Lever du din dröm? Vi har nog alla en dröm som vi bär på som ibland känns ouppnålig. Kanske har vi inte exakt formulerat den för oss själva eller vågat tillåta oss själva att ens tro på den. Människor som bär på en dröm och som sen gör något av den är något jag verkligen beundrar. Just nu följer jag tv-serien Kalle och Britas sex liv där Brita Zackari och Kalle Zackari Wahlström reser till sex utvalda personer som bor på ett annorlunda sätt och har valt en egen livsstil. Det får mig att tänka ännu mer på mina egna val och vart jag vill i framtiden. Ju mer jag tänker tanken på att jag ska fortsatt bo i en lägenhet i framtiden desto mer kryper det i kroppen. Jag vill ut till naturen och ha gräs under fötterna när jag kliver ut från dörren.

Det finns dom som vågar att gå emot strömmen och bygga upp något helt eget lång ifrån vad man bör göra. Nathalie och hennes Anders uppfyller verkligen den beskrivningen. Där allt började med en längtan och en dröm om ett självförsörjande liv. Från att vara en del av vad man kallar ekorrhjulet i Stockholm bröt dom sig loss och allt föll på plats när dom hittade den lilla gården på den väglösa ön Lindö ute i Mälaren dit du endast kan ta dig med båt. Att det blev en ö är inte så konstigt då Anders är uppvuxen i skärgården och hade en längtan till vattnet.

Om du blir nyfiken att läsa mer så kan du klicka in dig på Nathalies blogg Att leva sin dröm där du kan följa deras resa till ett självförsörjande liv.

Hemma hos Nathalie som lever sin dröm

Från första stunden när dom kom ut till Lindö blev dom kära i ön. Först förlorade dom budgivningen men den äldre mannen som ägde gården gillade deras idéer om att låta gården få leva vidare att han ändå valde dom över dom andra vinnande buden. Ett kort tag efter att kontraktet var påskrivet går den äldre mannen bort kanske i lättnad över att hans livsverk kommer få leva vidare. Det var som om det var skrivet i stjärnorna att Nathalie och Anders skulle hamna på Lindö.

Deras hem är en mardröm för den som är pälsallergiker men en dröm för mig som älskar allt med päls på sig. Nathalie har uppfödning av katter hemma hos sig och har ett rum som går under namnet kattrummet som när jag var på besök var fylld med två kullar av små kattungar som var en korsning mellan ragdoll och birma. Små vita små pälsbollar som stökade runt och som låg i små grupperingar och mös tätt ihoptryckta mot varandra.

En längtan till djuren

Djur är Nathalies stora passion och det är inte svårt att förstå det när man kliver iland på ön när dom första som säger hej är fåren som nyfiket kommer fram och hälsar. Men allt började med att dom skaffade höns och den känslan när dom första äggen hämtades beskriver hon som en otrolig rikedom som om det var diamanter hon hade i sina händer. Idag har dom flera olika sorter av höns som till exempel Maran, Cream Legbar och Welsumer. Hon lär mig att det är inga problem att kombinera olika hönsraser och idag när hon hämtar äggen så skiftar dom i olika pastelliga toner från rosa till blått. Målet med gården är att leva på det gården har att ge och inte göra den storskalig, här är det mer fokus på att veta vad varje djurs namn är och hålla det intimt.

Vi ger matrester till grisarna Kajsa och Krut-Maja Krigargris som bökar runt i slänten bredvid huset vars gulliga öron sticker upp mellan bladen. Genom högt gräs tar vi oss ut till ängen med små vildäpplen i händerna. Vid ett stängsel stannar vi och ser hur dom små minishettisarna Flicka och Flinga börjar styra stegen mot oss.

Från att odla basilika i kruka till en köksträdgård

Jag hukar mig när jag går genom ingången till köksträdgården och sockerärtorna stryker mig i håret. Allt är så grönt och väller upp från trälådorna som prydligt står uppradade efter varandra. Nathalie berättar att det finns hopp för alla att kunna lära sig att odla då hon innan bara kunde odla basilika i kruka. Det känns lovande för min egen del att höra. Själv har jag inga visioner om att bli helt självförsörjande utan mer ha det som ett härligt tillskott. Jag läser dom prydligt skrivna små träpinnarna som visar vad som växer just där. Tomaterna ligger tunga i klungor med skiftande nyanser mellan grönt till solmogen röd. Hunden Vilja ligger och hämtar andan i gräset och blickar tillbaka på oss med sina isblåa ögon.

 Vattenbeståndet är lågt i brunnen som för väldigt många brunnar runt om i landet den här sommaren då regnet var ett koncept som vi knappt kom ihåg vad det var för något. Duscha är bara att glömma under besöket på ön men vad spelar det för roll när man har en brygga, badtunna och en vacker sjö nära till hands. För att spola i toaletten får man helt enkelt gå och hämta hinkar med vatten som vi spolar med efter våra besök. Saker som jag vanligtvis bara tar för givet i min egna lägenhet men som jag vande mig oväntat snabbt med här.

Du hittar mig även här:

Kommer ni ihåg att jag skrev om att jag skulle fotografera för BBC? Nu ligger jobbet äntligen ute och jag kan visa er. I januari packade jag min kameraväska och tog mig ut till Blackeberg för att möta Kate. Jag hade tidigare samma vecka fått ett mail från en tjej som skulle göra ett reportage som skulle gå under titeln The objects that remind us of home. Det skulle handla om dom där små sakerna vi bär med oss när vi lämnar våra hemländer för ett nytt land. Kate som lämnat Canada för Sverige packar alltid med sig den här tröjan för den påminner henne om sina rötter. Tröjan är stickad i ett speciellt mönster som härstammar från stammen Cowichan som är hemmahörande i British Columbia som hon kommer ifrån. Vi hade fått direktiv om att vi skulle vara utomhus och hon skulle ha tröjan på sig. Det kanske var en enkel grej för dom som fotograferades i varmare länder men här var det snålblåst och många minusgrader. Men Kate höll humöret uppe och eftersom hon är van vid värre vintrar än den hon upplevt här i Stockholm så var det inga problem att stå ute utan jacka. Vilken lättnad för mig kan jag lova! 

Jag började själv tänka på alla dom gånger jag flyttat utomlands om det var något speciellt jag packat med mig. Men jag kan helt ärligt inte komma på något som jag packat med mig när jag flyttat till Oslo, Paris eller Barcelona. Det närmsta jag kan komma på var att jag brukade framkalla vissa fotografier på nära och kära för att ha uppe på väggarna. Men jag måste erkänna att jag har när hemlängtan varit för stor att hantera smugit iväg till IKEA och handlat med mig hem massa svenska ätbara delikatesser. 

Har du flyttat utomlands någon gång? Packar du alltid med dig något specifikt från din hemort? Skulle vara kul att höra vad det är!

Du hittar mig även här: 

Nu är jag hemma igen efter några intensiva och stekheta dagar i Berlin tillsammans med mina klasskompisar och lärare på Projektverkstan. Har suttit hela dagen vid mitt köksbord, redigerat bilder på dom och blivit alldeles varm i hjärtat. Vi har under ett års tid svurit, skrattat, gråtit (hehe, det är nog mest jag som sysslat med det) och stöttat varandra i våra projekt. Vi håller på med så olika kreativt skapande men har förbluffats av att vi har samma hjärnspöken och problem i våra processer. Det har varit en befrielse att veta att man inte är ensam med sina tankar. Det kan ju vara lika underbart som svinjobbigt att jobba med sin kreativitet, som om hjärnan ibland slår knut på sig själv. Att vårt år tillsammans lider mot sitt slut är sorgligt men jag tröstar mig med att jag fått många fina vänner på köpet. 

Jag håller på att sätta ihop en guide till det alternativa Berlin där jag ska tipsa om övergivna hus, en bar där man kan ta av sig skorna och borra ner fötterna i sand och såklart vart du kan hitta den godaste vegetariska hamburgaren. Så håll ut! 

Här har ni mig när jag fotograferar, jobbar ej med ergonomi som ni ser. Den andra är från sista dagen då dom tidigare nätternas sömnbrist gjorde sig påmind i kombination med matkoma och 30 gradig värme. Efter ha inte sett solen på så länge fick sig våra bleka hudar sig en chock. 

Du hittar mig även här:

Den här resan är en del av kampanjen #inLombardia365 och är ett  samarbete med iambassador , Lombardy Tourism och NordicTB                                     

Ofta när man frågar människor varför dom gillar att resa så är det alla möten med människor som dom flesta svarar. För visst skulle en resa inte vara den samma om man inte kunde dela sina upplevelser med andra.  Så var även fallet när jag var i Milano för att fotografera och stötte på olika kreatörer som brann för sitt skapande och bubblade över av kreativitet. När man pratar om Milano och design så förknippar man det oftast med mode men det finns så mycket mer än det! 

 

Möbeldesign: Algranti Lab

Vi möttes i dörren av Pietro Algranti och hunden Trippa som snabbt smet ut på den lugna gatan. Solen lyste in genom fönstret på kontoret och bildade mönster på golvet och längst in i rummet stod ett kylskpåp som såg ut som något jag aldrig tidigare sett men som jag genast ville ha hemma. På Algranti Lab skapar man man inredning/möbler utav upphittade metallbitar som har legat bortglömda eller slängda och som fått patina. Ingen metallbit var sig lik, dom skiftade allt ifrån blått , brunt och grönt. Tålmodigt behandlade man andra skivor för att skynda på processen om den var för ny. Det är något väldigt vackert att inte ha full kontroll på det man skapar utan det är metallbiten som bestämmer själv hur den ska se ut i slutändan. 

Second hand affären: Delphine Vintage

Jag gillar att dra handen över galgar med tyg och stanna till för att man gillar en färg eller mönster. Har man tur så passar plagget annars får den hänga kvar tills nästa person som uppmärksammar den.  På Delphine Vintage känns allt väldigt noga utvalt och handplockat. Skira klänningar med små broderier från 1920-talet hänger på väggarna och små stilleben finns runt om i butiken som man lutade sig fram för att titta lite närmare på. Hon som äger butiken drog lite nervöst i tröjan när hon får frågan om det är ok om kameran kan riktas på henne och inte bara alla fina kläder. Jag önskar jag hade lite mer tid att utforska alla klädesplagg som fanns därinne men det  ger mig bra en ursäkt att svänga förbi hos henne nästa gång jag är i Milano. 

Floristen: Offfi milano isola

Mario ändrade riktning i livet efter ha jobbat tio år inom läkemedelsindustrin och gav sig hän till sin passion för växter och startade Offfi. Det gjorde han rätt i tycker jag. Snabbt går det när han binder och plockar växterna till buketten. Fnissar och ler gör han mest hela tiden och det måste ju vara ett tecken på att han hittat rätt i livet och pysslar med något han verkligen älskar. Sånt syns så snabbt med möten med människor. 

Keramikern: Ceramiche Milesi

Det är något alledes extra för mig att få gå in i någons atelje, det är lite som att få gå in i någon annans huvud. Man kan verkligen säga att det är ett kreativt kaos hos Ceramiche Milesi med verktyg och färdiga alster som trängs på hyllor som går från golv till tak. I hela rummet ligger ett litet lager över allt med torkad lera. Stötter man till något med byxbenet lämnar det ett litet märke.  Är det något keramiker lyckas med så är det att få det att se enkelt ut. Vilket man snabbt inser när man testar att det inte är! 

Du hittar mig även här:

 

 

God jul på er alla!

Hoppas ni alla ha haft en mysig julafton med familj/släkt/vänner! Själv har jag haft en riktigt fin julafton där jag ätit massor av vegetarisk julmat, druckit nubbe, fått alldeles för många julklappar än jag förtjänar och insett att jag matchat inredningen med min klänning. 

Nu i veckan kommer det komma upp lite inlägg från min resa till Milano som jag gjorde i början av december. Det kommer innefatta vackra utsikter, mina möten med kreatörer i staden och en bar som Wes Anderson himself har inrett. Så håll utkik!

Du hittar mig även här:

Jag går till köket för att fylla på ett glas vatten och stannar till när jag ser det varma ljuset mot väggen. Ställer ifrån mig glaset och möter honom i hallen när jag skyndar fram med kameran i den trånga gången. Jag skyndar mig för jag vet att om bara nån minut så är det borta. Han frågar vad jag gör och jag jag ropar att jag fotar det vackra ljuset. Det blir tyst och jag förstår att han har tagit en paus från sitt packande inför midsommar. Sakta ställer han sig för att titta ut genom fönstret. 

Den här midsommaren åker jag ut till Davids föräldrars sommarställe i Stockholms skärgård. Vi syns nästa vecka! 

I höstas fick jag den stora äran att få fotografera för smyckesmärket Falk Silver som är startat av mina vänner Mikaela och Willhelm. Dom är självlärda och gör så otroligt vackra smycken precis i min stil. Så en en förmiddag åkte vi hem till Lisas lägenhet på kvarnholmen möblerade runt lite av hennes grejer och fotograferade deras senast kollektion. Det blev en hel del bilder så jag har delat upp det i tre olika delar. 

I helgen hade jag en helt magisk fotografering vid Blå lagunen på Ekerö för Falk silver. Dimman låg tät under morgonen när vi åkte ut med bilen och tänkte hela tiden att den skulle släppa under dagen. Men den fortsatte att ligga tät över trätopparna och skapade ett ljus som var helt oslagbart. När vi inte trodde det kunde bli bättre red två tjejer förbi oss på sina hästar och vi frågade om vi kunde få låna en häst till fotograferingen och dom var hur pepp som helst över det. Evelina kastade sig upp på hästen som den ridvana tjej hon är och strosade runt med Spirit i dimman. 

Det kommer komma massa fler bilder från det här så fort vi har gjort urvalet, vilket kommer vara väldigt svårt när det blev så mycket fint!

Du hittar mig även här:

Ditt Namn är ett projekt där fotograf Amanda Nilsson porträtterar personer efter vad deras namn betyder. Surrealismen möter verkligheten och skapar på så sätt en helt egen värld.

Jag fick äran att göra makeupen på serietecknaren Bim Eriksson. Kronan är skapad av modisterna Mic Carlson och Zacharias Erik Vindbacke, styling av Vanessa Chenell och smycken lånade av Johanna N.

"Ett namn som sägs härstamma från den indonesiska guden Bima och som har betydelsen stor, stark, kvinnlig guldgud"

I mars mötte jag upp Wille i Gamla stan för att ta några porträtt på honom. Jag hade hittat den fina, pyttelilla och undangömda innergården som vi höll till i på Lady Hamilton hotell. Ljusslingor, krackelerade väggar och plantor. Vad mer kan man begära av en innergård egentligen?

 En riktigt kall morgon innan snön kom mötte jag upp Elina vid trädgården som ligger på dom gamla tågspåren vid Skanstull för att ta några porträtt på henne. 

För ett tag sedan fotade jag lite porträtt på Micke i en konstnärsatelje.