– Det var en guidad visning klockan tre men ingen var här då så om ni vill så kan ni få egen privat visning? Vi tackade ja och den stora trädörren öppnades upp och vi kliver in i ateljen som vi får helt för oss själva under besöket. 

Längst uppe på kullen ligger det besynnerliga huset med sin runda kupol och dess nötta träfasad som skiftar i orange ton. I anslutning till Bellevueparken ligger den avskärmad från resten av staden trots att det ligger alldeles i närheten av Sveavägen. Motorvägen Norra länken ger inga hintar av att det finns en stor och fin park där bakom. 

Carl Eldh var under första hälften av 1900-talet en av de mest anlitade skulptörerna i Sverige men är tyvärr kanske inte lika känd idag. Hans statyer finns utspridda i hela Stockholm men inget jag hade tänkt på förrän vår guide Petra berättade vart alla stod. På platser man passerat men som är en del av stadsbilden att man inte tänker på det. 

Mitt intresse för ateljeer tog mig hit kanske mer än själva skulpturerna i sig. Olika kreatörers rum där dom skapar lockar mig något oerhört. Jag hade snubblat över en bild på internet och trodde först att det var någonstans i Paris men blev överlycklig när det var i min egen hemstad. Fönster som sträcker sig ända upp till taket med ett ljusinsläpp som man bara kan drömma om. Skulle inte ha något emot att ha en fotostudio som såg ut så här. 

Carl Eldh själv med ett väldigt lurig uppsyn. 

Längst in i hörnet av rummet skymptar ingången till ett ännu vackrare rum. Petra  berättar historier om hur han beundrade Strindberg på avstånd och gjorde skulpturer av honom baserat på när han såg han vandra längs med Stockholms gator. Hur han och Strindberg blev goda vänner efter att han fick se hans verk. Men även hur mycket skit han fick när han gjorde en staty av en naken Strindberg strax efter hans död. Det var inte populärt bland allmänheten. 

Vi går fram och tillbaka mellan dom två rummen medan Petra berättar små anekdoter från hans liv och om hur han arbetade. Får förklarat hur man gör från att ha ett stort block till att få en finmejslad staty. Men det är fortfarande ett mysterium hur man kan skapa något så stort men att få dom rätta proportionerna på allt. 

Ett huvud som var väldigt likt Stalin. Men så var inte fallet utan var på en svensk politiker vars namn jag inte kommer ihåg nu...

Någon annan som varit där?

Info: 

Lögebodavägen 10
Närmaste tunnelbanestation är Odenplan
www.eldhsatelje.se

 

Du hittar mig även här:

Drömmen om att sova i en fyr

För mig är ofta boendet dit jag reser inte det viktigaste på resan men ibland snubblar man över platser där boendet är hela upplevelsen. Så är det verkligen i det här fallet med Högbondens fyr ute på en ö i Höga kusten.

Jag har sedan länge fascinerats av fyrar och nämnde det för min mamma om tanken av hur häftigt det skulle vara att spendera någon natt i en fyr. “Men Jeanette det finns ju en fyr med ett vandrarhem man kan bo i bara två timmar bort” (från där jag är uppväxt) fick jag som svar. Jag tappade haken. Hur är det möjligt att jag missat detta! 

Båten ut till Högbonden

Spola fram några månader och så äntligen efter två timmars roadtrip norrut längs med kusten så anlände jag i Bönhamn där båtarna ut till fyren avgick. Jag lämnade bilen bakom mig och hoppade på båten som tog mig över till den lilla ön som fyren ligger på. Vi var inte många på båten, förvånansvärt lite folk faktiskt. Kanske var det för att det var slutet på säsongen eller så är det att så få vet om den här otroliga platsen? Vi är endast fem personer som går iland, ön är liten men ändå så pass stor att jag inte sprang in i dom under mina 24 timmar på ön.

Det första som möter mig är en liten vindpinad bod med skyltar som pekar mig åt rätt håll. Jag slängde upp ryggsäcken på axeln, greppade tag i kassarna med mat och begav mig upp på stigen som skulle ta mig till fyren. 

Efter ha vandrat längs den lilla skogsstigen upp så möts jag av det här!

Högbonden är Sveriges näst högst belägna fyr och byggdes mellan 1907-1909. 

Högbondens fyrs vandrarhem

Fyrvaktarbostaden har både dubbelrum, 4-bäddsrum och 6-bäddsrum. Jag sov i dubbelrummet som går under namnet Biträdet med egen kakelugn och fantastisk utsikt över havet. Eftersom det är ett vandrarhem så är priserna väldigt överkomliga. Det finns ett kök där man kan laga mat i men maten måste man ta med sig från fastlandet för det finns inte så mycket annat än fyren och naturen på ön. 

Mulltoaletten ligger i ett separat hus ute i trädgården. Där kan man göra sitt besök och samtidigt snegla ut över havet. En bra kombo enligt mig. 

Efter ha fotograferat nästan varenda fönster i huset (så vackert ljusinsläpp) så var det dags för middag i kvällssolen. 

Med magen full började det genast rycka i upptäcksresarnerven och stenstranden nedanför var verkligen värt ett besök. 

Jag och mina vänner har pratat mycket om att Västernorrland sitter inne på så mycket vackra och spännande platser som inte många vet om. Dom flesta reser söderut men jag reser gärna norrut på sommaren istället. 

Basta i den lilla stugan vid klipporna

Man kan hyra deras bastu som ligger mellan några klippor i det sötaste lilla ljusblåa stugan. Nästan för bra för att vara sant. Där avslutades kvällen med nakenbad tills solen gick ner. 

Om du som jag har drömt om att bo i en fyr någongång så är det här verkligen platsen för dig!  

Så tar du båten ut till Högbonden

Var uppmärksam på att vandrarhemmet endast har öppet mellan juli och september. Under högsäsongen går det flera båtar per dag ut till ön från Barsta eller Bönhamn. Boka båt gör du på hkship.se 

För mer info besök Högbondens fyrs hemsida

 

Du hittar mig även här:

En aprildag flög jag in till Pepeete, huvudstaden i Franska Polynesien beläget på ön Tahiti. Där möttes jag av höftrullande ukelelespelande kvinnor och män på flygplatsen som la blomsterkransar runt våra halsar. Visste inte ens om att sånt hände i verkligheten, trodde man bara gjorde sånt på film. Men det var ett tydligt tecken att man är långt ifrån Arlanda. Inte riktigt samma bemötande man får där när man landar som på Tahiti. Men resan var inte riktigt klar än för vi åkte sedan en trettio minuter lång båtfärd från Tahiti över till ön Moorea. Tahiti är inte det billigaste platserna att resa på när man backpackar men det går alltid att hitta något som passar ens budget om man gör tillräckligt med research. Moorea island ligger bara 17 km nordväst om Tahiti och har runt 12 000 invånare. Den har en utslocknad vulkan vid namn Mont Tohiea och ön omges av ett barriärrev och kristallklart turkost vatten upplagt för att snorkla i. Det är också på Moorea man kan hitta lite billigare boende för den som har lite tightare budget, som vi som var på en backpackade jorden runt. Vi hade inte åkt till Tahiti för någon speciell senfärdighet utan här är naturen i sig en attraktion. Men det var en sak som stod på vår lista; snorkla med stingrockor och hajar. Jag hade några månader tidigare tagit dykcertifikat så jag hade fått sån mersmak av att upptäcka mer av havet. Men här behövdes det inget dykcert för att få uppleva närkontakten med stingrockor. Det enda som behövdes var ett cyklop och en båt, man behövde inte ens vara simkunnig visade det sig.

Under natten hade vi vaknat av att det var ett fasansfullt ylande och skrikande från ett djur nere på stranden. Trodde kanske att det var djur som bråkade och kanske bet varandra. Men så var inte fallet utan när vi på morgonkvisten går ut från vår rum ser vi ett gäng små hundvalpar som ligger och sover i skuggan av en palm. Visst var det ett djur som var plågat men inte av bråk utan av en förlossning. Så där befann vi oss på en paradisstrand med flera gulliga hundvalpar. Kunde det bli bättre? Jovisst kunde det visade det sig.

Samma morgon blir vi upphämtade i båt av en kvinna med långt svart hår och snabba solglasögon. Vi trodde vi skulle vara en del av en större grupp men det var bara vi på den lilla båten för vår snorkeltur. Med stranden i ryggen puttrar vi sakta ut i havet. Vi åker förbi bungalows som står på styltor och har stege ner direkt ner till havet. Vi tittar längtande på dom och fnissar åt det skjul vi hade råd med. När jag menar skjul så är det på riktigt det. Men vad gör det när vi bor några meter från hundvalpar och den vita stranden. Jag tittar ner över relingen och förundras över hur klart vattnet är. Eftersom det är så klart och bara är vit sand på botten är det omöjligt att avgöra hur djupt det är.

Plötsligt stannar båten och det var äntligen dags för att äventyret ska börja på riktigt. Jag trär cyklopet över huvudet och gör mig beredd på att börja simma när jag hoppar i det varma Stilla havet. Men där mitt ute i havet landar mina fötter på den vita sandbotten och det är så grunt att vattnet bara når oss vill bröstet. Min amerikanska rumskompis Tasia som jag bott med i Paris hoppar sist i men väldigt försiktigt ner i havet vilket är väldigt förståligt då hon är en av dom få jag känner som inte kan simma. Plötsligt ser vi runda mörka skuggor som rör sig under vattenytan.

Vi står mitt ute i havet och sakta glider nyfiket stingrockorna närmare oss. Dom sveper sina lena kroppar mot våra ryggar. Mitt hjärta slår så snabbt att jag tror det ska hoppa ut ur bröstkorgen. Stingrockor kan orsaka väldigt mycket skada så jag har otroligt stor respekt för dom. Det här absolut inget man ska göra själv utan du måste ha någon kunnig lokalbo med dig. Kom ihåg det!

När vi står där helt stilla kommer dom och simmar upp vertikalt på min bröstkorg och tittade mig in ögonen. En besynnerlig känsla att stå öga mot öga med en stingrocka. En ilning gick längs ryggraden första gången jag kände deras hårda och sträva svansen mot kroppen. För vi visste ju att deras svans kan vara mindre snäll om dom känner sig hotade eller om man trampar på dom. Men dom sökte sig till oss och vi lät dom bestämma spelreglerna. 

När vi precis hade börjat smälta upplevelsen med stingrockorna så kom hajarna. Blacktip reef shark som man lätt kan känna igen genom deras svarta fläckar på fenan. Jag stoppar ner huvudet under vattnet och kunde räkna till nio hajar och oändligt många stingrockor. Nu höjdes pulsen rejält och jag kunde nästan inte ta in allt som hände runt omkring mig. Visst jag har snorklat med hajar tidigare men det här var något utöver det vanliga. Aldrig så nära och aldrig i så klart vatten. Det kändes som man hoppat rakt ner i ett akvarium. Jag önskar att jag hade haft med mig en undervattenskamera för jag kan inte med ord förklara den synen. 

Guiden var tvungen att ta ett telefonsamtal, en helt vanlig dag på jobbet för henne helt enkelt. 

Foto av: Jeanette Seflin, Anna Markby och Tasia Apostolopouos

 

Du hittar mig även här: 

Det här är min nya bloggserie som heter Upptäck Stockholm där jag visar er mina favoritställen i den stad som jag numera kallar hemma och på vägen hoppas jag själv snubbla över massa nytt och spännande jag inte besökt innan. 

Sätt ihop kombinationen krackelerade väggar, växthus och godsaker så är jag helt såld. I ett gamalt tropiskt växthus från 1926 i den Bergianska trädgården hittar du café och restaurangen Gamla Orangeriet. 

Vi kliver in över tröskeln och skorna träffar gruset som är själva golvet av orangeriet. Det knastrar under våra fötter när vi styr våra steg mot mitten av lokalen. Till höger om dörren står ett citrusträd av något slag med små orangea frukter. Det är varmt där inne men inte så hett som jag trodde att det skulle vara med tanke på att cafet ligger i ett växthus. Ljuset studsar mjukt runt in i lokalen från både fönster och tak. Väl framme i kassan ligger godsakerna uppradade och vi väljer efter mycket velande fram och tillbaka för kokostopparna. Brickan vi bär bakverken på täcks av en karta över den Bergianska trädgården som vi senare skulle bege oss ut för att upptäcka. Jag har varit så många gånger i trädgården men älskar att strosa runt där med en kaffe i handen och gå på upptäcksfärd. Bäst är det på vår/sommaren då allt bryter ut i färg efter ha legat i dvala i hela vintern. 

Något jag försöker undvika är dom stora kedjorna av caféer här i Stockholm som även ser exakt likadana ut vart man än åker i landet. Lite som caféernas motsvarighet till restaurangernas McDonalds. Det finns ingen själ i varken maten eller inredningen. Gamla Orangeriet känns så långt ifrån något själlöst. Här är saker lite sneda, färg är avskavd från väggarna och varje kruka har fått sin alldeles egna patina. Saker får vara lite som dom är helt enkelt. 

INFO:

Adress:  Veit Wittrocks väg 7
T-bana: Universitetet
Hemsida: www.gamlaorangeriet.se

 

Du hittar mig även här:

Snön knarrade under våra fötter när vi gick upp för dom snöbeklädda trappstegen upp till Naturhistoriska museets entré. Porten öppnas och vi går in i en lite mörkare och murrigare värld för några timmar. Barn springer runt för att upptäcka varje vrå av huset och trycker sina handflator och näsor mot glasmontrarna för att se lite bättre. Någon pekar mot mammuten och utbrister woooow. 

Vid det här laget upptäcker vi skylten som visar vägen mot utställningen med kristaller och mineraler. Båda blir nu precis som barnen vi sett innan. Pekar och trycker våra näsor mot montrarna. Drar ut varenda hylla och tittar på precis på alla stenar. Det är något så otroligt att naturen kan skapa så vackra saker. Själv går jag varje dag med en kristall runt halsen, men inte så mycket för vad dom sägs göra för inverkan på oss människan utan av dess vackra råa kanter och hur dom beter sig i olika ljus.

För mig är alltid museum lite kluven upplevelse där det finns uppstoppade djur. I sina montrar med perfekt stämningsfulla ljussättning och satta i miljöer får dom att se nästan levande ut. Men samtidigt har jag alltid tyckt att det är en sån obehaglig grej att tömma ett djur på sitt innehåll och sen fylla upp den för beskådning. Morbid tanke.

 

Du hittar mig även här:

Satt en kväll i soffan hos min kompis och hoppade till när jag såg att självaste Adobe hade regrammat min bild på Instagram. Sånt händer ju inte varje dag, så kul!

Svenska resebloggar skrev ett inlägg om att resa till Fuerteventura och länkade till mitt blogginlägg från när jag var där och surfade i januari. Tack tack!

–Det ser ut som det kommer bli oväder säger Fredrik och tittar mot horisonten med en bekymrad rynka i pannan. Jag befann mig på en liten båt som guppade på havet utanför Skaftö på västkusten och ser hur snabbt himlen blir mörkare och mörkare. 

En molnig septemberdag för snart fyra år sedan tog jag trapporna ner mot bryggan. Styrde stegen mot Fredriks båt som låg och väntade på oss. Vi skulle ge oss ut på havet för att hämta upp hans tinor.

Ut på havet som som alltid trollbinder mig. Havet som kan vara lika vackert som skrämmande på en och samma gång. Havet som har tagit min väns liv. Havet som var min pappas hem i över 25 år. Så mycket som knyter mig till det. När dom mörka molnen tornar upp sig så gör sig naturkrafterna påmind om hur lite vi har att säga till om när naturen ryter tlll. 

Lika fort som molnen började torna upp sig på himlen, lika snabbt började det regna. Stora hårda droppar som piskade oss i ansiktet. Jag kröp längre in båten för att ta skydd både för mig själv och för kameran. Kikade ut mot Fredrik som satt och blev vindpinad, försökte se vägen hem genom dimman som lagt sig som ett täcke över havet. 

Du hittar mig även här:

Vi står på grusvägen och dricker varm choklad ur en termos, försöker värma oss en kall morgon i oktober. Jag hade jag fått äran att fotografera Falk silvers smyckeskollektion och vi hade åkt ut på ensliga vägar mot Ekerö. Vårat mål var stranden som går under namnet Blå Lagunen. Ett sådant namn förknippar jag nog oftast med palmer och inte granar som i det här fallet. Det överraskade mig att en plats så nära Stockholm ändå kunde kännas så exotiskt. Turkost vatten och en dimma som omslöt allt. En dimma som aldrig tycktes släppa, som låg tung hela dagen. 

Gå in på Falk silvers hemsida och spana in deras oroligt vackra smycken! 

Modell: Evelina Eriksson och hennes hund Nala. Hästen Spirit Fotograf: Jeanette Seflin. Stylist: Mikaela Falk. Hår: Louise Danielsson.

Vi tog på oss skorna som tillhörde våtdräkten och balanserade oss fram på det hårda skalet av ett gammalt rev med brädan under armen. Paddlade mot den lilla kanalen på sidan av där vågorna inte bröt. Där vi kunde sitta på våra bräder och guppa upp och ner, göra oss redo för att paddla in mot vågorna. 

Det var sista dagen på Planet surf camp och det tog emot, hade velat stanna ytterligare en vecka. Dagarna flög förbi alldeles för fort. Från att inte kunnat stå på brädan alls till att ge sig ut på reef breaks. Jag hann övervinna min vattenskräck flera gånger om. Den där rädslan att känna att man är utanför sitt vanliga element. Jag och David håller redan på att spåna om vart vart vi ska surfa nästa gång. 

Den finska fotografen Nestori Virtanen följde med och fotograferade oss när vi surfade. 

Den här resan gjordes i samarbete med Planet surf camp under januari 2016

Du hittar mig även här:

Vi bytte brädor om vartannat. När vi inte surfade då utbyttes brädan mot en skateboard, eller en kombination av dessa visade sig vara ett oväntat lyckat koncept. 

Jag lutade mig bakåt mot den solvarma vita väggen och såg hur dom andra susade nerför den lilla backen framför huset. Om en timme är det dags att ge sig ut till havet och vågorna men fram tills hängde vi kvar ute på gatan. 

Marco sprang nedför backen och försvann ner mot garaget och kom tillbaka med en surfbräda under armen. Han bar den lätt under armen och vid backens topp la han surfbrädan på en longboard och gled nedför backen. Illusionen blev att han surfade på torra land. Fler ville testa och illusionenen upprepades. 

Så var timmen slagen, vi bytte om och hoppade in i bilen för den dagens surflektion. 

Du hittar mig även här:

Upp, upp upp kör vi. Tills det inte går längre på dom vackra slingrande vägarna längs med bergen. Jag håller ett fast grepp om min keps när jag går ur bilen när dom svala vindarna vill ta tag i den. Jag blir än en gång påmind om att Fuerteventura betyder just stark vind.

Jag vecklar ut kartan samma morgon som vi hyrde bilen och försöker hitta en bra rutt att åka runt ön. För framförhållning är inte riktigt våran grej. Vi vill se bergen och naturen, vill se mer än Corralejos charteranpassade raka gator. Vi bestämmer några byar och vägar vi vill åka på efter en snabb googlesökning och sedan får vad som helst hända. Det är oftast så jag reser, bestämmer en sak att se/göra och räknar in dubbelt så mycket tid för att gå vilse och upptäcka nått helt annat och oväntat. 

–Är du säker på att det här blir rätt? frågar David när vägen vi kör på går från asfalterad till att bli i en gropig grusväg som vi studsar fram på. 

Jag agerar kartläsare och vill åka på dom små vägarna. Men inser snabbt att vägarna som markerats ut som vita på kartan kan knappt räknas som vägar. Den smarta genvägen jag tänkte att vi skulle ta visade sig vara en grusväg i vad som kändes som 89 graders vinkel upp på berget, nånting vi snabbt insåg att vår lilla hyrbil inte skulle klara av. Vi går ut ur bilen i den sömniga byn Guisguey och har vårt första möte med bergen. Luften står still i den lilla dalgången och vi ser inte en enda människa. Vi vänder om och kör mot berget Montana de Tindaya istället. 

Vid foten av Montana de Tindaya hamnade vi än en gång på en grusväg. En väg som inte ens var markerad på kartan. Vi hade blivit ombedda att inte köra offroad med bilen men det var ju en "väg" trots allt tänkte vi och den såg alldeles för lockande ut för att inte köra på. Vi har en bil framför oss. Bilen kör fort fram på grusvägen och ett sandmoln omsluter den när den susar fram. Kan den kan vi! Fast särskilt fort blir det inte för vår del. 

– Stanna ropar jag samtidigt som jag nästan hoppar ur bilen innan den har stannat. Jag har sett getter! Jag är så svag för dessa djur. Trots att jag blivit stångad av en bock nedför ett stup och var nära på att bryta nacken när jag var uppe i bergen i Portugal och var getherde för ett par år sedan. Tydligen var jag inte så bra på det som ni hör. Likväl det så är det något med deras uppsyn som får mig att smälta.  

Utan att veta om det så kör vi mot en av Fuerteventuras bästa utkiksplats Mirador Morro Velosa. Sånt som händer när man inte planerar för mycket och man ändå hittar fantastiska platser. Men vägen upp dit var nog det största behållningen. 

David spänner blicken på vägen och mumlar låt oss inte få möte här. Men det får vi, kanske inte med det vi trodde utan bergsgetter som bestämde sig för att skippa dom vertikala bergen och springa på vägen framför oss istället. 

Knapparna som styr bilens fönster går varm när jag ständigt öppnar och stänger fönstret. Kan inte få nog av vyn och tänker hela tiden nu har jag väl tillräckligt med bilder på bergen. Men så kommer vi runt ett hörn och återigen är jag tvungen att hänga halvt utanför fönstret. 

Dom stora svarta afrikanska korparna är ständigt närvarande. Cirkulerar uppe i skyn eller landar lite längre bort och sen smyger sig sakta fram som en liten ninja, ett steg i taget när man står och blickar ut på landskapet. Plötsligt står en framför mig utan att jag sett den komma, stirrar mig i ögonen och lägger huvudet på sned. 

En getherde med en liten killing under armen. 

Väl uppe på Mirador Morro Velosa får man en panorama vy över ön. 

Efter ha kört runt i fem timmar var det dags att vända om och köra nedför bergen innan mörkret kom. Tillbaka till Corralejo och civilisationen igen. 

Du hittar mig även här:

-Borde vi inte hyra en bil och se mer av ön frågade jag David när vi sitter och äter frukost. Han nickar instämmande. Vi hade ändå en dag av vila från surflektionerna så det var ett perfekt upplägg för en roadtrip.  Efter ha gått runt till tre olika biluthyrningsfirmor och fått svar att alla bilar var uthyrda för dagen satte vi allt vårt hopp på det sista stället. Så plötsligt var vi 300 kronor fattigare, en bilnyckel i handen och en väldigt lös resplan rikare. 

Vi kör förbi lägenhetskomplexen och hotellen i Corralejo och svänger ut på vägen som tar oss längs med havet på östkusten av ön. Det första som möter oss är vad som ser ut som små drakar vid första anblick men som jag ser när vi kommer närmare är kitesurfare som står och tränar på stranden innan dom beger sig ut på vågorna.

Landskapet öppnar upp sig med berg i horisonten och sanddyner börjar ta över. Vi stannar bilen och styr stegen mot kullarna av sand tillsammans med andra som vandrar planlöst där uppe. För att det är sand så långt ögat kan nå. 

Sanden kryper in i våra skor och vi bestämmer att det enda rätta är att ta av dom. 

Livsnjuteri på hög nivå.

Vi hoppar in i bilen och fortsätter köra söderut och upp i bergen som kommer överträffa alla våra förväntningar! Men mer om det i nästa inlägg. 

 

Du hittar mig även här: