Idag hade du fyllt år. Jag hade gjort som jag alltid brukade göra varje år. Det skulle plinga på din dörr och du skulle ha ett blombud som överraskade dig vid ytterdörren. Varje år skrevs det små kort till buketterna med en text om hur fantastisk du var som mamma, kvinna och förebild. När jag tömde huset inför försäljning hittade jag dom där små lapparna som du omsorgsfullt sparat i en liten låda. Idag önskar jag att jag kunde ringa och säga dom där orden istället. 

Hon var den starkaste kvinnan jag någonsin mött. Hon som trots att hon satt i rullstol hela min uppväxt högg ved för att värma huset. Hon som skrattade så att ögonen blev som små tunna streck. Hon som var vän med Formel 1 stjärnor i sin ungdom, förare som det görs hollywoodfilmer om idag. Hon som lämnade sitt hemland för kärleken till en svensk sjöman. Hon som ständigt såg till att vi packade bilen och åkte ut på små äventyr nästan varje helg i min barndom trots att hennes ben inte fungerade längre. Hon som uppmuntrade mig att resa så mycket jag kunde.

Under mitt första år på min fotografutbildning på Fotoskolan STHLM fick vi uppgiften att tolka ordet kroppen på vårat eget sätt. Idag är jag tacksam att jag valde att fotografera min mamma till den uppgiften. Nu har jag dom där små vardagsögonblicken som bara flimmrade förbi sparade. Ögonblicken som verkade vara obetydliga men som är dom saker som hänger kvar hos mig än idag. 

Du hittar mig även här: 

Jag har velat skriva det här men har gruvat mig, vänt på orden fram och tillbaka. Hur sätter man ord på allt som har hänt? Men jag är redo att dela med mig av det nu. 

Man lever sitt liv och kämpar på mot stress och vardagliga bestyr. Så får man helt plötsligt en dag ett samtal som förändrar hela ens liv. För mig var den dagen 17 november 2016. En dag i september ringde min mammas kompis mig och genast knöt det sig i magen eftersom vi inte har den kontakten. Visste direkt att något var fel. Hon berättade att mamma är inlagd på sjukhus och att jag måste åka upp till Sundsvall. I panik ringer jag mamma på mobilen och lyckas få tag på henne. Hon berättar att läkarna har hittat cancer i hennes mage.

 Hon åker in och ut från operationsbordet och snart fastslås det att det finns inget som man kan göra för att ta bort cancern. Det har spridit sig så mycket och är så omfattande. Men man vet inte hur lång tid hon har kvar. Hon vill heller inte ha någon siffra från doktorn. Vetskapen av att just inte veta var det jobbigaste. Har jag två veckor eller två år kvar med henne? Det visade sig att jag bara hade två månader. Dagen då hon skulle påbörja sin cellgiftbehandling orkade hennes kropp inte mer. 

Jag hade turen att det fanns en doktor som såg vad som hände och som ringde mig för att berätta att nu var det nära slutet. Att köra fyra timmar på en motorväg norrut och inte veta om man kommer hinna fram i tid för att säga hejdå är hjärtskärande. Jag tror att mamma höll sig kvar för hon visste att jag var på väg. Hon led och hade så ont. Bara två timmar efter jag satte mig på en stol vid sängkanten så gav hon upp. Vi hann säga att vi älskade varandra och sen orkade inte kroppen mer.

 Jag är vuxen med mina 31 år men som många nog kan känna igen sig i så känner man sig inte vuxen ändå. För vad är det egentligen? Man behöver sina föräldrar. Dom sitter inne på så mycket kunskap. Det var ju dom jag alltid ringde när jag hade problem eller frågor jag inte hade svaren på.

Det är därför uppdateringarna här inte är lika frekventa som det brukar vara då min ork inte är den samma. Vissa dagar värker hela min kropp. Vissa dagar är det huvudet som inte hänger med. Men nu vet ni. 

Du hittar mig även här: