En aprildag flög jag in till Pepeete, huvudstaden i Franska Polynesien beläget på ön Tahiti. Där möttes jag av höftrullande ukelelespelande kvinnor och män på flygplatsen som la blomsterkransar runt våra halsar. Visste inte ens om att sånt hände i verkligheten, trodde man bara gjorde sånt på film. Men det var ett tydligt tecken att man är långt ifrån Arlanda. Inte riktigt samma bemötande man får där när man landar som på Tahiti. Men resan var inte riktigt klar än för vi åkte sedan en trettio minuter lång båtfärd från Tahiti över till ön Moorea. Tahiti är inte det billigaste platserna att resa på när man backpackar men det går alltid att hitta något som passar ens budget om man gör tillräckligt med research. Moorea island ligger bara 17 km nordväst om Tahiti och har runt 12 000 invånare. Den har en utslocknad vulkan vid namn Mont Tohiea och ön omges av ett barriärrev och kristallklart turkost vatten upplagt för att snorkla i. Det är också på Moorea man kan hitta lite billigare boende för den som har lite tightare budget, som vi som var på en backpackade jorden runt. Vi hade inte åkt till Tahiti för någon speciell senfärdighet utan här är naturen i sig en attraktion. Men det var en sak som stod på vår lista; snorkla med stingrockor och hajar. Jag hade några månader tidigare tagit dykcertifikat så jag hade fått sån mersmak av att upptäcka mer av havet. Men här behövdes det inget dykcert för att få uppleva närkontakten med stingrockor. Det enda som behövdes var ett cyklop och en båt, man behövde inte ens vara simkunnig visade det sig.
Under natten hade vi vaknat av att det var ett fasansfullt ylande och skrikande från ett djur nere på stranden. Trodde kanske att det var djur som bråkade och kanske bet varandra. Men så var inte fallet utan när vi på morgonkvisten går ut från vår rum ser vi ett gäng små hundvalpar som ligger och sover i skuggan av en palm. Visst var det ett djur som var plågat men inte av bråk utan av en förlossning. Så där befann vi oss på en paradisstrand med flera gulliga hundvalpar. Kunde det bli bättre? Jovisst kunde det visade det sig.
Samma morgon blir vi upphämtade i båt av en kvinna med långt svart hår och snabba solglasögon. Vi trodde vi skulle vara en del av en större grupp men det var bara vi på den lilla båten för vår snorkeltur. Med stranden i ryggen puttrar vi sakta ut i havet. Vi åker förbi bungalows som står på styltor och har stege ner direkt ner till havet. Vi tittar längtande på dom och fnissar åt det skjul vi hade råd med. När jag menar skjul så är det på riktigt det. Men vad gör det när vi bor några meter från hundvalpar och den vita stranden. Jag tittar ner över relingen och förundras över hur klart vattnet är. Eftersom det är så klart och bara är vit sand på botten är det omöjligt att avgöra hur djupt det är.
Plötsligt stannar båten och det var äntligen dags för att äventyret ska börja på riktigt. Jag trär cyklopet över huvudet och gör mig beredd på att börja simma när jag hoppar i det varma Stilla havet. Men där mitt ute i havet landar mina fötter på den vita sandbotten och det är så grunt att vattnet bara når oss vill bröstet. Min amerikanska rumskompis Tasia som jag bott med i Paris hoppar sist i men väldigt försiktigt ner i havet vilket är väldigt förståligt då hon är en av dom få jag känner som inte kan simma. Plötsligt ser vi runda mörka skuggor som rör sig under vattenytan.
Vi står mitt ute i havet och sakta glider nyfiket stingrockorna närmare oss. Dom sveper sina lena kroppar mot våra ryggar. Mitt hjärta slår så snabbt att jag tror det ska hoppa ut ur bröstkorgen. Stingrockor kan orsaka väldigt mycket skada så jag har otroligt stor respekt för dom. Det här absolut inget man ska göra själv utan du måste ha någon kunnig lokalbo med dig. Kom ihåg det!
När vi står där helt stilla kommer dom och simmar upp vertikalt på min bröstkorg och tittade mig in ögonen. En besynnerlig känsla att stå öga mot öga med en stingrocka. En ilning gick längs ryggraden första gången jag kände deras hårda och sträva svansen mot kroppen. För vi visste ju att deras svans kan vara mindre snäll om dom känner sig hotade eller om man trampar på dom. Men dom sökte sig till oss och vi lät dom bestämma spelreglerna.
När vi precis hade börjat smälta upplevelsen med stingrockorna så kom hajarna. Blacktip reef shark som man lätt kan känna igen genom deras svarta fläckar på fenan. Jag stoppar ner huvudet under vattnet och kunde räkna till nio hajar och oändligt många stingrockor. Nu höjdes pulsen rejält och jag kunde nästan inte ta in allt som hände runt omkring mig. Visst jag har snorklat med hajar tidigare men det här var något utöver det vanliga. Aldrig så nära och aldrig i så klart vatten. Det kändes som man hoppat rakt ner i ett akvarium. Jag önskar att jag hade haft med mig en undervattenskamera för jag kan inte med ord förklara den synen.
Guiden var tvungen att ta ett telefonsamtal, en helt vanlig dag på jobbet för henne helt enkelt.
Foto av: Jeanette Seflin, Anna Markby och Tasia Apostolopouos
Du hittar mig även här: