behöver kylas ner. Eleonor går med Bella i famnen ut på bryggan och sänker ner henne försiktigt i vattnet och genast börjar dom små benen veva fram och tillbaka. Lugnt simmar hon in mot land och kan jag inte sluta fnissa över Bellas taktik att ta sig upp på land igen. Benen spretar stelt åt alla håll och hon påminner mer om en fladdermus som tar sig fram. En plattare hund får man leta efter.

Prosecco hälls upp och ett glas hamnar på en stubbe bredvid Eleonors experiment om att färga tyg med rostiga spikar. Kontrasterna; det är det som är det fina här. Vi tränger ihop oss bredvid varandra på den lilla bryggan, tre människor och en hund. Där sitter vi tills mörkret och regnet smyger sig på oss. Det är helger som dom här som ger så mycket inspiration och energi. Nya tankar väcks och idéer kläcks. Jag har sån tur som har så fina och kloka personer runt mig som jag får kalla mina vänner. 

Du hittar mig även här:

Jag känner mig helt fulladdat med massa inspiration och pepp efter ha spenderat helgen i skogarna runt Filipstad i Värmland. Tillsammans med Ambjörn, Spasse och Katinka körde vi hem till Eleonor som bor i ett hus mitt ute i den värmländska skogen tillsammans med hennes adopterade hund Bella. 

Vi kom fram sent på fredagskvällen efter ha kört lite vilse och fastat i eftermiddagstrafiken när vi lämnade Stockholm. Väl framme korkade vi upp bubbel och kom ikapp vad vi alla gjorde nu för tiden. Vi har alla lärt känna varandra genom olika fotoutbildningar men har på senaste tiden haft svårt att få ihop oss alla på samma plats. 

Jag vaknade tidigt av det vackra ljuset som sken in från fönstret och som på en signal fattade Bella att jag var vaken så hon smög ner i min säng för att bli skedat och kliad bakom örat. Bättre start på dagen kan man inte önska sig. Saknar att ha en hund så mycket. Så jag känner att jag fick ur mig massa hundgos efter den här helgen. 

Ambjörn och Spasse

Bella var nöjd att det var fler som hade vaknat så hon kunde tigga tigga till sig ännu mera gos. 

Solen värmde och vi bestämde oss att äta frukost vid ladan. 

Katinka

Eleonor

Sen var vi ju tvugna att vila efter frukosten och la oss helt utslagna på gräset och lapade sol. Jag lyckades till och med få lite färg i ansiktet, tyvärr mer åt det röda hållet då min vinterhud fick sig en chock av alla sol. 

Sen var det helt plötsligt dags att äta lunch. Känns som det ända vi har gjorde i helgen var att äta. 

Den här mannen alltså! 

Alla fem hoppade in i bilen och åkte längs med dom slingriga vägarna och Bella använder mina revben som sittdyna. Vi hade nämligen ätit upp alla chips kvällen innan så det behövdes införskaffas på nytt. En cyklist dyker upp i vägrenen och Eleonor varnar oss att vi måste hålla i Bella. Vi var långsamma och helt plötsligt tar hon sats och är uppe på min axel. Varje gång efter det så höll vi för ögonen på henne  när vi såg någon vid vägrenen och bilresan kunde fortsätta utan ett trassel med tassar.  

En skogspromenad med fem fotografer tog sin lilla tid då alla skulle ta bilder olika saker längs med vägen. Men roligast var ändå bilden till vänster då det blev något slags super meta perspektiv på alla. 

Den här helgen var precis det jag behövde att få lite perspektiv till saker men framförallt komma bort från storstaden och allt som kan distrahera här. 

Du hittar mig även här:

De har sina fördelar men också sina nackdelar med att bo i Stockholm. Ibland blir jag helt mätt på svettiga tunnelbanor, rusningstrafik, ja och allt som hör där till. Precis då finns det inget bättre än att ge sig ut till landet. Att få ta på sig raggsockar, stoppa fötterna i gummistövlarna och traska fram i leran.

Eleonor skrev till mig att hon skaffat sig ett hus ute i dom värmländska skogarna och tyckte jag skulle komma och hälsa på. Det erbjudandet kunde jag inte tacka nej till så jag hoppade på bussen till Filipstad för att sen bli upplockad med bil och åka några mil rakt ut i skogen till den här mysiga stugan. 

På lördag morgon vaknade jag i min tältsäng av att solen sken genom dimman och gardinen. 

Hennes hem är i vanlig ordning väldigt pinterest kompatibelt. 

Joan, Eleonors kille tittar på fåglarna. 

Jag fick mig en lite rundtur av marken med tillhörande älv som flyter förbi, brygga, jordkällare och en söt gammal tvättstuga. 

Chanse modellade för kameran. 

Den stora lövhögen som jag sen insåg var jordkällaren men som var väl kamouflerad och hade varit omöjlig att se om det inte vore för skorstenen. 

Vi spenderade lördagen med att åka runt på loppisar, julmarknader, spela kort, prata om vargar som stryker runt huset, fika, busa och klia Chanse på magen. 

Du hittar mig även här:

Chanse tog det här med att tigga efter mat till helt nya höjder i husvagnen.

När vi inte har bott i stugan så har vi lånat en husvagn som vi flyttade in i några nätter tillsammans med hundarna Skrållan och Chanse. Vi fick Eleonors mamma att köra ut den till en sjö långt in i dom djupa värmländska skogarna. Under dom dagarna har vi åkt på övergivnahus jakt, tagit morgondopp, gått på loppisar, kört vilse, upptäckt små byar och fikat på konditori. 

Du hittar mig även här:

"Jag kommer bli en sån där konstig och kufig tant ute i skogen när jag blir gammal"

En morgon när vi vaknade i stugan lindade Eleonor in sig i en filt och knatade ut till hennes lilla trädgårdsland med Chanse i släptåg bakom sig för att hämta lite morötter. Jag smygtog lite bilder och sen låg vi dubbelvikta av skratt när vi insåg att vi såg in i framtiden om hur hon kommer se ut när hon får några år på nacken.